Livet ur D:s synvinkel

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av D - 15 februari 2017 22:14

... Jag vill bara skriva "*suck*", och sedan spara inlägget och bädda ner mig under filten i soffan, med luvan nerdragen över kinden...


...


... Dagen idag, började ändå rätt så bra. Jag kände mig lite stressad på grund av allt i hem och hygien, som egentligen behöver fixas...

Men jag skulle trots allt vara hemma hela dagen idag, så att det var bara att kämpa.


... Fast först blev det lite tv.

Jag skulle ju se på HemTillGården, som vanligt. Och efter det, var det meningen att jag skulle kliva in i duschen... Efter det, vattna mina växter. Ta en promenad.. Och till sist.. diska/städa...


... Jag såg på HemTillGården, men kände hela tiden att jag inte alls hade någon inre ro till att ta en dusch... Jag sköt på det... och sköt på det...

Men då jag kände mig tvungen att ta tag i en del av allt skräp och kladd på diverse ytor, började jag till slut kasta skräp och slänga sopor... Lite sådär halvt slarvigt, efersom att det var(är) för mycket för att jag ska orka hantera vad jag ska göra med allt... Och det blev bara att havsa in det sista(finns fortfarande kvar en del, dock) i en och samma påse. Kladdigt och dant, utan att källsortera...


Men det där är ju lite dumt också...

Vi har en källsortering i vårt sopförråd... men denna är alltid full... Allra helst containern för plast! ... Så att det bli allt som oftast omöjligt(!) att slänga soporna som sorterade, ens efter att man har sorterat dem!


...


Jaja...


Jag dammade iallafall lite ytor i vardagsrummet, då det såg ut som spindelnät på min kära tv:bänk... och det var ett tjockt lager damm på samtliga möbler..!

Och sedan bar jag ut alla "miljoner" påsar med skräp och sopor, och tog mig en lång promenad...


... Så att egentligen blev väl en del gjort idag. Bara inte det som egentligen var viktigast just idag... -Duschen!

Jag hade verkligen behövt ta en dusch... Allra helst om jag nu ska till Ikea på fredag! Vilket jag i och för sig inte har hört någonting om ännu.. så att jag vet ju inte.


... Men orken till att duscha, har inte funnits. Trots vetskapen om att det vore välbehövligt...

Till eftermiddagen sedan, gjorde jag vad jag gör bäst... Jag gick tillbaka ner i min bekväma zon. I min grop, och började må väldigt dåligt igen. Jag fick ångest. Kände mig meningslös... Och jag visste inte hur jag skulle komma någonstans alls i livet. Hur jag skulle ta mig vidare och finna kärlek och mening...


... Och det har bara blivit tyngre...

Ju längre jag har suttit härinne och gnagt, desto mer omöjligt och deprimernade har det känts... Jag menar... Jag ser inga vägar och jag orkar inte leva såhär... Göra såhär emot mig själv... Tillåta det här att ske... i flera, flera år till...

... Ja, jag skrev i min känslobok idag, att det enda sättet för mig att finna inre ro, är att dö... -Och så är det ju! Så är det ju för varenda människa, åtminstone under perioder. För att livet är hårt. Livet är tufft... Och människor är elaka mot varandra... -Man känner sig otrygg...


...


Jag har funderat samtalskontakt. Jag har funderat boendestöd och kontaktperson... Jag har funderat praktik. Jag har funderat ätstörningsklinik... Och jag har funderat kärlek och gemenskap...

Men det finns ingen väg som, när man fungerar som jag gör, kan få mitt liv att fungera. Som kan göra mig lycklig... Och som kan göra mig nöjd och tillfreds.. Hemma, i både mig själv och livet...


För att jag är inte hemma i mig själv. Jag är väldigt vilsen, och det är därför som allt känns så omöjligt. Jag har under flera år nu, suddat ut alla dessa linjer på mitt livs karta. Den karta som ska visa mig vägen i mörkret... Så att jag vet inte hur jag hittar varken hem, ut, över eller in...

