... Jag beskriver dagen nedifrån och upp... För att jag vet inte vad jag ska skriva, och som det känns just nu, kommer jag att glömma hälften...

...

... Precis när jag hade bloggat klart igår, gått igenom inlägget ett antal gånger, kategoriserat det, och sedan läst igenom det som publicerats och gjort små justeringar, så satte jag mig vid tv:n igen. Mest för att varva ner innan jag gick och la mig för att sova, men jag råkade sätta mig precis när TheMissing började, vilket gjorde att jag tvingade mig själv att hålla mig uppe och vaken i ytterligare drygt en timme..!

... När jag väl gick och la mig, såg jag återigen läskiga ansikten och kalufser framför mig, och hörde en massa ljud i rummet...

Så att det fick bli YouTube inatt(morse) också, innan jag kände mig tillräckligt trött och avslappnad för att sova...

... Jag klev upp vid... elva, tror jag. Satte igång tv:n och gick sedan iväg för att handla...

Egentligen skulle ju dagsordningen idag, vara "1. Diska. 2. handla/äta, och 3. skära grönsaker för infrysning"... Men jag kände mig så hungrig och svag, och att börja diska på det... -Det kändes inte som om det skulle hända. Jag skulle helt enkelt ha större chans att få någonting gjort, om jag åt någonting "riktigt" det första jag gjorde på dagen...

... De hade inte färdiga baguetter på affären idag heller... Så att det fick bli en ostfralla utan smör eller pålägg, och.. en kexchoklad, har jag för mig...

...

Det har blivit mycket tv idag. Precis som varje dag...

Jag har diskat så mycket jag har hunnit i pauserna av de serier jag har sett på tv:n... -Tills jag inte orkade mer för dagen...

Jag har ätit min ostfralla, druckit några smoothies... och såklart ätit min kexchoklad...

Jag har skrivit en del listor... Ja, mest samma saker på varje lista, just för att jag inte vet rikigt vart eller hur jag ska uttrycka mig för att känna mig lugnare och tryggare... Det finns liksom saker som stör mig, som stressar upp mig, som oroar mig och gör mig trött och uppgiven... Och livet känns bara så väldigt svårt och otryggt att leva, just nu...

... Jag har startat om min dator två gånger, då den beter sig konstigt(och egentligen borde bytas ut, för flera.. år sedan!)...

Och så har jag skurit upp morötterna som låg i kylen, och fryst in dessa.. Nu är det bara gullöken kvar...

...

... Imorgon, tänker jag väl att jag vill åka in till stan en vända och handla "dagens godsak"... Men jag vet inte, för att egentligen borde jag ju fortsätta beta mig igenom all denna disk, och sedan börja städa och gärna tvätta... Och så är ju ett faktum att på fredag kommer jag att åka in till stan, för att på fredag är det fredag och då vill jag köpa någonting gott till helgen...

...

Annars då?

... Jag har antagligen glömt någonting om dagen. Det gör jag alltsom oftast... men det var nog inte så viktigt i så fall...

... Snart blir det TheMissning, och sedan ska jag äntligen(äntligen!) avsluta denna dag..!

"Jag borde göra mig själv lycklig... -Jag borde verkligen göra mig själv lycklig!"...

Jag är så trött att ögonen inte orkar vara öppna längre...

Jag gick inte och la mig förren strax efter tre imorse, efter att ha tvingat mig själv till att se film efter serie efter serie på tv:n...

Låg sedan och lyssnade på musik, då jag såg läskiga ansikten framför mig och inte skulle kunna känna mig trygg i mörkret annars...

.. Och så gick jag igenom en kris eller ett smärre katastroftänk i eftermiddags/kväll, vilket antagligen tog en del på krafterna...

...

Jag klev iallafall upp imorse klockan kvart i tio, efter att ha drömt en mardröm om att jag råkade lägga min tygpåse som jag alltid tar med mig till affären när jag ska handla, på rullbandet i affären... Det blev nämligen ett stort missförstånd, då jag inte alls skulle ha betalat för påsen. Men kassörskan skällde bara ifrån och frågade hur hon skulle kunnat veta det...

... Jag tror att mardrömmen kom sig av en sådan enkel sak som att jag igår, rullade ihop tygpåsen och höll den som en knycklad boll i handen, istället för att ha den hängandes runt armen, som jag brukar ha... -Antagligen.

