... Jag kämpar på med ätandet. Det går både upp och ner...

Försöker finna en väg. En öppning bland alla stängda dörrar och blockerade vägar. Som innebär att jag både kan acceptera mina val och må bra i det jag gör...

 

... Jag har faktiskt klarat mig rätt så bra sedan jag bloggade sist...

Jag var tvungen att läsa igenom alla mina texter i textsamlingen, som jag har skrivit sedan sist jag bloggade. För att minnas vad som hänt...

 

... Och det har varit en del diskussioner om hur jag ska äta. Vad jag borde och inte borde äta...

Varför jag inte kan börja svälta igen... Och varför jag kanske ändå borde göra det...

Det har varit upplysningar, om och om igen, till mig själv, om vad som händer "om jag går åt det hållet"... Och hur jobbigt det kan bli "att gå åt det andra".,..

 

... Jag har såklart känt mig hjälplös. Uppgiven...

Och att "inte kunna göra rätt, vad jag än gör"... "Att inte kunna finna svar"...

Det har gjort att jag bara vill fly. Få någonting annat att fokusera på, "så att jag kan glömma bort att äta"... Alternativt "släppa på alla krav... och slippa må dåligt medans jag äter"... "Äta mindre", såklart... Då ätstörningshjärnan har tittat fram, då och då...

 

"Hellre äta för lite, än för mycket"...

 

...

 

Men som sagt.

Nu de senaste dagarna... Den senaste dagen...

 

Eller, låt oss säga att det går lite upp och ner...

Men jag har ändå känt att "jag klarar det här"...

 

Jag tycker om att gå och handla. Nu när jag inte ser några krav...

.. Ja, jag tar medvetet bort alla krav...

 

Jag har liksom hittat ett mellanting...

Ett läge mitt emellan att äta helt kravlöst. Vad jag vill, när jag vill... Och hur ofta jag vill...

Och att äta helt efter rutiner. Varierat. Speciella saker vid en viss måltid...

"Tillagad mat till middag" och så vidare...

 

... Nu äter jag vad jag vill och känner för. Men jag försöker få in någon riktig näring i någon måltid om dagen...

Jag skriver på min lilla whiteboardtavla, vad jag har i de olika skåpen. De saker som behöver gå åt snart "för att inte bli gamla"... Och de saker som jag vill påminna mig själv om att jag har... "Så att jag kan se om jag är intresserad av att kombinera något av dessa med varandra"...

 

Och nu ska jag...

 

Ni kanske minns att jag hade värsta krisen för några dagar sedan, med min nya lilla whiteboardtavla som jag köpte till köket "i rosa!"...

Och nu har jag ändå bestämt mig för att köpa en till... Men det, inte för att jag fortfarande krisar. Nej, jag har allt släppt det där nu. Tänker inte ens på det...

 

Utan nu handlar det om att jag vill ha en även på frysen. Så att jag kan skriva på den, vad jag har i frysen. Och så ha den jag har på kylen nu, för kylvaror...

... Eller ja. Något upplägg hittar jag nog...

Men behöver iallafall en till frysen. Så får hoppas att dessa finns kvar. Ska dit igen på måndag...

 

...

 

På torsdagen efter att jag skrev sist, vet jag inte vad jag gjorde. Jag minns inte riktigt...

 

Jo, just det ja.

Jag skulle handla på torsdagen...

 

... Jag åkte iväg med min stora ryggsäck på hjul...

Ja, men den här gången lämnade jag chassit hemma. Då jag inte trodde att jag skulle handla så mycket. "Så jag skulle säkert orka bära den på ryggen"...

 

... Promenerade dit. Promenerade i lugn takt. Då jag hade räknat på att jag skulle kunna promenera lugnt dit. Gå in på skoaffären...

Sedan, in på affären. Handla lugnt. Gå lugnt tillbaka... Och ändå kunna komma hem till middagstid...

 

...

 

Jag gick in på skoaffären...

Hade egentligen ingen lust att köpa nya skor "då de skor jag redan har, som har centimeterstora hål på flera olika ställen, aldrig finns att köpa"... "Och jag vill inte ha några andra"...

 

... Men faktum var ändå...

"Snart kan jag inte använda vinterstövlarna längre... Och mina skor läcker in pölar(!), om det är det minsta blött ute"...

Så jag behövde ett par nya...

 

Nog för att jag klarar mig ändå...

När jag bodde i H*vetets stad, använde jag vanliga skor, året om... Och något år använde jag mina sandaler med ett par extra tjocka strumpor i, under vintern...

 

...

 

Jag hittade ett par skor ändå... Som jag egentligen inte ville ha "men dessa funkar"...

Så jag köpte dem, trots tvivel ända in i det sista...

Släppte det. Och gick in på mataffären...

 

... Jag handlade det jag skulle...

 

Blev rätt så tungt ändå, märkte jag...

Och otränad som jag är, fick jag ont i axlarna, rätt så per omgående...

 

Men jag märkte också hur mycket smärtan släppte när jag satte händerna mellan axelremmarna och mina axlar, och drog i dem...

Och jag vet med mig att jag inte hade ställt in remmarna alls. Så jag måste spänna åt dem, till nästa gång.

 

...

 

Ja-a...

Jag hoppar resten ifrån den dagen...

 

.. Vad gjorde jag igår, då?

 

Jag vet att jag åkte in till stan.. Istället för att tag tag i disken, som jag hade tänkt göra. "Då jag ju blir hemma hela helgen"...

 

Jag gick direkt iväg till en av affärerna som jag brukar gå till... En av de mindre...

 

... Jag skulle köpa någonting att "småplocka i mig" till kvällen...

Jag hade ju saker hemma, att äta. Men jag ville ha någonting i bitar, "att pilla med" medans jag såg på tv...

 

... Så jag köpte lite naturgodis. Mörk choklad. Och så några morötter...

Även hittade jag någon slags grönsaksskärare, som jag köpte. Då jag tror mig kunna orka äta mer frukt och grönt, om jag slipper slita så med att förbereda dem...

 

...

 

Tillbaka till busstationen...

 

Och när jag sedan satt där och väntade, kom det "tyvärr" fram en trevlig kille, gubbe, medelålders man.. och började prata med mig. Berätta sitt livs historia...

... Precis sådär som de brukar göra(iallafall när jag råkar ut för dem. Unga som äldre)... Maler på om allt jävulskap de har varit med om. Och alla kriser och skador de har tagit sig igenom och överlevt...

 

.. (Jag ville ju bara sitta och vänta på bussen ifred)...

 

... Han frågade mig även hur gammal jag var... Det brukar de ju också göra...

Men denna verkade lite missnöjd med det...

Vet inte hur gammal han själv var. Men jag är inte särskilt intresserad, heller..

 

... Spanjoren, som jag låg inne tillsammans med i flera veckor sammanlagt... Ett par år på varandra...

Han var ju lika gammal alla de åren... Ja, det var vad han påstod iallafall... Men jag antar att han inte kom ihåg att han hade "använt samma ålder" varje år som vi träffats :P

 

... Jag lät det iallafall vara. Brydde mig inte så mycket. "Han var ju ändå en kompis"...

Men när jag i telefon, när jag hade flyttat hem till mina föräldrar igen, konfronterade honom i det. (Var trött på hans lögner... Och blev irriterad på att han hade sökt upp min adress)...

... Så erkände han att han var... Om det var 43 år gammal... Eller något sådant...

 

Jag var nöjd med erkännandet. Och sedan dess, har vi inte hörts av...

Han kände väl att det inte var någon idé, "Nu när han hade avslöjat att han var "gammal"...

 

...

 

Men tillbaka till ämnet.

 

Jag åkte iallafall hem.

Och efter det, minns jag inte riktigt...

 

...

 

... Jo, just det ja.

