Jag fick en sådan här känsla av "jäklar anamma", för några timmar sedan. Men bara av den enkla anledningen att jag verkligen inte stod ut med mig själv. Med vad jag gör och hur jag får mig själv att känna... Och med vilka mer konkreta resultat det ger...

...

Idag.

Jag klev upp imorse vid åttatiden. Klädde på mig och satte mig i tv:soffan och väntade in de sista minuterna tills jag skulle gå till bussen...

Och sedan gick jag iväg.

Jag hade ganska länge att vänta i stan, innan mötet skulle vara. Så att jag köpte mig någonting att äta. Och så gick jag den, i mina känslor, alltför långa promenaden ner till vattnet. Satte mig där och stirrade utöver isen medans jag åt med kladdiga, kalla fingrar...

Jag visste inte riktigt vilken väg som skulle ta mig till adressen som jag skulle till...

Så att. Direkt när jag hade ätit klart, började jag gå... och hamnade åt rätt så fel håll... Men då sprang jag lägligt förbi en toalett och bestämde mig för att jag skulle hinna gå innan jag går vidare till mötet...

Och jag hinner dit. Tio minuter innan mötet skulle börja.

Står och trycker utanför. Och vågar inte ens titta åt det hållet, där hon hade sitt fönster...

Kände mig allmänt obekväm. Sådär så att hjärtat kommer att skjunka(sjunka?) genom kroppen, om jag råkar möta hennes blick...

Jag ringde därför inte på någon klocka.. Eller knackade på någon dörr...

Utan jag ställde mig bara på tryggt avstånd på andra sidan vägen, och stirrade ut mot ingenstans... Medans jag väntade på att höra hennes röst...

...

Mötet gick väl ändå rätt så bra. Vi gick igenom några(alldeles för många) eventuella sysselsättningsplatser... Eller jag känner väl att jag mest satt och väntade på att häftet skulle ta slut. Eftersom att jag ändå inte hade koncentrationen eller lugnet inombords, för att kunna komma ihåg vad hon sagt någon sekund tidigare...

Men jag kom iallafall fram till att jag ville vara utomhus. Någonstans där jag får jobba med utomhussysslor och slipper gå in någonstans...

Mest för att jag känner mig stressad och inträngd inomhus. Och för att jag trivs mycket bättre ute i naturen, med något tungt arbete...

... Hon skrev upp de intressanta platserna, och så skildes vi åt...

Hon skulle kontakta dem och sedan återkomma till mig, om studiebesök...

...

Jag ville gå in och handla någonting att proppa på, innan jag åkte hem. Som jag alltid vill när någonting ska till att förändras eller redan har förändrats. Som om jag då får en anledning att tillåta det än en gång ".. För att det är ju ändå..."

Men eftersom att jag samtidigt ville hinna med nästa buss, kändes det inte som om jag vågade chansa. Jag måste ju välja, liksom. Antingen vänta i stan i ett par timmar, och köpa propparmat. Eller åka hem med första bussen, och inte kunna göra det...

Jag bestämde mig för att åka hem...

Men faktum är ju ändå att jag inte var sugen på någonting...

Hela bussresan hem, satt jag och verkligen ansträngde mig för att komma på någonting som jag var sugen på. Som jag skulle orka proppa på. Men grejen är att det bara var begäret att proppa, som härjade inom mig. Jag ville inte ha någonting. Var varken hungrig eller sugen... Kände inget behov alls av att ha någonting varken i munnen eller i magen... Utan jag ville bara hetsäta. Stressäta. Proppa tills jag inte får plats med en tugga till..! Och sedan skulle jag proppa ännu mer!

Och det var så det blev...

När jag kom tillbaka hit, gick jag in på affären och gjorde verklighet av mitt begär. Av vad min hjärna tjatade efter...

Jag köpte godsaker. Kakor, tårta...

Och så köpte jag morötter, vindruvor och blåbär... Ja, jag var sugen på det. Men så lättar det också upp lite i både själ och hjärna... Gör det hela lite mindre skamfullt och skyldigt...

Jag har ju länge köpt enbart godis och kakor. Levt på det... Ytterst sällan något hälsosamt i min varukorg...

Och så hade det nog sett ut idag också, om jag inte hade längtat efter att köpa någonting som ger mig ett annat budskap än vad allt det där skräpet gör...

För att grejen är ju att hälsosamma saker också är goda. Och jag kan längta efter den friskheten ibland... Men när man äter på grund av stress och ångest. På grund av tvång, snarare än för att rå om sin kropp och hjärna, så är det trots illamående av bara tanken på det, det onyttigaste man kan hitta som man vill ha... Så är det bara.