... Men iallafall...

Jag satte mig nog vid tv:n. Såg på MalouEfterTio, tills HemTillGården började... Såg på den, och...

... Ja, just det, ja... Efter det, gick jag iväg till bussen. Skulle ju in till stan idag och handla, tänkte jag...

... Köpte mig en färdig baguette och en liten godispåse, och tog sedan en liten omväg tillbaka till busstationen... Och eftersom att promenaden bara tog ungefär en kvart(kanske tjugo minuter) ändå, bestämde jag mig för att stå upp och vänta på bussen, den kvarten som var. Även fast det fanns sittplats ledig...

... När jag kom hem...

Jag satte mig nog rätt så direkt och åt min baguette... framför tv:n...

...

Jag har kollat BlocketHusdjur, ett antal gånger. Funderat hund... Grubblat över kartongerna i mitt sovrum, och känt att jag verkligen behöver bli av med alla dessa retursopor därinne, så att jag kan få in skrivbordet där och en gästsäng i vardagsrummet... Jag har funderat på ifall jag ska ställa in min gamla säng härinne som gästsäng och sedan köpa en ny till mig själv istället... Och jag har funderat fåtöljer, och nästan stressat upp mig själv vad gäller dessa, igen...

Och så har jag gått in i ett tungt och stressat katastroftänk, för några jobbiga timmar...

... Jag skrev ett inlägg om det, i hettans stund, i min känslobok. Texten blev bra och jag hade gärna velat dela den, då det måste finnas fler än jag, som känner sig oroliga och rädda för vårt samhälle och att leva bland människor som ofta helt utan fullgod anledning, vill andra människor illa... Fler än jag som, förutom alla onda och hänsynslösa människor som vill varandra onödigt ont eller skadar andra för egen vinning, också kan känna en viss rädsla för diverse naturkatastrofer och liknande... Ja men, egentligen rädsla och oro för det mesta som man inte själv kan kontrollera...

Jag hade en sådan stund idag, då dessa känslor var extra överväldigande...

Jag menar. Jag känner ju alltid när jag tänker på det, att jag är rädd, osäker och orolig. Men ibland får jag pauser ifrån att nervöst gnaga sönder min själ på det...

... Men jag valde iallafall att inte dela inlägget, då jag känner mig osäker på vem som kan komma att, på något sätt använda det emot mig... -Ja, jag litar inte till 1% på mänskligheten... Det finns jättebra och goá människor... men alldeles för många som... inte är det... Så att...

...

Annars har jag nog inte gjort så mycket idag...

Jag har ätit. Både choklad och baguette... Och druckit en jättegod egenmixad smoothie på en kiwi, en liten klyfta apelsin och några småbitar ananas.. Och så vatten.

Jag har sett på tv... Kollat husdjur...

... Och så har jag planerat att jag ska, som nummer ett, diska. Som nummer två, handla/äta... Och som nummer tre, skära upp morötterna och lägga i frysen, imorgon...

Jag skulle verkligen behöva tvätta kläder och få ordning i sovrummet, också... Men...

...

Jag fick svar från JobbCoach, imorse...

Hon frågade hur långt jag kunde cykla eller promenera ifall hon hittade en gård i mitt område, som jag kunde vara på... -Ja, cykel har jag ingen. Men promenera kan jag göra ganska långt.

... Imorse ringde min mobil...

Min mobil ringer nästan aldrig, vilket jag tycker att är skönt... Men imorse ringde den...

Jag svarade inte. Jag bara väntade ut att den skulle sluta ringa. Vände mig om i sängen och försökte glömma att det hade ringt. Men till slut, kollade jag ändå upp numret, då det stod kommunen som namn när det ringde...

... Det visade sig vara från en blomsterbutik, och jag kunde till en början inte komma på varför en blomsterbutik skulle vilja ringa mig... Men så kom jag att tänka på att jag ju fyllde år för ca en vecka sedan och att det kanske var någon som ville gratta...

... Jag blev orolig. Stressad... -Och... jag kunde inte ligga kvar i sängen längre.

Jag klev upp, satte mig vid tv:n och bara funderade över ifall de tänkte ringa igen. Ifall de redan hade varit här, eller ifall då de ringde, var innan de skulle åka iväg...