De där skorna.

 

Redan när jag kom hem med dem i torsdags, och på riktigt gick med dem, märkte jag att storleken nog inte var så bra ändå... Jag menar. Jag kunde ha dem. Men det var precis. Den ena skon sitter jättebra och är jättebekväm. Men min andra fot är lite större... Och därför blev den lite extra trång i skon...

 

... Jag märkte det...

Men precis som på affären, "trodde jag nog att det skulle fungera ändå"...

Så jag klippte av lapparna... Gick ut med dem en vända till affären här i byn...

Märkte ännu mer att jag nog borde ha väntat med att köpa skor istället...

 

Och sedan, precis som jag är, ältade jag upp mig ordentligt på "mitt misstag"...

Jag skrev och skrev och skrev. Försökte rättfärdiga mitt köp. Finna en anledning till att det skulle fungera. Att jag skulle orka...

Och jag sprang och satte på mig de där skorna, var och varannan minut...

... Och tillbaka till skrivandet igen.

 

"Hur kan man vara så dum att man på affären, märker att skon "bara duger"... Att man tvivlar medans man går till kassan... Att man köper skorna ändå..

.. Och att man, när man sedan kommer hem, känner att köpet nog var fel...

... Men ändå klipper av lappen och går ut med dem?!"...

 

... Men jag hoppades vidare, på att kunna acceptera dem. Och vänja mig vid dem... "De sitter ju trots allt bra. Det är ju bara den ena skon som känns lite trång"...

 

...

 

Idag har jag diskat... Diskat ännu mer... Och diskat lite till...

 

Men jag klämde också in en promenad. Säkert mycket för skornas skull...

Och ja "de är fortfarande lite trånga. En av dem.."...

Jag vet ju att det inte kommer att ändras.. Men hoppas går ju...

Det kommer nog en tid då jag släpper detta, också...

 

...

 

Annars har det blivit tv:n...

Och då jag...

 

Ja, jag vet inte...

Jag var lite stressad eller ur balans, på grund av någonting...

Minns bara inte riktigt vad...

 

Men om det berodde på att jag bara drack två olika smoothies till middag... Eller vad det berodde på, vet jag inte...

Men jag proppade iallafall i naturgodis, nu till kvällen. Vilket fick mig för en stund, att könslomässigt bryta ihop...

 

Jag skrev av mig i min textsamling. Och kom fram till att jag bara ska glömma det där lilla guppet. Gropen... Det tillfälliga snedsteget... Och fortsätta som innan. Ge mig själv fler chanser "tills jag verkligen vill svälta. Har en anledning att göra det... En plan"...

 

För att jag tänker inte tvinga mig själv till att svälta "på grund av att jag inte klarar av att äta. Att få till det"...

 

... Så jag ska fortsätta som nu. Äta vid särskilda tider. Men vad jag känner för...

Det jag ska tänka på, är väl att jag ska, i de fall det går, ta fram en mindre mängd. Och sedan hämta mer, om jag fortfarande är hungrig... Då eliminerar(eller iallafall förminskar) jag risken att jag sätter mig, och ur en skål, bara vräker i mig på grund av stress... "Fastän jag är mätt sedan länge!"...

Och så kan jag ge mig själv möjligheten att "välja någonting annat", om jag känner mig mer hungrig"... Så blir det mer varierat...

 

Jag ska försöka att tänka på att få i mig någonting nyttigt... eller iallafall "riktigt" varje dag...

Men jag tänker inte ha det som krav... "Krav gör mig orolig. Krav får mig att älta och ifrågasätta... Krav, de gör mig osäker och tveksam... Får mig att älta..."...

... Det enda kravet jag ska ha, är att äta ungefär rätt tider på dygnet.

 

...

 

Jag ska se på film inatt, om jag är vaken då. Men det är jag nog. Sover knappt om nätterna, längre...

La mig vid fem imorse, till exempel...

Eller jag la mig tidigare. Men klev upp vid tre igen... Då jag inte kunde somna...

Alldeles för mycket att tänka på! Speedad hjärna.

 

... Hade nämligen kollat intredning till vardagsrummet, halva kvällen och natten...

 

...

 

God natt med er <3

 

 

… Idag är en dag då jag inte vet riktigt vad jag ska skriva. Då jag inte känner att jag riktigt orkar forma meningar på ”papper”…
Jag finner liksom inte riktigt ord i djungeln… ”Det är någonting jag behöver ”prata av mig om”, men jag vet inte vad”…

 

…

 

Jag har gjort dessa ugnspannkakor idag. Två stycken små…

 

Jag hade ju jätteproblem med att komma fram till ifall jag skulle göra två små av en sats… Ifall jag skulle göra en stor av en sats… Ifall jag skulle göra två satser. Två stora… Fyra små…

 

Hade svårt att komma fram till vilken form jag skulle använda. Då tillagningstiden i ugnen, blir längre eller kortare, beroende på pannkakans tjocklek… ”Och om den behövde vara inne längre… Behövde jag sänka graden då?”…

 

… Sedan hade jag svårt för att bestämma mig för ifall jag skulle ha broccoli i den ena pannkakan(om jag nu gjorde två)…

Ifall jag skulle ha det idag… Eller ifall jag skulle göra endast en sats pannkakor idag, och sedan använda de resterande tre äggen till en ny sats, imorgon… Och då ha broccoli i den…

 

”Och om jag inte använde de övriga tre äggen till en till pannkaka… Vad vill jag använda dem till istället? … Hur ska jag äta dem då?”…

 

…

 

… Men faktumet var i alla fall…
”Kommer jag inte att göra en till ugnspannkaka sedan, vill jag ha broccoli i en idag”…

 

… Så det slutade med att jag tog fram tre stycken små buketter broccoli till den sats pannkaka jag bestämde mig för att göra. Delade den satsen på mina två lite mindre ugnsformar. Och hade söndermixad broccoli i den ena…

 

… Jag saltade lite extra i satsen med broccoli. Eftersom att det verkade rimligt att även broccolin ville sno åt sig lite av saltet…

Kryddade den med någon ört, tror jag. Vet inte vad det var. För att jag luktade bara på kryddburkarna i skåpet, och valde den som passade..

 

… Och sedan var det in i ugnen.

 

…

 

Jag hade nu kvar dilemmat med tiden…
Den pannkakan med broccoli i, var ju lite tjockare än den andra…
”Men det kanske i och för sig den andra pannkakan också är, i jämförelse med vilken form de använt i receptet”…

 

… Jag tog fem minuter extra på båda formarna(så ingen extratid på broccolin), än vad som stod…
Och det blev bra.

 

…

 

Broccolipannkakan var helt klart min favorit. Supergod!
… Den var dock lite mer ömtålig än den vanliga. Men tillräckligt stabil för att kunna ätas med händerna, och då hålla ihop i en bit…
Så helt okej…

 

…

 

Efter det, kom bara alla dessa ältande tankar. Denna störande oro i själen, fram…
Jag minns inte riktigt vad det var. Men jag hade helt enkelt en ängslan inombords. Precis som alltid när jag… gör eller har gjort någonting…

 

…

 

Idag har jag inte…
Min ätstörningshjärna har gjort sig påmind idag…
Jag känner att jag äter för mycket. Fastän det som är ”för mycket”, egentligen bara är viljan att äta när jag är hungrig…

 

… Jag slutar äta när jag blir mätt. Och det fungerar bra. Inget proppande…
Men ätstörningshjärnan vill gärna se mig hungrig. För att…

 

… Jag vet inte…
Någon del av mig, kanske vill svälta…
Eller i alla fall inte vill äta tillräckligt…

 

… Jag vet inte.
Lagom är för mycket i alla fall…
.. För lite är just nu, också för mycket…

 

…

 

Jag har i alla fall diskat idag…
Helt klar med det! Så det är ju skönt…

 