...

Jag gick hem.

Slängde upp allt jag hade köpt, på bordet. Skrev upp allt på datorn, i vikt och kalorier. Och så åt jag.

Och jag åt. Och åt...

Skrev ner, efter varje gång jag kände mig för proppad för att orka ta en tugga till, vad jag hade gjort av med och vad det blir i kalorier. Och så gjorde jag en ny lista, över hur mycket jag hade kvar. Eftersom att jag började känna att jag verkligen inte vill fortsätta med det här längre...

Jag skrev av mig i min känslobok...

Jag vill aldrig fortsätta med det här längre. Jag vill avsluta det nu, och sedan aldrig tillåta det igen...

För att grejen är ju den att det inte bara är jobbigt, rent fysiskt. Att det gör ont. Att jag känner mig uppblåst. Spänd... Och att ibland det jag äter, vill komma upp igen för att det inte får plats...

Det är ju också rädslan. Ångern... Och skuldkänslorna...

Det är svagheten... Att alltid svika sig själv... Och att inse att man inte kan avstå från det som man egentligen har förbjudit sig själv från att göra, gång på gång på gång...

Det är känslan av att aldrig kunna göra den enda sak för sig själv, som ska motverka den värsta farhåga man har...

Jag menar.

Jag proppar. Fastän jag vill svälta.

Jag äter skräp.. Fastän jag vill äta hälsosamt...

Och jag tillåter mig själv att skjuta i vikt.. Fastän jag fruktar fetma...

Och det känns verkligen som om jag knuffar ner mig själv i varggropen hela tiden... Fastän jag borde vara den som hjälper mig själv upp..!

... Och till slut dör jag... Jag kan inte tvinga ner mig själv hur många gånger som helst, utan att till slut...

...

Ja-a...

Jag skrev iallafall om vad som måste ske nu...

Och jag måste kämpa hårt för det! Jag får inte svika mig själv något mer nu... För att det orkar jag inte hur många gånger som helst..!

Jag behöver ordning. Jag behöver stabilitet och självtillit... Och jag behöver kunna känna mig stark och trygg...

-Så att jag måste sluta svika mig själv!

Jag vet inte hur det blir med ätandet.

Jag vet bara att det inte får bli något mer hetsätande när den här hetsmaten är slut. Och att jag från och med nu, inte får köpa något mer skräp. Utan jag ska ha mina krav på det som hamnar i varukorgen... Och alla andra tankar ska snärtas iväg lika fort som de kom!

... På tisdag nästa vecka ska jag och JobbCoach på studiebesök på någon sysselsättningsplats. Jag vet inte vilken hon ringde, men en av dem iallafall.

Så hoppas jag att jag snart kan börja praktisera... Det kanske kan hjälpa upp situationen lite...

För att jag har ju inte heller någon hund att spendera min tid med. Annars hade jag ju iallafall kommit ut på promenader... Men nu händer ingenting. Och jag rör mig knappt..!

Tittade på motionsband idag. Vill köpa ett så att jag kan börja röra mig lite, fastän jag inte vill lämna hemmet... Men grejen är ju att det ska hem också. Jag menar. Jag kan köpa det. Men sedan ska det in och hem... Och jag vet inte om jag orkar med den påfrestningen just nu...

Annars har de väldigt bra pris på den som jag vill köpa, för tillfället!

...

Jag har ingen ro till sömn...

Men ska väl se på lite mer tv... Och imorgon måste(!) jag ta en promenad!

... Jag kan inte leva såhär...

Jag kan inte fortsätta känna mig inspärrad i mitt eget hem... Som om jag bor i ett fängelse... Jag har ju inte gjort någonting fel. Inget olagligt... Jag har bara spärrat in mig själv. Varit så duktig på att låsa, att jag nu inte vet hur jag ska ta mig ut... Och hur mycket jag än önskar att jag visste... Hur mycket jag än söker svar, kan jag inte finna hur man gör... Hur man låser upp...

Och jag är bara så trött, just nu. Både psykiskt och emotionellt... Och inte desto mindre, fysiskt...

Jag är utmattad. Orkar inte mer... Och jag känner mig bara svagare och svagare, ju längre tiden går... Hopper drar sig allt längre bort...

Nu är jag i stort behov av en förändring...

Nu när jag känner med hela själen, att detta aldrig kommer att försvinna... Att det aldrig kommer att bli enklare eller mindre otryggt...

Nu när jag vet att det alltid kommer att finns bekymmer och problem... En otrygghet inombords, som gör mig elak och dum(mot mig själv)...