... Jag öppnade innerdörren, då jag aldrig hör ringklockan genom båda dörrarna. Och så sänkte jag volymen på tv:n... -Såg på HemTillGården...

... Ja, men runt tolvtiden, ringde de igen...

Och från den tiden och fram till strax innan fyra, var en av de tyngsta timmar jag någonsin känt. Det kändes så..

... Ja, det bara gnagde inombords. Jag var spänd och orolig. Nervös. Och det faktum att jag inte visste när de skulle komma och ringa på dörren och sedan lätta på min börda, gjorde ju inte ångesten lättare...

... Jag lyssnade noga hela tiden. Kände mig som en surikat varje gång som en bil åkte förbi eller någon rörde sig i porten... Och jag ville bara(bara) att det skulle vara över. Att de skulle komma och gå...

... Ja, jag hade gärna sluppit vänta på blommor. Hade gärna sluppit ta in blommor... Hade inte haft någonting emot att inte bli ihågkommen alls av någon, på min födelsedag...

Jag uppskattar ju gesten... men jag hade klarat mig lika bra utan. Och födelsedagar för mig, är mest för andras skull... -Jag bryr mig bara för att jag vet att det betyder någonting för andra...

...

... Egentligen hade jag ju tänkt åka in till stan idag, vilket förstördes av att de inte kom hit förrän efter att min "braiga" buss hade gått... Det är liksom ingen annan buss som passar, efter den tiden...

... Inte heller kunde jag lämna hemmet, då det enda hon kunde säga, var "eftermiddag". Hon kunde inte säga någon mer exakt tid...

.. Så att jag blev sittandes i lägenheten, med ångest, nervositet och oro...

...

... Jag kunde ju redan tänka mig vem blommorna var ifrån, eftersom att min kära syster, 25åringen, hade så dåligt samvete när hon kom på att hon hade glömt bort min födelsedag, för några dagar sedan...

... Och när dessa äntligen kom, visade det sig också att jag hade trott rätt... Blommorna var från henne, med ett kort med en hälsning, i... Och förutom blommorna, fick jag även en ask chokladpraliner, med ett budskap om vänskap, och en blomvas i genomskinligt glas...

... Efter att blommorna hade kommit, släppte den största delen av ångesten. Jag kände mig dock fortfarande lite skakig, och att se blommorna i den tillbringare som jag ställde dem i innan jag hade öppnat presenten och sett vasen, gjorde mig... -Jag vet inte... stirrig...

Jag försökte en stund, hitta ett bra ställe för buketten. Men jag har både ont om plats och ont om ytor att ställa dem på...

De hamnade till slut på ett ställe där de ser lite smått malplacerade ut... Men jag ville ju kunna se dem från tv:soffan, så att köket skulle inte funka... -Annars har jag nog mest plats därinne!

... Men förutom placeringen av blommorna, har nog det som stört mig mest sedan killen äntligen kom med dem, varit att jag inte visste om jag ville ta bort snöret kring dem eller inte...

Jag menar. Med snöret kvar, sitter blommorna tajt ihop som en bukett... och det blir ett litet mellanrum mellan vasen och blommorna, på ena sidan... -Vilket gör att det bara ser snyggt ut från det ena hållet sett! Och tar jag bort det, är jag orolig att det inte ska se snyggt ut för att jag förstör strukturen på något sätt...

... Jag messade mamma. Frågade om man brukade ta bort snöret eller inte. Stirrade en del på blommorna. Gick från den ena sidan av vasen, till den andra.. och tillbaka igen... Några gånger om...

Messade 25åringen. Tackade för blommorna och presenterna...

... Stirrade lite till... och gick sedan iväg till affären, som jag hade väntat på hela dagen...

...

... Nu var jag hungrig!

Jag hade inte fått ro till att göra iordning någonting, då jag inte visste när jag skulle behöva höra dörrklockan eller gå och öppna dörren. Utan jag hade bara ätit en banan, vilket jag gjorde innan de ens hade ringt vid tolvtiden...

... Jag hade ju redan fått choklad av min syster, så att egentligen behövde jag inte köpa någonting gott... Men jag ville ha någonting matigt...