…

 

Ja, jag kan laga mat. Om det inte blir för ofta. Om jag får dagar och åter dagar, på mig att fundera och mentalt förbereda mig först…
… Och sedan är beredd… Redo för all ångest, ängslan… Alla snurrande, gnagande tankar som blir efteråt…

 

… Jag kan diska, om jag är i en period då jag inte bryr mig för mycket om annat…
Som nu, när jag inte bryr mig om hur jag äter eller vad, för mycket…
Jag menar. Jag bryr mig ju fortfarande. Får ångest. Känner för att svälta, och så vidare…
Men jag bryr mig tillräckligt lite för att åtminstone orka någon av vardagens alla sysslor. ”Inga krav”, liksom…

 

…

 

Annars har jag bara sett på tv idag. Sedan jag klev upp, vid tolv imorse…

 

…

 

Hmm…
Jag har funderat lite grann, under inläggets gång…

… Jag skrev detta nu i textsamlingen på datorn…
Men jag vet med mig att det platsar lika bra som kvällsinlägg på bloggen… Så att jag vet inte…
”Kanske borde jag bara kopiera texten och klistra in den som ett vanligt kvällsinlägg?”…

 

…

 

Vilket fall…
God natt med er <3

... Jag mår illa...

Känner mig trött.

Helt slut...

 

...

 

Jag vet inte om det beror på hur jag äter... Eller inte äter...

Eller om det beror på att RödaVeckan ska sätta in när som helst nu...

 

... Men faktum är...

Jag äter. Det gör jag.

Men jag äter inte regelbundet. Och jag äter bara när jag känner hunger... Tror mig bli mätt. Och slutar äta, då efter väldigt lite näring. Och så, innan jag vet ordet av, är jag hungrig igen. Och börjar om...

 

... Jag äter...

Ja, jag har dragit i mig grönsaker. Grönsaksjuice och sådant...

Men ingen ordentlig mat.

Soppa...  igår, tror jag...

 

... Och så en del godis...

 

...

 

Men jag vet inte.

 

Det kan vara att jag äter för dåligt. För lite. För ofta...

... Ja, magen behöver ju vila, också...

 

... Det kan bero på hur jag...

Ja, hur jag känner för vardagen... Tillvaron, just nu...

Stressen. Oron, osäkerheten... Och att känna mig såhär himla vilsen, och uppgiven i dagen...

 

...

 

Men det här har jag ju redan tagit upp en gång idag.

 

Så jag ska beskriva min dag. Och sedan blir det HundraProcentBonde, vid tiotiden.

Tycker att det är ett mysigt program. Och så tycker jag ju om det danska språket :)

Går på Svt24.

 

...

 

Jag klev upp när klockan ringde, vid halv tolv. Såg på HemTillGården...

 

... Nej, nu ljuger jag...

Jag vaknade tidigare idag.

Kände mig hungrig. Så jag klev upp och åt yoghurt med Granola, och såg på vad som var kvar från MalouEfterTio... I väntan på HemTillGården...

 

...

 

Sedan har jag diskat.

Diskat... Och diskat.

 

Jag är väldigt bestämd nu, till att göra iordning inför helgens matlagning. För att gör jag inte det, lagar jag garanterat inte mat. Det känns ju tungt som det är! .. Utan all disk.

 

...

 

Jag har ätit flera gånger. Ibland bara druckit någonting...

Och minsta lilla näring, får mig att känna mig illamående. Vilket jag konstaterar som mättnad...

Men det kan även vara att kroppen inte gillar sortens näring den får...

 

...

 

Jag har skrivit lite grann...

Känt mig... tung...

Och tvingat mig själv att fundera lite grann över det här med Boendestöd.

 

Jo visst. Jag kan ha kvar insatsen och bara säga att hon inte behöver komma, de dagar som känslorna eller tankarna går emot...

... "Men insatsen kostar mig 530 kronor i månaden. Vilket känns som onödiga pengar... om min inställning till stödet, är att jag vill avboka våra möten... Och bara inte vågar avsäga mig insatsen "för att jag kanske behöver stödet"...

 

...

 

... Jag känner mig svävande tung idag...

Antagligen på grund av en tillvaro, helt fri från rutiner.

Jag menar. Min vardag innehåller ju egentligen ingenting. Och de enda rutiner jag brydde mig om, var när jag äter och vad...

Dessa är borta nu. Då det ju blev för jobbigt och jag inte orkar hantera några matrelaterade krav eller förväntningar alls...

 

... Också uppgiven. Vilsen.

Då jag inte finner vägen. Inte ens vet om den finns att finna...

Och jag inte känner att det finns någon vits att söka längre...

 

...

 

... Men trots det...

Jag söker och söker och söker...

Det är en naturlig bedrift, att vilja söka sig hem. Till tryggheten...

Tydligen.

 

... Dock så är det svårt att blicka framåt, nu. Då mitt hjärta skrumpnar varje gång som jag tänker på det...

Jag ser liksom inget positivt mål i det här... Jag kan inte se någon annan utväg ur all smärta, än att till slut åter eliminera all mat ur hemmet...

 

... Och ja. Vilka möjligheter har jag då kvar?

... Svälten.

Vilket leder till samma dödläge som jag nått så många gånger förut...

 

...

 

... Det är liksom där det slutar. Längre än så, kommer jag inte. Utan att dö...

Och den enda vägen, om jag ska fortsätta gå, är tillbaka in i matchen...

 

... Evighetsnurr...

Men jag vill inte heller stanna i svälten...

... "Den överlever jag inte"...

 

... Och det värsta i så fall, är sveket mot min familj...

 

...

 

Nu ska jag se på tv.

Kanske äta något mer...

 

Men jag är egentligen varken hungrig eller särskilt sugen... Känner mig väl mest tvungen... av ingen anledning alls egentligen... Bara för att det finns... Bara för att ha någonting att göra...

 

... God natt med er <3

 

Ja. Och en hel del Bejeweled har spelats också. På grund av hur jag har mått i kroppen, knoppen och själen...

 

 

"Ska jag ge upp nu? ... Är det dags?"...

 

Ska jag ge upp nu, så tänker jag proppa idag... Kanske proppa imorgon...

... Och sedan, när jag känner mig tvungen, börja svälta...

 

...

 

Det är ju verkligen inte vad jag vill!

Men livet är en enda röra... Jag är en enda röra... Och mitt huvud svämmar över och exploderar... av en enda röra!

 

... Jag är trött på att vilja, nu...

Trött på att vilja men inte orka...

 

... Så kanske ska jag bara försöka vända på viljan igen...

Ge upp om ätandet och alla höga, tunga krav kring det...

... Iallafall tills jag har en plan... En plan som kan fungera...

 

... För att detta litar jag inte på...

Jag känner mig så vilsen, att jag inte vet vart jag ska ta vägen...

Och att inte vilja, är nog det enda som skulle göra livet... och vardagen dräglig igen...

 

...

 

För att nu bara planerar jag. Fram och tillbaka, hela tiden. Och med planerna, kommer osäkerhet, oro... Ångest... och en himla röra!

 

... Utan planerna...

Ja, då löses jag upp till ingenting...

"Hur agerar man utan plan?"...

 

...

 

Jag vill.

Det är det som är det jobbigaste med det här...

Med att jag nu bara har lust att ge upp igen "för att jag inte orkar"...

 

Jag vill. Och det känns viktigt för mig, just nu... Kanske viktigare än någonsin förut...

Jag har blivit mer vuxen. Mognat...

Och för att inte glömma... Tröttnat på att återvända till samma meningslösa helvete, gång på gång, på gång!

 

...

 

Men jag blir trött...

Och vad gör man när det enda som man verkligen måste göra i vardagen, är för mycket för att man ska orka leva? För att man... ska kunna acceptera att överösas med "dag, på dag, på dag av detta helvete!"..?