Nu behöver jag verkligen en förändring i det som jag kan förändra... Jag behöver finna trygghet i vad som kan bli tryggt... Stabilitet i någonting som är möjligt att få stabilt...

Jag behöver verkligen en fast punkt. Någonting som kan ta mitt fokus från det omöjliga och lägga det på någonting som kan ge trygghet och mening...

... Ja... Jag behöver en sysselsättning...

Just nu har jag ett stort behov av att komma ut och göra nytta... Att låta både hjärnan och kroppen jobba... Ja, med någonting som egentligen inte påverkar mitt liv eller mig själv, i det stora hela...

Jag menar. Jag behöver komma någonstans där jag kan släppa mina egna problem och bekymmer.. Där allt som är "för viktigt för att orka med" på hemmaplan.. I min vardag, bara kan lämnas bakom... Släppas för vinden för ett tag... Ja, jag skulle ju helst slippa dem både nu och då. Alltid. Men att åtminstone få göra det för ett tag.. Det behöver jag nu.. mer än någonsin!

För att jag är trött på mig själv, nu! Trött på mina egna system och att räkna hela tiden. Att utvärdera och dokumentera...

Jag är trött på att känna mig otillräcklig och otrygg... Att känna att jag går "fel, fel, fel".. Att jag gör "fel, fel, fel.."... Trött på att känna "om, men och varför" i allt jag gör...

Och jag är trött på att inte göra vad som borde göras i hem och liv... Att känna mig för trött, men samtidigt bara lat...

Men ätstörningen är vad som förpestar min tillvaro, just nu... Och jag...

Det känns som om jag gasar och kör in i väggen... Backar och sedan gasar in i samma vägg igen... Gång på gång, på gång..! Och det gör ont... Men jag fortsätter ändå... För att, att ta sig till, om så en annan fläck på samma vägg, att köra in i..(!), tycks näst intill omöjligt!

Jag är trött och jag orkar inte med det här, längre... Jag vet inte hur jag ska hantera det... Mig själv...

Jag vill ge upp...

... Men imorgon har jag möte med JobbCoach. Och jag bara måste ta mig ut på aktivitet denna gång! Det är livsnödvändigt!!

...

Idag...

Tv...

Äta...

... Ja-a... Vilket liv jag har...

Jag ska nog hetsäta av bara fan, nu! Och sedan... vet jag inte vad jag gör...

Jag klarar inte av det här, längre... Och eftersom att helsvält inte är något fungerande alternativ... vet jag inte hur jag ska... gå vidare härifrån(kan ju inte ha mat hemma, om jag hetsäter)...

Kan inte tillåta dessa känslor, längre...

Inte tillåta att hetsäta. Inte tillåta att äta skräp...

... Men att hetsäta och äta skräp, är det ända som är lockande.. och fungerande! Att svälta är riktigt lockande, och på sitt sätt, tillfredsställande... Men inte fungerande..! Inte nu längre, iallafall... Nu när jag så gärna hetsäter... Vilket gör mitt enda fungerande svältande, väldigt svårt att klara av...

... Ja, jag svälter hellre och går ner i vikt till en farlig nivå.. Än att hetsäta och nå nya vikter hela tiden...

Så är det... Men hade jag klarat det, hade jag helt klart valt att vara hälsosam... Ingen skräpmat(annat är också gott)... Och inget överätande eller nekande till näring...

Men jag är otrygg... Och jag vill hantera detta genom svält...

Men nu...

Jag vill hetsäta. För att jag drunknar i mina egna tvivel... Och jag vill bara fylla det vattnet med mat... Mat i massor!

Jag kommer att ångra det... Men skada som skada... Det var så jag tänkte när samvetet började tryta av att jag helt plötsligt drack alkohol varje dag för några veckor sedan... Samma sak som jag tänker när jag väljer att äta skräp... Och när jag väljer att hetsäta... "Skada som skada. Svält är ju inte heller hälsosamt"...

... Ja-a.. Mardröm...

Nu ska jag hetsa... Sedan blir det kanske sängen... Och om inte, en lång väntan på att få gå till bussen...

Bara för att skriva idag också, ska jag skriva idag också. Men det blir nog bara några rader. För att jag har inget att berätta, och jag är trött...

...

Idag har jag sett på tv... Alltid tv, alltså...

Jag har ätit...

Trots gårkvällens tydliga övertygan om att igår gott kunde få vara den sista hetsdagen, har jag ätit utan att egentligen vilja... Mest för att jag inte vet hur jag ska hantera att ha hetsarmaten hemma, utan vara inne i en hetsperiod... Jag menar. Det blir så mycket frågetecken. Och eftersom att det är både enklare och mer tillfredsställande att äta dessa socker-och fettbomber, än att äta något betydligt nyttigare, kunde jag inte sluta fråga mig själv ifall det kanske ändå är okej att äta denna propparmat i fel period.. "Bara jag äter i rätt mängd"...