Jag känner inte mig själv. Inte den jag har kommit till att bli... Och att flytta hemifrån. Att växa upp och bli vuxen... Det är nog vad jag ångrar allra mest just nu! ... Ja, om man nu hade haft något val i den frågan...


Jag menar. Jag hade väldigt ont som barn. Vilket säkert har gjort mycket i den otrygghet som jag känner nu...

Men jag levde i en lekvärld. En fantasivärld, och ingenting var verkligt... Man hade tro. Man kände hopp... Och att bli vuxen var någonting som självklart skulle bli helt underbart! -Någon annan verklighet fanns ju inte!


...


Jag har sett på tv. Jag har ätit... Och jag har funderat på vad f*n(!) jag ska göra med den mat som jag inte vet hur jag ska göra av med, som jag har hemma just nu..! -Då jag ju inte ska köpa hem "det" eller "det" och då inte har någonting att använda "det" eller "det" till eller i... Och då har man ju funderat på ifall man ska tillåta att köpa "det" tills "det" har tagit slut... "Bara för nu"... men det vill man ju inte...

.. Och jag har bara blivit så... trött!


...


Imorgon blir jag nog hemma igen...

Jag behöver duscha och diska...

ANNONS
Av D - 14 februari 2017 23:44

Jag är trött och jag ska gå och lägga mig.

Känns som att jag har mycket i huvudet just nu, som får mig att känna mig uppe i varv... Jag kan liksom inte sluta tänka. Släppa taget... Men jag ska ändå skriva några rader om hur min dag har varit...


...


Klev upp när klockan ringde, vid kvart i tolv. Satte på tv:n och såg att det var skidåkning igen, istället för HemTillGården, och kollade bussar från trafikplatsen...

Det var vår ute, så att det skulle vara skönt att promenera den där extra biten, efter gårdagens hetsätande...


... Hela natten, dock, låg jag och funderade på det här med ätandet. Och jag kom på hur jag skulle göra...

Jag tänker, från och med imorgon, byta ut allt skräp som jag köper, mot frukt och grönt. Från och med nu, ska jag bara köpa ekologiska råvaror från växtriket. Och jag ska så gott som, undvika all mat som på något sätt är malet, reducerat eller processat... Med vissa undantag, antagligen...

Jag kände bara att det inte ska behöva vara så svårt att sluta äta skit... Att det inte ska behöva krävas så himla mycket av mig. Jag menar. Lever jag på bara frukt och grönt, behöver jag egentligen inte göra mer med dessa saker, än vad jag gör med kakor och godis... Bara att stoppa i mun.


Planen inatt, var väl att jag skulle äta en frukt några gånger om dagen, så att jag kunde svälta på det...

Idag är väl tanken densamma. Men jag ser faktiskt fram emot att få någonting att förhålla mig till. En slags guide i ätandet och inköpen... En trygghet och stabilitet...

Jag ser fram emot den variation jag kan uppnå när jag väl kommer in i vad som ska gälla framöver...

... Men vi får se... Det kan ju bli pannkaka av alltihop, också...


... Jag gick iallafall iväg till trafikplatsen, några minuter senare...

Promenerade i lugn takt idag. Riktigt lugnt. Och då jag inte hade något större begär av att ta den första av de två bussarna med femton minuters mellanrum, kände jag mig inte stressad alls... Förhållandevis. Inte så att jag märkbart tog ut mig själv, iallafall...


... När jag satt och väntade på bussen, på trafikplatsen, började jag försöka räkna ut hur mycket frukt och grönt, jag skulle ställa in mig på att äta per dag och måltid. Och hur många måltider jag egentigen ska äta...

Jag menar. Det måste ju funka med mitt sinne. Med de symtom jag kommer att få om eller när jag börjar äta för lite...

Jag måste äta tillräckligt många måltider, för att orka stå ut. Och jag måste äta tillräckligt mycket, för att inte känna att det blir olidligt att vänta mellan måltiderna... Men så måste jag också äta tillräckligt lite för att göra min hjärna nöjd och trygg...


... Ja-a... Men det där visar sig väl med tiden...


...


Väl i stan.

Jag klev av vid busstationen och började gå min långpromenad. Den som tar ungefär en och en halv timme...