 

...

 

Men egentligen är jag inte redo för ett bakslag till, just nu...

... Jag vill inte...

 

...

 

Dagen idag.

 

Innan jag klev i säng igår kväll(natt), messade jag Boendestöd...

Sa att hon behövde ha med sig blanketterna. Då jag inte har någon skrivare...

 

...

 

Klev upp vid åtta på morgonen. Då jag vaknade av hennes svar, strax efter sju...

Åt frukost...

Och gick sedan och la mig en stund till...

 

...

 

Lite tv.

Och så dags för Boendestöd...

 

... Vi fyllde i blanketterna... Eller jag gjorde det. Men med hennes hjälp...

Och konstaterade att jag skulle behöva komplettera detta...

Jag behöver hem till mina föräldrar och låna deras skrivare. För att det var några papper till bostadstillägget, som skulle bifogas...

 

... Det kändes rörigt. Men jag ska ändå försöka få det klart. Så att jag får en inkomst...

... Så jag får se när jag orkar åka till mina föräldrar...

 

...

 

Vi pratade lite grann... Vilket jag inte hade tänkt göra, egentligen. Då det gör mig förvirrad. Får mig att känna mig vilsen...

Och egentligen känns det helt meningslöst. Då jag ändå inte vet varken vart jag står, vart jag vill eller vart jag är påväg...

 

Jag vet inte om jag kan ta emot något mer stöd...

 

...

 

Efter det, såg jag på HemTillGården. Åt lunch...

 

... Och efter att ha...

Ja, jag minns inte ens vad det var jag ältade...

 

Men jag åkte iallafall till stan en vända. Mest för att komma hemifrån. Koppla bort ett tag... Och koppla av på en bussresa...

 

...

 

Jag tog en promenad. Relativt lång. Men ändå alldeles lagom kort...

 

... Väntade på bussen.. Och åkte hem igen...

 

...

 

När jag kom hem, började jag planera en massa. Skriva upp nya ideér, och skriva handlingslista(inte för att jag trodde att jag skulle våga handla). Några stycken...

Flera listor för olika saker. Till olika syfte...

 

... Och all text... Alla listor... Alla dessa... regler...

Det blir för mycket... Och jag tänker för mycket...

Allt blir en enda röra...

 

... Ångest, osäkerhet. Snurrande tankar av dilemman...

"Om. Varför? varför inte?"...

... "Det" går inte. För att då blir det "så" ... Och det där går inte. För att då blir det ju "så"... "Hur gör jag då?" ... "Kan jag kanske göra "så"... Nej men då blir det ju fel där istället..."...

 

... Hur man nu kan göra en sådan stor sak av att handla mat...

 

...

 

Men det är ju också att jag inte är säker på hur jag orkar äta... Ifall jag orkar laga mat längre...

Och ifall jag inte gör det... "Det känns inte bra att bara leva på färdigmat"...

Och om jag köper hem mat.. "Kommer jag att äta den då? Eller kommer den bara att ge mig ångest?"...

 

...

 

Efter en stund, blev det iallafall middag.

Soppan/purén som jag gjorde härom dagen... Jättegod. Och den tycks bara bli godare :)

Och en smörgås till det. Grönsaksjuice...

 

...

 

Det har blivit att skriva i min textsamling.

Att gruva mig över all disk och röra i köket. Kladd...

 

Och så har det blivit tv...

Som jag nu på kvällen, inte har orkat koncentrera mig på. Då jag inte kan släppa det här inköpsdilemmat...

 

...

 

... Jag antar att jag bara kan släppa det... Finna inre ro(inte inre frid, iochförsig), ifall jag backar igen... Släpper det hela...

 

Att bara ta saker som de kommer... Det funkar inte i ätandet. Inte alls. För att jag är för osäker...

Men kanske funkar det i livet. I vardagen.

Kanske kan jag iallafall umgås med familjen. Skratta och le...

 

...

 

God natt med er <3 

 

 

Nu blir det nog att titta på några fler avsnitt av säsong ett av TheBigBangTheory, som jag började om med idag. För att jag behövde tänka på annat. Skratta lite grann..

Och jag har redan sett alla som jag hade...

 

... Sedan blir det lite Bejeweled i ett desperat försök att bli lugnare...

 

Och så sängen.

... Jag gick och la mig när det var mörkt...

Vaknade när det var mörkt igen...

 

...

 

Jag ska försöka skriva ett inlägg...

Men jag mår rätt så dåligt just nu. Fysiskt...

 

...

 

Sedan igår vid fyratiden. Då jag åt mitt godis, har jag inte ätit någonting...

Druckit en kopp kaffe med grädde i, har jag gjort...

Druckit vatten med is i, har jag gjort...

 

...

 

Jag vaknade som sagt till klockan... Min matklocka som fortfarande ringer vid 17-tiden...

Vill inte stänga av den... Ta bort alla mattider från mina larm...

... För att... Det skulle få mig att på något sätt, känna mindre mening... Mindre kontroll...

... Känna mig mer flygande...

 

...

 

Vaknade vid ettiden. Då lunchklockan ringde. Men sov bara vidare...

Drömde sådär konstigt igen...

Det handlade om mina texter. Om det jag skriver...

 

... Mina gamla lärare ifrån lågstadiet...

De tog mina texter... och började jaga mig...

Eleverna likaså...

 

...

 

Ja, det var jättekonstigt...

Och såå såå verkligt...

 

.. Jag minns jag gömde mig på de konstigaste av ställen...

Och allt är ju möjligt i drömmarna. Så att man tar sig ju verkligen överallt...

 

...

 

Vaknade sedan vid 17-tiden.

Klev upp...

... Och satte mig vid tv:n...

 

Jag såg på SåMycketBättre... Och sedan när HelaAustralienBakar började, gick jag istället och diskade...

För att..

Just det. Jag hade sett på SOSDjur innan det, och kände mig lite spänd. Då jag hakade upp mig lite...

 

Diskningen kan hjälpa. Iallafall till viss del. När man väl orkar ta tag i det...

Man får fokusera på annat. Man får glömma bort...

Och i regel, blir jag mer tankspridd av det. Vilket gör mig lite mer avslappnad. Då jag inte längre fixerar vid en enda tanke. Ett enda bekymmer... Ja-a. Ett enda problem...

 

... Jag stod där och diskade. Kopp efter kopp...

Ja, efter att ha sorterat upp all disken i kategorier, på diskbänken...

... Funderade på en det ena, en det andra...

 

...

 

Nu när jag snart var klar med disken, började jag känna mig svimfärdig. Jag var kroppsligt trött... Och jag visste.. att egentligen hade jag behövt äta någonting...

"Egentligen... Om jag hade vågat"...

 

...

 

Men när diskningen var klar. Och jag nu struntade i de där kanske tio matlådorna som var kvar att diska. Struntade i det där skräpet på bordet. .. I smulorna som låg här och där...

När jag struntade i tetrorna som skulle behöva skakas på för att se om dessa fortfarande behövde torka lite ytterligare "innan jag slänger dem i papperskassen för sopsortering"...

 

... Ja. Då tog jag mig ett glas isvatten. Bara för att slippa känna mig svimfärdig. Och så satte jag mig vid tv:n igen...

 

...

 

Min käraste bloggvän T ställde frågor som jag svarade på, här på bloggen.

Och även en annan person. Trevlig.

 

...

 

Det har blivit film på 4:an. HurMångaKramarFinnsDetIVärlden...

 

...

 

Och nu när jag har vaknat så sent...

Inte har ätit någonting...

... Ja. Jag känner mig konstig...

 

Det var rätt så deprimerande att vakna när det redan var mörkt...

Men det var skönt att få diskningen gjord...