Jag känner mig så... bekymrad när jag tänker på det...

Om jag inte ska behöva ha dessa funderingar och frågetecken... Dessa osäkra samvetskval inombords och i vardagen, varje gång som jag har gått in i en propparperiod, måste jag alltså pricka in en näst intill exakt kalorimängd när jag proppshoppar... Och det känns inte rimligt...

Denna gång klarade jag mig dock förvånansvärt bra...

Med bara några få hundra kilokalorier i propp kvar, har jag nu tagit slut på allt som jag av intresse skulle vilja proppa på... Jag har bara lite bröd var... Okej, mycket bröd... men inget pålägg. Så att det kommer att få ligga tills nästa gång...

Och därför... Därför kommer jag verkligen att kunna få påbörja mina svältdagar imorgon... Och även fast jag vet att det är tungt, känns det skönt att jag nu inte längre har någon anledning kvar att inte sluta hetsäta...

Fast det vet man ju aldrig... Med några hundringar i kalorier kvar, hittar jag säkert på någonting nytt imorgon... Men jag kan ju hoppas på motsatsen!

...

Jag har även diskat några items idag... Mest för att jag måste få igång diskningen lite grann nu, eftersom att det börjar bli så äckligt och stökigt överallt...

Jag har ätit, och känt mig nästan illamående.. av allt socker och fett...

Och jag har borstat tänderna för första gången på länge...

Jag tog ett bad. Vilket var väl behövligt, då jag var väldigt skitig efter flera veckor utan dusch...

Och jag har funderat, funderat, funderat...

Men min hjärna känns seg. Så att jag har fått kämpa för att hålla tankarna kvar i huvudet. Och de har trots det, flugit ifrån mig, gång på gång...

Jag har funderat hund. Jag har funderat aktivitet.. Och jag har funderat matlagning... och såklart köp av råvaror... Vad jag kan köpa... Vad jag kan laga, och så vidare... Utan egentligen någon tanke på att det kommer att ske.. Något av det!

...

Imorgon, vet jag inte...

Men på tisdag har jag möte med JobbCoach... Jag hoppas att jag känner av viss framgång då..!

Trött. Helt slut... Men filmen ville inte sluta tidigt nog...

Nu blir det ett snabbt inlägg. Sedan ska jag sova...

En hel söndag att ta sig igenom snart...

...

Idag. Hektiskt. Det är nog bara så som jag kan benämna det...

Jag mår dåligt av att äta. Men jag äter ändå. Av tvång. Av enbart psykiska begär... Utan varken lust eller något kännbart fysiskt behov... Snarare tvärtom... Jag känner mig mätt hela tiden... Och blir "proppad" av att äta...

Men jag tog ett beslut imorse... Ett beslut som verkade mer rimligt och tydligt i mitt huvud, än vad gårkvällens gjorde...

Jag beslutade att idag måste bli ännu en proppardag...

Ja, det var tvunget att bli. Inte för att jag var hungrig... Inte för att jag var varken sugen eller var emot att svälta redan idag... Utan för att det var mer tydligt i mitt huvud. Rimligare... Där fanns en plan... Ett räknesätt...

... Ja, jag kom på ett bättre sätt att räkna ut propp och svält, imorse. Ett sätt som gjorde att tillvägagångssättet för svälten under hetsen, blev en helt annan... Och det visade sig att idag skulle bli en perfekt sista hetsdag...

Ja, det är svårt att förklara...

Allra helst eftersom att jag vet hur sjukt det hela är... Jag borde inte sitta härhemma och ägna mig åt att försöka komma fram till hur jag svälter på bästa sätt... Borde inte sitta här och räkna på en massa olika siffror och kategorier, för att komma fram till hur jag som mest "framgångsrikt", svälter mig själv tills jag inte längre finns kvar(inte planen, dock)... Men i mitt huvud... Det har väldigt länge varit det enda jag lever för... Vad min vardag består av...

Min egen kropp har fått agera spelplan för min hjärnas onda sidor... Och det känns inte ens särskilt verkligt... Det är min verklighet... Men det känns samtidigt som om jag lever utanför och bara väntar på att dörrarna till livet, ska öppna sig... Så att jag kan kliva ut.. eller in... Vad det nu blir...

... Men det kommer inget liv efter det här... Det här är mitt liv... "Vad håller jag på med? Sumpar min chans... Min enda chans.."...

...

Annars.