Det slutade med att jag köpte, då de inte hade några färdiga baguetter idag heller, en mikrorätt och en WasaSandwish...

...

... Kvällen blev lite lugnare...

Ångesten har suttit i och jag har känt mig uppgiven och spänd.. -Och inte heller svarade JobbCoach på mitt mail... Hon läste det, men svarade inte...

... Jag har ätit choklad. Mer än vad jag borde, på grund av stress, ångest, och kanske rastlöshet...

Jag åt min mikromat så fort som jag kom hem... -Ja, efter att den var klar i ugnen...

... Och så har jag druckit ett glas smoothie/juice gjord på en kiwi och vatten.

...

Köket stinker... Tvätten har inte blivit tvättad på flera, flera veckor... Jag har inga kläder att ha på mig... Det behöver städas i de flesta hörn och skrymslen. På de flesta ytor... Grönsaker i kylen, börjar mögla och mjukna... Jag kommer inte ut på aktivitet... och...

...

... Jag skar iallafall upp ingefäran i relativt tunna skivor, idag, och la i frysen, då denna hade börjat mögla...

Och på onsdag(eftersom att det antagligen blir stan imorgon) ska jag väl ta tag i lite av disken...

... Egentligen har jag ingen större önskan om att uppleva ytterligare dagar i livet... men det har jag ju i och för sig inte haft på väldigt, väldigt länge...

25åringen säger att hon tycker att jag har mått dåligt under alldeles för lång tid... Och jag kan väl inte mer än hålla med... men jag vet bara inte hur jag ska ta mig vidare. Iallafall inte när jag varken tycks ha kraften eller viljan...

... Det är presenter. Det är nära och kära. Det är hundar. Och det är livet...

Idag känner jag mig tung som bly... Huvudet känns tjockt och proppat... och jag har psykiskt och emotionellt svårt att andas... Det känns som om jag har svalt en stor och tung sten som trycker mot lungorna... -Ångest...

... Och just nu känns det bara så meningslöst. Så tungt. Så hopplöst och uppgivet... Jag känner mig pressad, socialt. Bland familjen... Och ingenting går framåt i livet. Ingenting som kan ge mig mening i vardagen. Kärlek, lugn och harmoni...

... Jag har ätit alldeles för mycket. Proppat in i det sista. Och än sålänge har jag inte ens orkat föra någon logg över vad och hur mycket jag har ätit... -Vilket är ovanligt för att vara jag!

Jag har knappt lämnat tv:soffan, förutom när jag har satt mig vid datorn och kollat BlocketHusdjur eller försökt hitta en present till min nyfödde systerson(och när jag skrev av mig i min känslobok, såklart)...

... Ja, det där med presenter... Jag känner mig såå pressad...

Jag menar. Det är inte så viktigt för mig, och jag varken önskar presenter själv eller mår bra av att köpa dem till andra... Jag känner mig för osäker och pressad, helt enkelt, och har för höga krav på mig själv och ett för dåligt förtroende om att jag kommer att lyckas köpa någonting som uppskattas... -Och vad jag än funderar på att köpa, tror jag att det kommer att ses som "onödigt och dumt" av den som ska få presenten i fråga..!

... Så att det har varit stor ångest i det idag, och jag har haft jättesvårt att slappna av... -Jag känner mig så... otillräcklig...

Och så har jag saknat hund. Jag har saknat Vovven, och har än en gång försökt få Xsambon att ta kontakt med hans nya ägare för att se hur han har det. Men den här gången bad jag om deras mobilnummer också, så att jag kan messa dem själv om jag någon gång vågar...

Och nu på kvällen, har jag messat lite med 24åringen och 25åringen.. Båda två på samma gång.. -Stressigt!

Den ena pratade om mående och hälsa, och försökte övertala mig att följa en massa(massa) steg i någon slags självhjälpslista... och föreslog sedan en tjejmiddag med henne och 24åringen, efter att ha "peppat" mig till att börja träffa killar...

Och den andra... Ja, jag hade messat henne och frågat om hon tänkte köpa någonting till bebisen... Så att vi pratade lite om det...

... Anledningen till mitt och 25åringens messande, var att hon kom på att jag hade fyllt år :P

... Och alla dessa träffar. Alla "utfykter" med diverse syskon... Alla familjesammankomster...