 

Det är upprörande att ha mat som snart blir dålig... Men att inte våga äta... Inte våga stoppa någonting ätbart i munnen.. "För att man är rädd att inte kunna.. Vilja sluta äta sedan"...

Och kanske vill man inte heller börja äta igen...

Kanske trivs man med att nu äntligen svälta istället för att proppa...

 

... Jag får inte kontroll...

Så.. När jag väl slutar äta... ".. Vill jag ge mig in på att försöka klara det igen?"...

 

...

 

Jag skulle behöva duscha...

... Men det är inte så lockande, när hela dagen har försvunnit på sömn...

 

Jag måste hinna.. Orka städa innan pappa kommer...

Han kanske kommer över nästa vecka, för att hämta över min HemligaJulklapp... Och då ska jag följa med hem till dem. För att jag vill ha kontroll över paketet, tills de har ställts på en bra plats i väntan på julen...

 

...

 

Och så har jag ju(nästan) lovat 27åringen att vi ska träffas nästa helg...

Och ska hon sova här, som hon antagligen vill... Ja, då måste ätandet fungera. Jag måste ha handlat mer mat...

... Och jag måste ha städat...

 

... Det oroar mig också...

 

... "Hur ska jag orka? Klara det?".. Och "Vill jag.. klara det?"...

 

...

 

God natt med er <3

Jag ska gå och lägga mig på soffan en stund till...

 

 

... Det känns som om jag går in i väggen. Backar för att det gjorde ont... Och går in i den igen...

Gång på gång på gång...

Känner mig så... DUM...

 

...

 

Igår var en jobbig kväll... Jobbig dag...

Slutade jobbigt...

 

... Men idag kändes ändå VÄRRE...

 

Jag antar att jag tappar hoppet...

.. Sedan länge har det varit borta...

Men samtidigt kommer det ju stunder då saker kanske fungerar LITE bättre... Eller åtminstone gör MINDRE ONT medans de "inte fungerar"...

 

Men det är ju först när man känner att man faller... Utan att kunna se något stopp. Utan att finna någonting att ta TAG i för att sluta falla...

Det är först DÅ som man mår som jag gör NU...

 

...

 

Imorse klev jag.. inte HELLER upp till frukosten. Eftersom att jag FORTFARANDE inte har fått diskat...

Och nu ser diskbänken ÄNNU rörigare ut..!

Äcklig... Och tung som bly, att ta TAG i...

 

... Jag sov enda fram tills strax innan klockan ringde. Fast jag var i och för sig HALVVAKEN redan tidigare imorse...

 

Klev upp till HemTillGården.

Åt brunch.

Samma sak som jag BRUKAR. Fast utan Granolan. För att den var slut. ÄR slut.

 

...

 

Hela natten, funderade jag på, innan jag somnade, vad jag skulle göra med all mat som blir DÅLIG medans jag inte vill äta. Inte KAN eller ORKAR äta...

Inte vågar TILLÅTA mig själv det...

 

För att. När jag kommer IN i sådana här perioder, är ALL mat jag HAR, som kan bli DÅLIG, bara IVÄGEN. Den skapar stress och ångest. Press till att utsätta mig själv för någonting som jag inte har LUST med... Inte VÅGAR... Och ABSOLUT inte vill GÖRA!(!)...

 

...

 

När mina program på tv:n var slut. Vilket är fler nu. Då det har börjat ett program TILL, som jag tycker att är intressant. Inte LIKA intressant som HemTillGården. Men ändå helt okej...

 

... Jag tycker ju även om...

... Ja, vad nu sjukhusserien som kommer efter HemTillGården, heter...

Men det är inget som jag följer...

.. Men tycker ju även om CoronationStreet(fick jag till stavningen?)... Som har börjat nu...

 

Jag har iallafall suttit lite vid datorn.

Spelat ett parti(om man säger så om detta spelet) Bejeweled, som höll på ALLDELES för länge!

Jag kom TRE gånger så långt som jag NÅGONSIN har gjort! Alltså. Tredubblade mitt rekord!

... Och jag kan ju säga att jag BAD om att få förlora, till slut. Då jag ville se på ÄntligenHemma, som jag följer... Men jag missade nästan halva programmet...

 

... Jag har även suttit och sovit i soffan...

Vet inte VARFÖR jag är så trött om dagarna. Men den senaste tiden, har jag kunnat sova SITTANDES... FRAMFÖR TV:N!

 

... Jag kunde ALDRIG sova framför tv:n förr!

Vilket gjorde att jag frustrerade upp mig på Xsambon flera gånger dagligen. För att jag fick PUFFA på honom hela tiden...

HAN somnade..! Och DET, OFTA! Han kunde inte hålla sig vaken, HUR mycket jag än TJATADE... Och inte heller ville han SITTA upp.. För att KANSKE kunna hålla sig vaken!

... Men så hade ju jag iochförsig sömnproblem vid DET tillfället. Sov inte mycket ALLS..

 

...

 

Annars.

Jag har ätit. Proppat.

Jag har ältat disken. Ältat städningen som behöver göras...

Och jag har ältat 27åringen. Då jag känner mig pressad att SVARA på hennes mess om helgen..!

 

... Och jag har... mått DÅLIGT för att jag har proppat... PROPPAR...

 

...

 

27åringen skrev ju igen, IDAG...

Vilket gjorde mig såpass stressad, att proppet gick igång DIREKT..!

Jag MINNS inte om jag redan hade HAFT mig en omgång INNAN det...

Men EFTER det, blev iallafall ångesten och PRESSEN såpass stor, att jag oavbrutet började äta knäckemacka efter knäckemacka med Nutella...

... Efter KNÄCKEMACKA!

 

...

 

Och jag ser inte fram emot morgondagen...

 

Jag orkar inte MED en dag till av denna hjälplöshet...

I detta LIVET...

 

Orkar inte med mig SJÄLV en dag till...

Orkar inte med det jag TÄNKER och KÄNNER. Den VARDAG jag lever. Vad jag GÖR... Och vad jag INTE gör...

 

... Tycker inte om vart jag BEFINNER mig...

HAR befunnit mig! ... Vart det känns som om jag KOMMER at befinna mig!

 

... Och jag ORKAR ingenting..!

 

...

 

Jag svarade iallafall 27åringen, till slut.

Skrev att jag hade svårt att orka med VARDAGEN just nu. Och att jag inte mår bra för tillfället...

Men så fort som jag har fått ORDNING, ska vi såklart träffas igen. Och ha sådär KUL tillsammans.

 

... Hon förstod det. Antagligen för att hon vet mer än många ANDRA, om hur jobbigt saker kan kännas...

Och hon föreslog att vi kunde träffas på STAN på lördag, istället. Om jag orkade...

Vilket låter rätt så bra.

Men vi hörs på fredag. Så skulle vi bestämma oss DÅ, för om vi vill ses en stund eller inte.

 

...

 

Det måste ÄNDÅ städas och diskas.

Jag måste ÄNDÅ hitta tilbaka och få ORDNING...

Och jag måste ÄNDÅ börja lita på mig själv och LIVET... För att få allt att hålla ihop... Och STANNA samman efter det!

 

... OCH...

Jag måste ta TAG i alla dessa PUNKTER på schemat, som har stått i flera MÅNADER!

 

...

 

Inget svar från kuratorn...

Men det tog ju närmare tre veckor för MIG att svara HONOM. Så att...

 

... Däremot var någon från KOMMUNENS datorer inne på min blogg idag igen...

Ingenting som jag orkar älta...

.. Undrar bara om det var ett sammanträffande... Eller en slump.

 

... God natt med er <3

 

 

Hmmm...

 

Jag har inte orkat ha datorn på, sedan igår när jag skrev det där korta inlägget...

Men nu ska jag väl försöka mig på att beskriva min helg.