Jag tog en promenad idag...

Hade tänkt diska. Hade skrivit upp "diska" på VitaTavlan... Men när jag kom in igen, efter min promenad, orkade jag inte ta tag i det...

Jag bestämde mig för att jag ska strunta i att promenera imorgon, och då istället duscha och diska...

Jag har ätit. Och jag har räknat... Jag har fört loggbok...

Jag har verkligen tvingat mig själv att äta. Men har samtidigt tagit det lugnare än vad jag gjorde igår... Mest för att jag inte vill känna att jag tvingar mig själv för mycket.. Jag vill kunna strunta i ätandet om jag känner för det...

Lite tvång har det dock blivit... Det känns oundvikligt... Och nu, med en tydlig linje om varför proppardagarna är slut idag, ser jag fram emot att få sluta äta igen... Nu blir det ytterst lite... och vid speciella tider, igen... Skönt.

Jag har känt mig mätt hela dagen... Och jag har, varje gång som jag har dokumenterat mina kalorier efter ätande, blivit förvånad över hur lite det blir...

Jag har ifrågasatt mig själv.. om jag har räknat rätt... "Varför blir jag så mätt?"... Det har liksom knappt gått åt något...

... Och nu känner jag mig alldeles degig i huvudet...

...

... Jag har funderat hundar...

Önskar att jag hade en... Eller två...

Jag behöver kompisar. Jag behöver någon att gå hand i hand med, genom livet och vardagen. Någon att bry mig om och att pyssla om... Och jag behöver någon som tar min uppmärksamhet ifrån mig själv... Och som ger mig något gott att leva för...

Jag behöver ett liv...

Och jag har räknat timmarna(inte bokstavligt) tills jag ska få gå på möte med min JobbCoach. Så att jag får veta om jag kan komma igång med något snart...

Och så har jag funderat över vad jag ska äta nu när proppardagarna är över... Behöver ju finna en alternativ källa till näring... Den nyttigare källan...

... Nej. Nu får det vara nog.

Även om jag bara har hållit på halva dagen igår och hela dagen idag, har dessa två dagar varit så tunga att ta sig igenom...

Jag menar. Jag har inte varit sugen på att äta, nästan alls. Jag har inte varit hungrig... Och jag har känt att jag fysiskt tvingar ner maten i halsen... Bara på grund av det psykiska tvånget att äta... Äta mycket...

Och idag har jag haft halsbränna, till och från, hela dagen...

Jag vill inte äta. Har inte lust att äta... Och att ta fler proppardagar nu, känns bara... tungt...

Så att. Jag ska avsluta nu. Jag har fortfarande propparmat kvar. Men med tanke på hur svårt det har varit att tvinga ner dessa tuggor. vare sig det gällde godis eller smörgås.. Så tror jag inte att jag ska ramla dit på att börja hetsäta igen helt plötsligt, iallafall..!

... Jag tror helt enkelt att min mage har blivit mindre igen, efter att ha ätit så lite i några dagar. Och att jag därför att svårt att orka äta...

För att det är inte likt mig att inte vilja hetsäta! ... Iallafall inte på det här sättet... Kanske(alltid) av fysisk smärta... Men det kändes annorlunda denna gång... Som om jag helhjärtat, hellre vill svälta.. "För att det är mindre jobbigt"...

...

Ja. Jag ska svälta, igen...

Dock så känner jag att jag behöver stora skillnader mellan vad jag äter vid vilket av tillfällena... Så att jag ska äta väldigt hälsosamt under "icke hetsdagar". Så att jag endast köper ekologisk. Enbart färska råvaror... Och så vidare... Men att jag sedan när jag hetsar, får äta och köpa precis vad jag vill...

Jag hoppas att detta går vägen nu. Annars blir det frustrerande, eftersom att jag hade chansen att hetsäta, men inte orkade ta den...

Så att... All propparmat måste(!) vänta tills nästa tillfälle jag väljer ut!

...

Idag har jag ätit. Ätit.. Och ätit igen...

Jag har sett på tv... Och jag har, trots brist på fysisk ork, lyckats diska några items från diskbänken...

Jag har räknat kalorier. Räknad gram... Och hållit loggbok över hur mycket jag gör av med av en viss sak, och hur mycket jag har kvar av den...

Och så har jag tagit en promenad...

Det var jätteskönt. Verkligen. Och det behövdes verkligen..!

Att bara gå där i sin egen takt och andas frisk luft... Jag menar. Jag har inte varit utanför lägenheten sedan snön kom för flera dagar sedan! ... -Det var friskt.

En timme var jag ute.

... Och så har jag grubblat över vad jag ska frysa in och inte, av den propparmat som nu inte gick åt, och varför...