Dessa är ju inte så många, om man ser till hur stor familj jag har... Men det känns jättejobbigt, just nu... och jag orkar inte riktigt... Känner mig alldeles... mör...

Jag tror att, utan metalltrådarna bakom mina tandrader, som egentligen skulle bort för några år sedan, hade nog inte mina tänder suttit kvar i munnen... -Det känns så, ibland...

Jag menar. Hela dagen idag, har en av mina framtänder, känts konstig på något sätt. Det känns som om den skulle gå att flytta på. Som om den hade kunnat dras ut, om jag inte hade haft trådar bakom tänderna, som höll dem kvar på plats...

Det gör ju inte ont på något sätt. Inte alls... Det känns bara konstigt...

...

Idag...

Jag minns inte riktigt när jag klev upp imorse. Eller idag...

Jag satt iallafall och såg på tv. HemTillGården, som vanligt, och åt soppa med lite pasta i...

... Jag bestämde mig för att åka in en vända till stan, fastän jag var inne igår...

Tänkte väl ta en promenad, och handla någonting att äta för dagen, utöver soppa och frukt... -En färdig baguette...

... När jag kom in till stan, gick jag raka vägen till affären.

Vädret var inte så mysigt och jag hade bara mina gamla promenadskor på mig.. -Vilka läcker in vatten och samlar sten i yttersulan! Ja, jag har ännu inte börjat använda mina nya. De ligger fint i kartongen i hallen och väntar på att... Ja-a...

... Jag köpte en baguette och en kexchoklad, och så gick jag tillbaka till busstationen och hoppades på att hinna med den första bussen hem igen...

Jag missade den dock precis. Så att jag bestämde mig för att ta en promenad till en hållplats några minuter bort... och satt sedan där och väntade i ungefär en kvart, på nästa buss...

...

Annars har jag rivit runt lite i sovrummet idag...

Jag kom på igår, när jag messade med 24åringen, att jag inte visste vart jag hade vissa av mina saker. Att jag hade städat undan vissa, för mig viktiga saker, på ställen som jag inte längre kunde minnas...

Och grejen är ju den att jag har rivit så många gånger i dessa kartonger. Flyttat saker mellan kartongerna och in i skåp, att jag inte längre har någon koll på vad som ligger vart... -Och jag mår bara så dåligt av det! Den här röran. Att finna anteckningsblock och gamla skoluppgifter som ligger utspridda på tre olika ställen, samtidigt som gamla minnen från barndomen, likaså ligger uppdelade på diverse skrymslen!

... Jag förstår inte. För att jag hade en bra sortering på alla mina saker i dessa kartonger, och jag hade skrivit upp precis vad som låg i dem. Men nu tycks allt huller om buller ändå...

Och inte nog med det! Jag har lagt kartonger med viktiga minnen från födseln och framåt, mitt bland alla kartonger och papperskassar med retursopor i! -Jag hade till och med lagt plastsopor över mina viktigaste minnen, i en kartong!

... Såå stor risk att någonting kommer att bli slängt, som känns viktigt att ha kvar! Men just nu orkar jag inte ens gå igenom alla kartongerna för att se till så att det bara är retursopor därbland...

...

Nog om det. Jag lämnade det bakom mig(då jag inte orkar tänka på det), och nu på kvällen har min framtand varit vad som stört mig mest... Men det är nog bara för att jag sitter och känner efter, också...

... Jag har suttit och tvingat mig själv att stanna uppe, då det kändes för tidigt att gå och lägga sig vid den tiden då jag först blev trött... Och efter det, har jag bara haft svårt att få till koncentrationen till att blogga, och därför blivit uppe ännu längre... -Men nu var det dags!

... Nu blir det sängen... -Skönt. Önskar det kunde vara, bara...

... Det kanske är dags att blogga och gå och lägga sig...

Jag känner mig bara så... störd inombords. Det är så mycket just nu, känns det som, som brusar och bubblar inom mig. Som ger mig ångest och gör mig ängslig, osäker och uppgiven... Nedstämd... Och det får mig bara att vilja blunda. Blunda riktigt hårt och länge. Gärna sätta mig på en väldigt mörk plats i ett hörn, och... Ja, aldrig komma fram igen...