 

... I fredags.

Jag vaknade på morgonen, som vanligt. Åt frukost klockan nio...

Och sedan...

 

... Nej, nu höll jag på att ljuga.

Jag hade ställt klockan på halvnio istället. Då jag skulle hinna äta frukost innan det var dags att gå till bussen.

 

Diskat hade jag inte gjort. Inte på ett par dagar.  "Och inte heller att jag skulle orka det... SÅ tidigt på morgonen!"...

 

...

 

... När klockan blev...

Ja men strax efter nio, tror jag.. Så gick jag iväg till bussen.

Jag var glad. Jag var lättad... "IDAG skulle jag hem till mamma"... "Och ATMOSFÄREN utanför mitt fönster, såg alldeles UNDERBART harmonisk ut!"..

 

Väntade på bussen...

Fick åka en redan medvetet FULL buss till stan.

Jag förstår inte hur alla ungdomar.. i typ gymnasieåldern, kan åka bussen som är i stan vid TIO... Och så ska de VIDARE med tåget!

... "När BÖRJAR dessa ungdomar?"...

 

... Det var iallafall tvunget att sittas BREDVID någon. Då alla såklart sprider ut sig så gott det går...

... Satte mig bredvid en harmlös SOVANDE kille. "DET blir bra"...

 

Dock så kände jag mig inte särskilt lugn...

Killen bredvid mig, kändes bara obehaglig till en början. Men då jag märkte att han satt YTTERST stilla... Och bara fortsatte sova, lugnade jag ner mig ganska fort, när det gällde honom...

 

Dock så var det fortfarande obehagligt med RESTEN av alla människor runt omkring mig...

Så jag satt rätt så spänt... Och kunde inte RIKTIGT slappna av på det sätt som jag gör när jag åker mina NORMALA bussar...

 

... Men det var bättre än vad det BRUKAR vara...

De flesta satt ju och nickade till, på sina platser...

Så det kunde ha varit värre :)

 

... Väl inne i stan, kliver jag av på tågstationen... "Bara ifall ATT killen bredvid mig, vill kliva av där"..

"Och så KAN jag ju kanske MISSA nästa buss, om jag kliver av på busstationen"...

 

Fick vänta i en kvart.. tror jag...

 

...

 

Väl hos mamma...

Ja, vi började prata, rätt så per omgående.

Då det första hon frågade när jag KOM, var hur det var MED mig...

 

Jag märkte redan DÅ, på hennes RÖST, att hon kanske hade varit lite orolig den sista tiden...

... Och det kom även FRAM under dagens gång...

Hon och pappa hade reagerat på hur jag hade svarat på messen, och på att jag inte hade känt för att komma ÖVER, den senaste tiden...

 

... Och under helgen som VAR nu, har jag och mamma pratat VÄLDIGT mycket om min situation och hur jag mår och sådär...

Det kändes liksom helt naturligt...

 

Det är dock inte ALLTID som det har GJORT det...

Jag menar. Jag pratade knappt ALLS med mamma och pappa när jag växte upp...

Och den första och ENDA gången som en klasskamrats mamma hade ringt hem till oss för att uttrycka sin oro för MOBBNINGEN som pågick i SKOLAN, så FÖRNEKADE jag det bara...

 

Jag ville inte ALLS prata om sådant.

Jag ville inte ha någon uppmärksamhet... Ville inte heller ge någon ANNAN problem...

 

... Det var inte förrän jag flyttade HEM igen, efter att ha bott i H*vetets stad i fyra år, som jag BÖRJADE känna mig lite mer trygg och öppen med mina föräldrar...

"Det gick ju liksom ÄNDÅ inte att förneka att man mår DÅLIGT, längre".. Med tanke på sjukhusvistelserna...

 

Pappa, till den grad att jag kan PRATA med honom. Säga fler ord än vad som ingår i EN mening...

Och mamma till den grad att vissa känsliga saker faktiskt KAN berättas.. "Även om de kan skapa oro eller skilda meningar"...

 

...

 

Pappa kom hem vid femtiden. Då satt mamma och jag fortfarande vid tv:n och pratade. Pratade och smågluttade lite grann...

 

Det blev middag...

Och när pappa ställde samma fråga som MAMMA hade gjort. Och nästan SÅG lite orolig ut, kunde jag inte denna gången svara...

 

Det var inte ALLS lika lätt att uttrycka känslor när det gällde honom. Även om mamma fortfarande SATT där bredvid...

... Nej, så det blev inget med DET... Jag blev bara stel som en pinne. Och började istället berätta PRAKTISKA saker som jag hade gjort sedan sist vi träffades... Vilket var typ en MÅNAD sedan!

 

...

 

Efter middagen, tror jag att vi satte oss vid tv:n..

Vi dukade upp med glass, muffins, bulle och pepparkakor...

 

... Och blev sedan sittandes där, fram till klockan elva på kvällen.

Då mamma och pappa började göra sig klara för sängen...

Och jag satt kvar vid tv:n... i TVÅ minuter! ... Innan jag insåg att jag nog var för trött för att sitta kvar...

 

...

 

Det blev ingen sömn för mig på ett par-tre timmar...

Först lyssnade jag på naturljud på mobilen, i form av skvalpande, brusande vågor... Som jag ibland brukar använda mig av i hopp om att kunna koppla av och somna... Funkar ibland. Ibland inte... Men det ÄR trots allt det ENDA ljudet som har funkat ALLS för mig... Alla andra har verkat uppstressande istället!

 

... Efter det, lyssnade jag på lite radio...

För att sedan gå över till att kolla på YouTubeVideos...

 

Låg vaken och funderade en stund. Vred och vände på mig...

Och somnade sedan...

 

Sov inte särskilt tungt. Och jag var medveten om varenda rörelse jag gjorde...

Men när klockan sedan ringde och väckte mig vid niotiden, så hade jag redan vaknat till när mamma och pappa klev upp... Och valde även nu, att ligga kvar...

 

...

 

Vid halv tio, knackar mamma på dörren...

Nu blev det kaffe, om jag ville ha...

 

Jag klev upp... Och satte mig vid köksbordet.

Drack lite kaffe... Och fick till SLUT i mig en smörgås och en lussebulle...

 

...

 

Nu fortsatte mamma och jag prata lite...

Minns inte om vad. Men lite ditt och datt, antagligen...

Och när klockan blev kvart i tolv, åkte vi iväg till stan...

 

Jag SOV hos dem inatt, eftersom att...

Ja, jag VET egentligen inte varför...

 

Men nu skulle jag iallafall hem en vända emellan att vi skulle på StandUpFöreställning på kvällen sedan.

Och på morgonen, hade pappa även föreslagit att vi skulle äta på pizzeria innan.. "Eftersom att jag skulle vara inne i stan redan två timmar INNAN föreställningen!

 

... Jag HADE ju kunnat stanna hos DEM tills det skulle börja...

Men jag var trött. Och det kändes som att SÅ många timmar till, skulle bli väldigt LÅNGT att orka med..

 

...

 

Jag VAR lite stressad och STÖRD av att jag nu skulle hem. Få vila lite grann. Kanske stressa ner... "Förhoppningsvis SOVA en blund"... Och sedan stressa IVÄG igen, efter några timmar...

"Träffa föräldrarna IGEN.."...

 

...

 

När jag kom hem, blev det iallafall en kopp varm kakao... Och en skål yoghurt med Granola...

Jag kröp upp i soffan... Och halvsov till ÄntligenHemma... Nickade till. Gång på gång...

 

Nuför tiden, är det OFTA som jag tjatar på programmet som jag ser, att det ska ta en paus. Bryta för reklam... "Så att jag kan få SOVA en stund. Sluta mina ÖGON för några minuter"...