Rivit ost. Kubat ost...

Och jag har funderat över min Fikus.

Den har ju dött några gånger emellanåt. Ja, eller halvdött.. Annars hade den ju inte återhämtat sig nu...

Men den har liksom inga blad längst in på sina grenar. Så att jag vill beskära ner vissa grenar, så att den får nya skott och därmed nya blad... Men eftersom att den redan är rätt så gles, vill jag inte ta bort någonting av det den redan har...

Så att vi får se... Det får vara tills vidare...

Jag har funderat hund...

.. Och praktik... Jag hoppas det går vägen på tisdag, på mötet med JobbCoach..!

Jag valde att bryta mitt löfte...

Efter noga övervägande och gnagande funderande, bestämde jag mig för att bryta mitt löfte och testa den strategi som jag har knåpat på i flera dagar nu...

Och det, av tre anledningar. Ett. Jag var hungrig och sugen. Två. Jag var trött på de gnagande tankarna i huvudet, som tjatade om alla dessa onyttigheter hela tiden. Och som inte kunde sluta försöka komma på vägar att få hetsäta. Och tre. Det känns som om jag lider i onödan om jag fortsätter svälta fastän kroppen har saktat ner såpass mycket som den har gjort. Jag menar. När jag började svälta, gick jag ner 4 hekto om dagen. Och att lida medans man bara går ner ett... Nej, det kändes inte värt det.

Jag vill försöka få igång ämnesomsättningen igen. Så att jag åtminstone, om jag nu ska tvinga mig själv att svälta, inte bara lider, utan också når framgång(om man nu kan kalla svält för det)...

Jag vet ju också att viktnedgången blir mindre och mindre, ju mindre man väger. Eftersom att man gör av med mindre energi, vad man än gör, när man inte har så mycket vikt att bära på... Men jag vill ändå tro att det skulle gå "bättre" för mig om jag får igång kroppen igen...

Och mer energi innebär ju också att jag orkar röra mig mer..! Ska försöka passa på att diska och duscha. Ta lite promenader, under de dagar som jag nu hetsäter.

...

Dagen idag.

Hela natten, låg jag och ältade "mat, mat, mat"... "Godsaker, godsaker, godsaker"...

Hela dagen igår, i förrgår... Och.. ja, hela tiden..!

Idag började dagen på samma sätt... Jag ältade och önskade... Försökte komma fram till hur jag skulle kunna ta mig förbi mitt löfte om "nolltolerans till onyttiga köp"... Och hur jag skulle våga hetsäta en gång till...

Jag visste ju... Jag var helt övertygad om att det skulle bli ett långt och utdraget lidande om jag skulle tvinga mig själv att fortsätta svälta mycket längre. Och att belöningen för det hela, skulle bli väldigt liten och ta väldigt god tid på sig...

Jag visste med mig att jag skulle få svårt att orka.. "Allra helst med dessa gnagande tankar!"... Så att. Jag ville hetsäta. Jag ville tillåta... Men jag visste inte hur...

... Det tog lång tid innan jag kom fram till att jag skulle tillåta hetsätandet. Att jag skulle bryta mitt löfte till mig själv... Och att jag skulle chansa på att jag kunde få igång min kropp igen, så att den vaknar till... Så att, när jag sedan börjar svälta igen, det inte "bara" blir ett(näst intill) tomt lidande...

Jag skulle lita på mig själv, att jag inte skulle ge mig själv en massa tillåtelser hela tiden. Utan bara köpa hem, under dessa propparperioder som jag ska ha emellanåt...

...

Klockan var över att jag skulle kunna åka in till stan och handla. Till den affär som jag hade velat till...

Och eftersom att butiken här i byn, inte har allt det som jag hade velat ha, bestämde jag mig för att bara köpa lite idag. Och sedan åka in till stan imorgon...

Men ja...

Jag köpte det som jag ville ha. Gick hem igen och började väga och räkna...

Jag skrev upp allt på datorn. Och kom sedan fram till att resten av det jag hade önskat äta, fick vänta till nästa gång. Även om jag kände mig lite smått missnöjd över att jag inte hade orkat hålla mig tills imorgon, så att jag kunde köpa det jag ville ha, redan den här gången...

...

Så att..

Jag har ätit.. och räknat... Ätit och räknat...

Och jag har tvingat mig själv att äta... Och jag har räknat igen...

Funderat och skrivit i min känslobok...

Jag känner väl lite grann, att detta är vanskligt...