Jag är så trött på att alltid känna att jag inte har någon chans. Att jag inte ger mig själv någon chans. Att alltid känna att jag gör saker halvhjärtat... eller till och med nöjer mig med att bara "önska" att jag gjorde dem... Eller att känna att jag inte riktigt når enda fram till det som jag hade velat ha men känner att jag missar, på grund av rädsla, osäkerhet, dålig självkänsla... eller bara ren dumhet...

... Ja, jag känner mig deppig utan att det direkt påverkar humöret.. Om det verkar rimligt...

Jag känner mig uppgiven och tung, samtidigt som jag med lätthet skulle kunna slänga mig ut från lägenheten och njuta och ha kul... Socialt isolerad och otrygg, samtidigt som jag kan bli glad av att umgås med folk... -Iallafall mina nära och kära...

... Och jag vet inte... Jag vill bara blunda, gömma mig... ignorera... för att slippa inse.. och leva med vad jag inser... "Hellre offra vad jag hade kunnat få, än att leva med att aldrig få det".. -Det är så det känns...

...

Idag har jag iallafall kokat soppa...

Jag drömde inatt, att jag satt i ett klassrum med min klass.. Vet inte om det var någon av de klasser som jag har gått i... men vi skulle iallafall göra en uppgift. Någonting med klippa, måla eller klistra, tror jag...

Jag började inte ens. Satt bara och stirrade, med alla papper till projektet, framför mig... medans min klasskamrat satt bredvid och försökte... Hon gjorde fel, men enligt läraren, spelade det ingen roll, utan det gick bra ändå...

... Det kändes bara som om den där drömmen skulle säga till mig att...

Eller ja. Den talar väl om lite grann, hur jag känner om hela tillvaron och livet just nu. Att jag inte ens försöker längre, och att mina nära och kära och alla runt omkring mig, som ändå försöker, kommer längre än jag, även om de gör fel på vägen!

... Ja-a...

Men jag klev iallafall upp till HemTillGården, då klockan ringde vid kvart i tolv.

Jag såg på mitt program och tog mig sedan en matlåda med soppa... För att sedan ta tag i att koka ny...

... Förberedelserna tog lång tid. Och jag både skrev, dokumenterade, och hackade grönsaker...

Men trots att det tog sådan tid idag, att göra någonting så enkelt som soppa, blev de inte goda. Inte någon av de två... Den ena smakade alldeles för starkt av ingefära... Och den andra kändes bara äcklig i konistensen och förstördes nog lite grann när jag la i vitlökspulver...

... Jag fick lite avsmak för sopporna efter att jag äntligen hade blivit klar med dem, lagt dem i koppar och matlådor, och dokumenterat kalorier och sådant, på datorn... Så att jag bestämde mig för att gå och handla någonting enkelt att äta, och lämna sopporna för dagen och se om jag känner mer för dem när smaken efter matlagningen hade lagt sig...

... Jag gick runt i den lilla(lilla) affären i flera minuter, utan att hitta någonting som jag ville ha eller var sugen på... Men hittade sedan några färdiga knäckebrödbitar med någon färskost eller vad det var, på... Och så köpte jag med en juice och en kexchoklad...

Sedan har jag bara suttit vid tv:n... Ja, jag la undan sopporna i frys och kyl, också...

... Funderingar har gått fram och tillbaka. Tunga känslor av otillräcklighet och uppgivenhet... -Vilket ledde till att jag ville måla mina naglar i mörka och skrikiga färger... Men då jag inte hade några som kändes passande för mina känslor, målade jag bara en nagel, och den fick bli röd med lite ränder och prickar i andra färger...

... Inget messande idag, iallafall... Vilket var skönt. För att igår natt, efter att jag hade skrivit klart mitt inlägg här på bloggen, messade 25åringen... -Och som hon messade! Jag stängde av vibrationen på mobilen, för att kunna släppa taget och sova...

... Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva...

Men jag vill gå och sova, så att jag ska ändå skriva någonting...

...

Jag minns inte så mycket, förmiddagen. Mer än att jag klev upp när MalouEfterTio fortfarande höll på...

Jag såg på HemTillGården. Drack så småningom en smoothie, tror jag...

Och så messade jag 20åringen, då jag fick ett födelsedaskort på posten idag, från henne och hennes kille...

Tackade för det, och fortsatte sedan messa med henne ett tag, några mess fram och tillbaka...