... Men det slutar ändå alltid med att jag halvsover sittandes. Vilar huvudet mot axeln... Och bara blundar. Och antagligen SOVER jag lite lätt. För att jag HÖR tv:n. Men jag UPPFATTAR ingenting. Hänger inte MED... Och HÖR egentligen inte vad de SÄGER...

 

... Jag skrev ett kort inlägg till bloggen...

Och när klockan blev runt fem, gick jag iväg igen, till bussen.

... Nu skulle jag träffa mamma och pappa, utanför pizzerian.

 

...

 

Jag visste inte RIKTIGT vilken gata jag SKULLE till... Men jag visste UNGEFÄR. Då jag frågade mamma och pappa, innan jag lämnade dem...

 

Så jag började bara gå. Sneglade in på alla gator som jag gick förbi. Och såg sedan med ENKELHET, vart jag skulle in...

... "Jag går ju en del i stan", liksom...

 

...

 

Mamma och pappa blev lite sena. Och jag fick inte heller någon sms. Fastän jag hade sagt att de kunde messa när de närmar sig...

Så jag blev lite osäker på om de hade börjat BRÅKA eller något...

 

... Men till slut, kommer de. Vi går in på pizzerian... Och jag märker ganska FORT, en slagt stelhet i luften...

De verkar lite tysta och... "ointresserade"...

Sådana saker som gör MIG osäker. Osäker på vad de förväntar sig av mig. Vad jag ska säga... OM jag ska säga någonting...

... Och när jag väl SÄGER någonting, blir jag osäker på vad de KÄNNER för det jag sa...

 

... Jag ignorerade dock den känslan. Och fortsatte som vanligt.

 

...

 

Vi åt vår mat. Mamma betalade...

Och det här med betalningen... Det störde mig såå mycket!

"Vad förväntades av mig HÄR?"... "Var det en självklarhet att jag skulle betala för mig, både vad gällde maten(som pappa i och för sig, SA att de bjuder på).. och vad gäller BILJETTEN?"... "Vilket skulle verka mest SKAMLIGT för MIG?.. Att FRÅGA om jag ska betala, FASTÄN det kanske inte ÄR så..? Eller att INTE erbjuda mig... och då verka ta dem FÖRGIVET?"...

 

... Jag kände mig en GNUTTA osäker och... "frustrerad" på detta...

Jag visste ju inte hur jag skulle HANTERA det. Vad som FÖRVÄNTADES av mig...

Och jag kände mig bara SKYLDIG.

SKYLDIG för att jag aldrig ERBJUDER mig att betala någonting... SKYLDIG för att alla ANDRA är så bra på det där. Och alltid tycks VETA hur man TER sig i sådana här situationer...

 

Alla andra verkar så mycket SÄKRARE...

Det VET när de själva borde erbjuda sig att betala... Och de är inte RÄDDA för att säga vad de tycker... Eller att SJÄLVA våga FRÅGA...

 

.. "Och INGEN säger rakt ut, vad som FÖRVÄNTAS!

 

...

 

Vi gick nu vidare till videobutiken en vända. Då pappa ville spendera några minuter innan föreställningen, på att kolla igenom begagnade köpfilmer...

 

Sedan gick vi vidare till stället där föreställningen skulle äga rum...

 

... När den väl började...

Bästa stunden i mitt liv...

Eller ja. Det var att överdriva...

Men jag har LÄNGE velat gå på StandUp, live. Och DESSUTOM med en komiker som jag känner IGEN och har SETT på en del!

 

... Jag tror jag skrattade så att jag kunde få TRÄNINGSVÄRK i magen! ...

Skrattade så att jag blev HES och behövde HOSTA :D

 

...

 

Efter showen, som slutade en halvtimme TIDIGARE än vad vi TRODDE, frågade pappa om jag hellre ville komma hem till DEM och sova över natten. "Så att jag slipper vänta UTE, på BUSSEN, i en timme. När det var så mörkt och kallt"...

 

Jag följde dem till bilen, medans jag funderade...

Men valde sedan ÄNDÅ att vänta på bussen istället... "TROTS att jag var lite småosäker av att det var lördagkväll "och många som festar på stan"...

 

Det var faktiskt rätt så HÄRLIGT ute...

Och jag ÄLSKAR ju atmosfären och den friska LUFTEN om sena vinterkvällar...

 

Jag kände helt enkelt att jag ville HEM nu. Koppla av. Och inte behöva UMGÅS med någon. Inte behöva PRATA mer...

Bara hem till MIG.. Och VILA...

 

...

 

På vägen hem, när jag sitter på bussen, messar 27åringen... Hon undrar om jag vill träffas på STAN imorgon(idag).. "eller hemma hos DIG"...

Och jag kände bara att... "Nej, jag ORKAR inte"... "Jag behöver en paus.. En VILODAG"...

 

... Så när jag kom hem. Hade gjort iordning en kopp kanel-te med grädde i...

... Så skickade jag iväg ett mess till henne. Och svarade att det inte funkar så bra imorgon...

Svarade så gott jag orkade, på hennes nästkommande mess... Tills jag kände att "det där behöver jag inte svara på"...

 

...

 

Jag skickade iväg ett mess till mamma, och skrev att jag hade kommit hem.. Som hon önskade...

... Och kopplade sedan av, framför en film...

Men det var kallt. Så jag tände en massa värmeljus...

 

...

 

Jag hade säkert orkat blogga igår kväll. Men prioriterade nog att koppla av framför tv:n istället...

Och efter det, gick jag och la mig...

 

...

 

Imorse klev jag inte upp när klockan ringde. Då det kändes meningslöst. Bara stressigt...

Jag menar. Jag hade hoarna fulla med disk... Hade inte orkat diska på LÄNGE... "Och att äta FRUKOST på morgonen, skulle inte göra diskbänken MINDRE full!"...

 

... Sedan vaknade jag iallafall vid halv ett, av att 27åringen messar och säger att "Det var SYND att vi inte kunde träffas på stan idag.." och sådär...

Vilket jag inte ännu har svarat på...

 

...

 

Jag klev upp...

Satte mig vid tv:n...

... Gjorde iordning lite brunch... I form av en skål med yoghurt och granola. En smörgås med smör, ost och medwurst... Och en kopp(hade inga rena glas) ProViva... En kopp kall kakao...

 

... Sedan har jag suttit klistrad vid tv:n hela dagen...

Jag har nickat till, i soffan...

Halvsovit sittandes. Tills jag till slut LA mig ner...

 

Jag har frysit(frusit? fryst?)... Och jag har försökt få upp värmen lite grann, med hjälp av filtar och värmeljus...

Vet att det är fönstren som inte är täta. Och som måste underhållas...

Men som sagt. ETT fönster har behövt tätas på grund av läckage, ganska LÄNGE nu...

 

...

 

Jag gick iväg till affären en snabbis. För att köpa godis till kvällen...

Ett tvång som jag kände "för att jag inte har KÖPT veckans godispåse ännu"...

Jag menar. Jag köper i regel ett hekto lösvikt varje fredag...

Och även fast jag åt godsaker hemma hos mamma och pappa, kände jag att jag SAKNADE något "när jag inte fick godis köpt i fredags"...

 

Det blev ett hekto godis. 110 gram, närmare bestämt...

Och så satte jag mig vid tv:n igen...

 

...

 

När kvällen kom, började jag diska all disk, under pauserna av programmen...

Några saker åt gången...

För att. "SKULLE jag kunna äta frukost imorgon.. Och DÄRMED kunna tillåta mig själv att handla mer MAT.. Så MÅSTE jag ha diskat upp "åtminstone det MESTA av disken", innan imorgon!"...

 

... Jag kämpade och kämpade och kämpade...

Och nu är NÄSTAN all disk diskad.

Diskstället är fullt... Och jag känner mig nöjd för dagen...