Jag menar. Jag vill ju svälta. Och även om jag tror att det behövs att jag äter rätt så extremt i några dagar "för att maximera vinsten" och göra det värt det, så känns det jobbigt att nu börja gå upp i vikt igen, när jag har kämpat så för att gå ner de kilo som den långa ofrivilliga propparperioden gav mig...

Men funkar det inte med att hetsäta emellan, så får jag väl försöka mig på det enda sätt som faktiskt har fungerat för mig.. Att äta ungefär hälften så mycket av vad jag bör... Ungefär dubbelt så mycket än vad jag har gjort denna korta svältperiod... Och att låta det fortgå i minst tre månader.. Så långt som det går...

...

Nej. Jag ville inte svälta... Inte när jag, nu innan nyår, bestämde mig för att förbjuda godsaker...

Jag ville undvika hetsätandet. Och jag ville rikta in mig på riktig mat. På färska råvaror... Och jag ville få ordning...

Men grejen är ju den att, det vill jag ofta. Jag vill ofta få ordning. Det är bara det att när jag inte känner att jag mäktar med och klarar av det som jag vill uppnå. När jag inte ser hur det ska gå till... Och när jag då börjar äta mindre... Då lockar det fram min svälthjärna illa kvickt! Och jag börjar per automatik, sträva efter svält och viktnedgång... -Och näring blir gift..!

Det var det som hände nu...

Min plan var inte att börja svälta igen... Min plan var att få ordning. Att göra 2017 till ett bättre år. Det bästa på flera, flera år! Men... Hur? Jag mäktar inte med vardagens bestyr.. Därbland allt som har med kosten, inköp, förvaring och matlagning att göra! .. Och något boendestöd blev det inte...

... Så att...

Nu smider jag planer för svälten. Finner nya vägar för att vinna så mycket som möjligt på den... Och testar mig fram... Spelar på min egen hälsa, tills hjärtat slutar slå, eller lungorna ger upp... Japp, det är så det känns... Så det är...

...

Men jag har iallfall fått svar från JobbCoach. Och vi ska träffas på tisdag.

Skönt att det blir av så snabbt. Så att jag får komma någonstans i någonting...

Hoppas på att jag, denna gång, kan ta mig ut på en sysselsättning. Så att mitt fokus kan hamna på någonting annat för en stund(om det nu gör det, och aktiviteten inte bara förvärrar situationen)...

...

Annars.

Tv, tv, tv...

... Jag sitter och funderar.. Känns som om jag har någonting att säga. Men det verkar ytterst omöjligt att få ut det i text, denna dag... Kanske för att jag tänker och känner samma saker varje dag. Och att det därför känns ointressant att skriva det igen... Kanske för att jag själv börjar tröttna på vad jag tänker och känner men aldrig gör någonting med eller åt...

Jag sitter här och pillar sönder nyuppkomna sår i mitt ansikte. Dessa sår som nu tycks ha kommit av svälten... Ja, av svälten eller av att ha drastiskt avbrutit hetsätandet av godis och kakor...

Det gör ont. Men det spelar ingen roll. Det är fult... Men det spelar mindre roll... Det som smärtar mig som mest, är ändå mitt beteende mot mig själv. Att jag svälter och hetsäter. Att jag tvingar mig själv att lida både fysiskt och psykiskt. Om och om igen... Och att jag hindrar mig själv ifrån att uppnå någonting alls av värde. Att få vara glad och uppleva saker. Att få sträva framåt och finna kärlek och värme... Att jag tycks göra allt av ingenting för att ta mig framåt och göra livet värdigt... Känna mig viktig... Hälsosam... För att få mitt existerande att betyda någonting... Jag menar. Man får inte så lång tid här på jorden... Och fastän livet kan ta slut vilken minut som helst.. gör jag ingenting för att få ut någonting av det... Jag bara väntar...

...

Dagen idag...

Jag har sett på tv... Vilket jag knappast behöver skriva att jag gör, längre. Då det är ett absolut vardagligt faktum.

Och jag har ätit. Druckit...

Jag har messat 24åringen. Då det kändes som om det var dags att svara på hennes mess nu efter flera dagar...

Hon tyckte att jag skulle satsa på mikromat. "Det är gott och enkelt"... Och ja. Det hade ju varit en idé nu när jag inte mäktar med att få mat till bordet. Men det som står ivägen lite då, är ju det faktum att jag har avlagt ett löfte till mig själv om "nolltolerans till onyttiga köp"... Och att, om jag bryter detta löfte, jag kommer att få jättesvårt att undvika hetsätandet... Men ja... Det är lockande... Jag suktar verkligen efter allt onyttigt just nu. Fett och salt. Socker och... Ja, vad det nu är för hemskheter i allt som jag älskar!