... Det var svårt att veta när det var dags att avsluta det, då jag varken visste vad hon kände om hur mycket ork och tid hon hade, med en dagsgammal nyfödd bebis vid sin sida... Eller hur min egen ork till att pressa min hjärna och själ i det här sociala "även idag", var...

... Men efter ett tag, tog jag ändå beslutet att ge både henne och mig avstånd från varandra för en tid. -Gärna några dagar! Och så fick jag en till bild på hennes pojke, och kopplade sedan av en stund under ångest, ängslan och kanske lite lätt förtvivlan...

... Ja, jag blev lite låg därefter. Sådär så att jag kände mig utpumpad och meningslös... Livet och vardagen kändes(och känns) meningslös...

Jag menar. Jag har ingenting. Uppnår ingenting. Och det känns som om jag missar så mycket... "fastän det hade kunnat vara annorlunda"... Det känns om om jag kämpar så hårt och länge med ingenting... Som om den enda kamp som jag egentligen för i mitt liv, är en kamp mot mig själv om att inte(inte) ta mig någonstans. Om att inte diska disken. Att inte städa lägenheten. Att inte tvätta kläder... Och om att inte bli lycklig på något plan... -Det tycks vara min kamp. Men jag vill så mycket mer... Det borde jag vilja...

... Jag gick iväg till affären en vända, när jag var hungrig men inte var sugen på varken frukt eller grönsaker...

Jag gick iväg och köpte mig en ost-och skinkbaguette, och satte mig sedan tillbaka vid tv:n och åt den...

... Efter det, har det blivit en till egengjord smoothie på diverse fruktbitar och vatten...

... Jag har som mest suttit framför tv:n idag... Förutom när jag låg på sängen och ville gå under jorden...

Jag mailade än en gång, under uppgivenhet och frustration, MinKontaktPåKommunen, fastän jag vet att hon är på semester. För att... -Ja, jag kände mig uppgiven. Behövde någonting. Behövde svar...

Men det kändes inte rätt. Inte när jag skrev det. Inte när jag skickade det... Och inte heller när jag hade skickat det... Så att efter några timmar, skrev jag ett nytt mail och bad henne ignorera mitt förra... Det känns liksom inte värt. Inte okej, att vända sig till en och samma person, gång på gång på gång, när hon redan har uttryckt hur många gånger som helst, att hon inte tror sig kunna hjälpa. Utan att jag bör vända mig till psykiatrin... Det känns bara som om jag tjatar och tynger... Utan att egentligen nå någonstans med det...

...

Ja-a... Det kanske var min dag...

Imorgon ska jag koka soppa. Antagligen två olika. Då jag har grönsaker och sådant i kylen, som inte får hinna bli dåliga...

Så att... -Tung dag imorgon!

... Jag har fått lite kalla fötter, inför Xsambon... Jag menar. Jag hoppas att han bestämmer sig för att trots allt ignorera min inbjudan.

Jag tror helt enkelt inte att jag skulle orka med att ta hit honom. Att vara social och kanske till och med gå omkring och frustrera mig över honom. Över att hela tiden ha honom omkring mig och.. "säga fel saker".. Göra fel saker. Titta på fel sätt, eller på vilket sätt, irritera mig... Jag vet inte om jag har orken för en deprimerad och gnällig människa så nära inpå mig...

Men ja-a... Vad olika man kan känna... Igår kändes det som en bra idé!

... Jag sov ingenting inatt... Inte en blund.

Jag är trött. Det har varit en hel dag av socialt umgänge. Det har varit press, ångest, stress, diskussioner(alltid som vänner) och prat. Skratt, såklart. Och nu känner jag mig alldeles tung inombords. Osäker. Förvirrad...

...

Jag... vet inte riktigt varför jag inte kunde sova natten som var. Antagligen berodde det på att jag kände mig nervös inför idag. Att jag kände mig stressad till att somna, så att jag kunde vakna igen... och vakna pigg...

Jag gick väl och la mig runt halv två, kanske. Jag minns faktiskt inte alls. Det jag minns, är att jag gick och la mig mycket tidigare än halv fyra-halv fem(som jag annars gjort) iallafall... Jag kunde inte koppla av, koppla bort. Och när jag blundade, fick jag kämpa för att så fortsätta göra...