 

...

 

Jag ska bara nämna vad som har tyngt mig idag, innan jag avslutar detta inlägget...

 

Mamma och pappa...

Det stör mig att de verkar oroliga...

Det stör mig att de känner att de behöver "hålla lite koll"...

... Och därmed STÖR det mig att jag berättade såpass mycket för mamma, som jag GJORDE igår... Och att HON sedan pratar med PAPPA...

 

... Jag VILL inte att de är oroliga... Att de tror saker som kanske inte stämmer...

Jag menar. JAG BERÄTTAR på ETT sätt. Säger hur jag känner, tänker och fungerar.. Hur jag UPPLEVER saker och ting...

... Och den som sedan LYSSNAR, uppfattar saker på ANDRA sätt. KÄNNER annorunda... Och SER det från ett annat håll...

.. Har inte samma NÄRHET till det... Samma KONTROLL eller FÖRSTÅELSE för det, som JAG har... Såklart...

 

Och det är DET som gör det så SVÅRT, när man delar med sig...

... "Jag kan inte kontrollera hur de UPPFATTAR saker och ting...

 

Visst har jag legat inne och sådär...

Och att de då inte ens kunde TRÄFFA mig. Eftersom att jag var över 35mil BORT...

 

.. Men ja. Jag har det bättre nu :)

... Men jag är samtidigt GLAD att de bryr sig. Bara de inte tror att jag ramlar ner igen "utan deras vetskap" :)

 

...

 

Så det är LITE jobbigt. Eftersom att JAG inte tänker som DE tänker... Känner som DE känner...

.. Eftersom att DE inte tänker som JAG tänker... Och känner som JAG känner...

... JAG kan inte kontrollera DEM... Och DE kan inte kontrollera MIG...

 

KOMMUNIKATION.

Viktigt...

Men såå svårt...

 

...

 

Nu blir det lite mer tv för MIN del...

Sedan ska jag väl försöka sova...

 

Jag känner mig lite pressad och orolig över allt som HÄNDER just nu...

.. Så vi får väl se hur det går med DET...

 

God natt med er <3

 

 

... Idag har varit en dagdrömmarnas dag, kan jag ju säga.

 

Förmiddagen såg nog ut som den brukar, tror jag...

Ja, egentligen hela dagen.

 

Men.

Ja, jag klev upp vid nio. För att äta frukost.

Gick sedan och la mig igen...

Och klev upp vid halv tolv, till HemTillGården...

 

Jag stressade igång lunchen.. Eller, stressade halvt som halvt.

Jag var ju inte TVUNGEN att åka den tidigare av de två bussarna, idag...

 

Åt lunch...

Och promenerade sedan iväg till bussen..

 

Jag mådde bra. Kände mig glad... Och lång...

Ja, inte lång, rent FYSISKT. Men med huvudet högt, om man säger så...

 

Jag hade inte den där TUNGA ångesten... Inte heller några intensivt jobbande tankar i huvudet...

Och jag kände för att BARA slappna av. Ta en längre promenad i stan. Bara dra in... den relativt friska luften... Och njuta av mörkret som snart skulle lägga sig...

Gatulyktor... Och lagom rörelse...

 

Jag klev av bussen, ungefär en halvtimmes promenad från stan.

Och så gick jag i en bekväm takt... Ja, för det MESTA. Lite stressad var jag ju stundvis...

Men lite motion och puls, skadar ju inte ;)

 

... Jag gick där på vägkanten. På trotoaren, och dagdrömde. Föreställde mig det ena härliga scenariot, efter det andra...

Diskuterade med mig själv. På ett sådant där KRAVLÖST och ÅNGESTFRITT sätt... Utan något som HELST tvång eller stress i...

 

Föreställde mig att jag pratade med någon ANNAN...

Och jag fick ALLTID de svar som jag ville ha. Och sådana frågor som var ENKLA att svara på =P

 

... Jag gick och satte mig en liten(liten) stund, på en fuktig parkbänk nere vid hamnen...

Men gick fort vidare. Då det är var särskilt bekvämt att sitta på bänkkanten...

 

Jag fick för mig att gå in på den lila affären en bit från hamnen...

Då de hade extrapris på en juice som jag kanske ville passa på att köpa.. Såg jag på skylten utanför...

 

Grejen är den att... den HÄR affären, som tidigare var den enda butik som jag kände mig någorlunda BEKVÄM i. Då den är liten och lugn...

... Den HAR faktiskt BRA priser. FASTÄN den ligger nära stan och är relativt liten...

Men jag går ju dit ALLDELES för sällan...

 

Idag köpte jag iallafall två tetror grönsaksjuice för tio kronor styck... Kollade lite grann. Och köpte även en grön växt.

 

Enda sedan jag flyttade IN i den här lägenheten, har jag skullat köpa fler gröna växter. Då dessa gör en pigg.

Eller iallafall MIG...

Och så är det vackert =)

Någonting att ta HAND om, som det egentligen inte GÖR någonting om den tar skada eller DÖR!

 

... Den växten står nu på min fönsterbräda i vardagsrummet. Och passar PERFEKT i samma rum som min Fikus ;D

 

...

 

Sedan så gick jag iallafall till busstationen. Satte mig och väntade de närmare fyrtio minuterarna som var kvar tills min buss gick...

Och lyssnade på musik. Radion.

 

...

 

Ska bara sticka in med..

Jag trivdes med vad jag hade PÅ mig idag.

Jag menar. Jag hade väl typ de kläder som jag BRUKAR ha... Men idag kände jag ändå att jag fick TILL det, på något sätt...

Och jag ser FRAM emot att se likadan ut på fredag när jag ska till mamma ;)

 

...

 

Vidare.

Hoppade iallafall på bussen och åkte hem...

Fortsatte på bussen, dagdrömma. Men nu lite mindre "äkta". Då jag hade fått svårt att koncentrera mig...

Det var nog MER än bara mina DAGDRÖMMAR i huvudet, nu..

 

Ja, just det, ja!

En nisse från DbSchenker ringde mig också. När jag satt och väntade på bussen.

Han ville lämna över paket till mig.

En jättetrevlig gubbe...

 

Men eftersom att JAG inte var hemma, sa han att han ställer det utanför min dörr...

Så. Nu har jag min HemligaTomtenJulklapp klar. Ska bara slås in.

 

... Vilket påminner mig. Jag har inte ens KOLLAT så att min order blev ändrad!

DET måste jag göra! På en gång!.. Om jag nu kommer IHÅG det när jag har skrivit klart och kategoriserat detta inlägg..!

 

... När jag kom hem, sprang jag omkring i lägenheten. Vattnade lite växter. Och stirrade på min nya växt. Gång, på gång.. på gång...

 

...

 

Det BLEV ingen middag idag, HELLER...

Det KÄNNS liksom som om DET är någonting som jag bara vill ge UPP om... För att. Det SÄNKER mig, att FUNDERA på det...

På VAD jag ska äta. På HUR jag ska tillaga det...

 

... Och sedan, att ORKA!

Och att, "ifall jag ska äta NU, vill jag även kunna göra det VARJE dag"... Och då måste jag orka PLANERA för. Sköta INKÖP av mat... Jag måste kunna komma PÅ en maträtt till VARJE DAG...

... Och jag måste känna mig TILLRÄCKLIGT "inte stressad", för att orka ta TILL mig att laga mat "ÄVEN de dagar som jag har gjort ANNAT under dagen"...

 

... Det fick bli samma sak idag som igår, till middag.

Knäckemackor, två stycken. En med jordnötssmör. En med skinkost. En kopp te med honung och lite grädde i.

Lite nötter.. Och ett glas juice...

 

...

 

Sedan har det BARA blivit tv...

Ja, och en hel del Bejeweled på datorn...

 

God natt med er <3