... Och så mailade jag MinKontaktPåKommunen. Behövde fråga henne ifall det fanns någon som jag kunde kontakta för att höra hur det går på sysselsättningsfronten.

Hon trodde att det skulle vara min gamla jobbcoach... Så. Så fort som jag hade fått det svaret, mailade jag Jobbcoach och frågade när det kommer att börja hända något... Men har inte fått svar ännu... Får se om hon svarar imorgon.

...

Annars...

Jag har funderat hund...

Hittade en fin hund på Blocket. Och kände bara att det kanske skulle vara värt det. Jag menar. Det som håller mig tillbaka(förutom den psykiska pressen), är ju begränsningarna i livet, som en hund skulle innebära... Men jag vet inte hur länge jag ska hålla mig öppen för annat, när mitt liv i stort sett har bestått i att se på tv och struggla med mig själv, i flera år nu...

Jag menar. Skulle en hund helt plötsligt bli ivägen för att jag blir väldigt upptagen(som ett mirakel från ovan), så skulle jag bli väldigt förvånad... Och ändå känns det så tungt att binda upp sig..! Trots att det kan göra mig lyckligare och ge mitt liv en mening!

... Och så har jag funderat onyttigheter hela dagen.

Jag har suktat efter kakor, bullar, tårtor. Suktat efter choklad, godis och milkshakes... Efter hamburgare, pizza och paj...

Och det har bara varit full rulle däruppe... Men jag kan ju inte spela förvånad. Det är ju vad som händer när man nekar kroppen sitt bränsle... Och när man har vant in dåliga matvanor under ett långvarigt hetsätande!

...

Jag hoppas att JobbCoach svarar imorgon. Så att jag får veta om det är pågång...

Men förutom det, skulle jag verkligen behöva tillåta min kropp tillräckligt mycket energi för att orka diska. För att orka duscha... Och så snart som möjligt, skulle jag även behöva tvätta.. och städa...

Just nu orkar jag ingenting. Och jag trivs inte med hur lite jag äter. Trivs inte med hur mycket jag äter... Och jag trivs inte med vad jag önskar jag fick äta... Trivs inte heller med att inte få äta det... Och jag trivs inte med mig själv. Mitt liv... Min vardag...

Jag trivs helt enkelt inte... Jag vill mer än såhär...

... Idag har varit en tung dag... Jag har fått några koppar, skålar och skedar diskade... Men annars har jag knappt orkat stå upp...

Jag brukar ju inte göra så mycket mer än att sitta vid tv:n. Men eftersom att jag skrev igår att det känns förvånansvärt lätt att svälta denna gången, tycks idag ha blivit mycket tyngre...

Jag känner mig alldeles slut i kroppen... Och min hjärna har hela dagen, bett om att få proppa. Om att få köpa en massa gottis att bara vräka i mig... Jag har funderat fram och tillbaka hela dagen, och önskat att jag kunde finna någon väg att få njuta av hetsätandets oemotståndliga sidor...

Och det faktum att hjärnan inte får tillräckligt med näring, har gjort att jag nu även börjar oroa mig sådär igen. Sådär så att man vill äta "det, det och det".. Men att man inte ens skulle orka sig in i det, för att jag säkert kommer att missa någonting som jag verkligen vill äta... "Glömma bort det"...

... Jag tror också att min kropp börjar anpassa sig till svälten nu. För att till slut kommer den ju att börja sakta ner och då inte göra av med i närheten av lika mycket energi som tidigare... Och jag tor att det är vad som händer nu... Varav jag inte orkar röra mig så mycket, heller...

...

Dagen idag.

Jag har som sagt, diskat lite grann... Ytterst lite, men ändå.. diskat...

Jag har sett på tv. Funderat en väldig massa och önskat mig själv några hetsätardagar...

Och så har jag suktat efter att "vad de nu heter" ska höra av sig till mig om aktivitet. Så att vi kan komma igång någon gång, med att hitta en sysselsättningsplats till mig. Jag vill veta om det kommer att ske. Om jag kommer att klara det denna gången. Och jag vill slippa undan vardagen som jag känner den, för en stund.

Jag vet inte om min svält kommer att bli ett större problem, giv och med en sysselsättningsplats.. Eller ifall det hela kanske lättas upp lite grann och blir mindre viktigt... Men jag behöver helt klart fly... en stund...

...

Annars har jag inte gjort så mycket mer idag...

Jag ska fortsätta att kämpa för att inte bryta mitt löfte om nolltolerans till onyttiga köp(och hetsätande!)... Men jag vet inte hur länge jag kommer att orka...

... Nu blir det tv... Och sedan sängen.