Efter ett tag, satte jag på musik. YouTube. Försökte somna. Försökte för mycket, vilket ledde till att jag antagligen spände mig för mycket för att kunna nå framgång...

Klockan halv fem, ger jag upp. Hade ont i huvudet och bestämde mig för att kliva upp igen. Se på tv...

Sedan förblev jag bara uppe...

Vid åttatiden, vände jag mig in mot soffryggstödet, med ansiktet... Somnade till och från, vart femte minut ungefär, i en timme kanske...

Jag åt lite godis. En morot därefter... Och när klockan äntligen hade blivit kvart i elva, klädde jag på mig och gick till bussen...

...

Jag och 28åringen pratade och pratade. Vi promenerade runt i stan och väntade på att ett fik skulle bli tömt på lite folk så att vi kunde få plats... Och sedan satte vi oss och åt fika. Kaffe. -Eller jag kaffe, hon Cola...

Efter fikat, gick vi in på affären för att jag skulle handla frukt och grönsaker, och någonting till oss att äta till middag. En mikrorätt varsin, skulle det bli...

Jag kände mig lite stressad på affären, mest för att 28åringen var med... Jag menar. När jag är ensam, skyndar jag på när jag känner att tiden springer iväg(vilket är även när jag egentligen inte borde ha bråttom). Men när jag har någon med mig, som inte känner av stressen, känns det som om jag har för liten egen kontroll för att kunna påverka ifall allt går som jag vill eller inte... -Vi behövde verkligen med den bussen!

Men vi fick handlat. Och även om jag kände mig osäker på ifall de varor jag hade köpt, verkligen köptes till det pris som förväntades i butiken, eftersom att jag inte tog något kvitto, kunde jag idag släppa ångesten ganska snabbt, då 28åringen var med och pratade om annat...

Vi åkte med bussen hem till mig... Satte oss och fortsatte prata framför tv:n...

Jag hade lite svårt att, förutom ångesten i vissa diskussioner vi hade och att inte alltid känna mig hörd eller förstådd, släppa det faktum att jag var orolig för min vardagsrumsmatta under hennes hund-och kattpälsiga strumpor... Det kändes verkligen jättejobbigt att inse hur mycket päls min matta skulle ha dragit åt sig när hon väl hade varit omkring på den under dagen...

... Jag kände mig lite(rätt så mycket) pressad idag, vad gällde 28åringens vistelse. Det kändes som om hon satt och hoppades och nästan tjatade tyst om att få stanna här över natten... Att hon nästan satt och höll tummarna...

Och grejen är ju den att jag gärna hade umgåtts med henne längre, fastän jag är både fysiskt, psykiskt, emotionellt och socialt trött... Men jag orkade verkligen inte ta tag i ångesten och den ängslan jag kände inför det här med mattan. Med fötter utan strumpor(vilket jag aldrig har på den). Med pälsstrån som bara blev alltfler och borrade sig alltdjupare... Och med det faktum att jag fortfarande har problem med ätandet. Med att ha mat hemma, och inte känner egentligen att jag vill lägga ut hur mycket pengar som helst på enportionsrätter...

... Nej, jag behöver vila på alla sätt och vis. Och jag tror att det, trots att jag ändå har ångest nu efter denna dag, var bra för mig att jag beslutade för ett kortare socialt umgänge denna gången... -Nu när det var så länge sedan sist...

...

När jag hade gått med syrran till bussen, och nästan känt att hon hoppades in i det sista, på att vi skulle gå tillbaka hem båda två, gick jag tillbaka hem(såklart) och började direkt borsta min matta, med nylonborsten(tror jag att det heter)...

Jag började borsta den hårt och länge. Och även fast hon bara hade varit här i några timmar, fick jag med mig en massa hundhår.. -Och jag blev alldeles stressad!

Jag blev som besatt och började borsta och torrmoppa golvet. Byta strumpor två gånger. Borsta mattan i omgångar... Inspektera den med både taklampa och ficklampa... För att sedan, efter mycket om och men, sätta mig vid tv:n och äta. Äta kanske lite för mycket och onyttigt. Socker. Tomma kalorier...

... Sedan så såg jag på film på tv:n... -Och nu är jag bara såå trött! Nu blir det sängen.