Det var härligt väder, men återigen kändes det mer tungt att gå, än vad det egentligen borde göra.

Det kändes som om jag gick så fort jag orkade. Men stegen var korta och jag kom knappt framåt alls... Det var många människor. Unga som gamla. Med och utan rullatorer, som gick förbi mig. Och fastän de inte såg ut att gå särskilt snabbt därframme, försvann de bara längre och längre ifrån mig...


... Men jag brydde mig inte om att stressa upp som jag annars brukar göra när folk försvinner bort i horisonten... Jag hade ingen energi till att försöka komma förbi och ikapp... Utan jag gick i min lugna takt tills jag kom fram till en busshållplats som min buss skulle gå ifrån om bara tio minuter...

... Jag hade då promenerat i en timme, plus halvtimmen till trafikplatsen, och jag kände bara att det fick vara nog för idag. Jag hade promenerat tillräckligt och kunde tillåta mig själv att ta bussen hem därifrån och strunta i den sista halvtimmens promenad.


... Jag ställde mig och väntade. Kollade bussen, gång på gång. Och den blev bara mer och mer sen...

Men när den var ungefär tio minuter försenad, kom den. Och jag åkte hem.


...


Väl hemma.


Direkt jag kom innanför dörren och satte mig vid datorn för att... kolla någonting. Minns inte vad, slog det mig att det var AllaHjärtansDag...

Fastän mormor skickade en hälsning per mess imorse, slog det mig inte ordentligt förrän jag kom hem...


Jag hade fått mail från Coop med några personliga erbjudanden. Och fastän jag inte ville köpa någon av de sakerna som erbjudandet gällde, bestämde jag mig för att köpa min sista godsak idag, eftersom att det kändes fel att vända på kosten "på en speciell dag"...

Egentligen borde jag inte vika för speciella dagar hela tiden, eftersom att det bara ger ursäkter på ursäkter att få äta skräp. -En massa skräp! Och det finns ju alldeles(!) för många olika dagar som människan har hittat på för att ha en anledning att äta gott..! Vilket gör att chansen till en hälsosam vardag, försvinner nästan helt.. om man nu ska fira alla dessa..!

Men just idag, kändes det ändå okej. Ett okej avslut på dessa hetsätarperioder. Och en bra nystart imorgon.


... Jag gick iväg till affären, efter att ha kollat om det fanns några erbjudanden på ekologiskt frukt och grönt på butiken här i byn...

Jag ska nämligen hålla mig till erbjudanden, eftersom det ger mig en tydlig linje och ram att hålla mig till och inom. Så att det ska kännas så tryggt och stabilt som möjligt... -Kanske lite mindre beslutsångest bland alla miljoner varor i butiken..!


... Dock så har jag haft svårt att komma fram till, idag, den tydlighet i "vad" jag får köpa, som jag söker. "Vad gäller angående hur "behandlade" varorna får vara?" ... "Hur hård ska jag vara med att maten ska vara färsk? Att den inte ska vara malen eller "borttaget" något ifrån?"... Jag menar. Jag vet ju att jag inte vill ha några tillsatser i den. Att det ska vara en antingen färsk eller fryst råvara från växtriket. Jag vet att den ska vara ekologisk...

Men om man tänker till exempel kakao eller havregryn... Ingen av dessa saker är ju i den "form" som de var när de fortfarande befann sig där de växte...


... Ja, jag vet inte. Det är nog någonting som kommer att växa fram...

Men till en början, kommer jag nog att göra det enkelt för mig. -Bara frukt och grönt från "grönsakshörnan" eller frysdisken. Och utan några övriga ingredienser tillsatta... De ska vara så "bara plockade" som möjligt.


... Det är svårt. För att jag får ju inte vara för hård mot mig själv, heller. Eftersom att det skulle leda till att jag inte orkar fortsätta... -Kraven blir för höga...


...


Annars...


Jag kollade lite kläder, lite snabbt... Bara en sida på en webbutik...

Jag har kollat hundar på blocket, gång på gång...

Funderat hundar... Känt att jag måste skaffa hund. Att det är dags. Samtidigt som jag vill börja jobba, men inte vet hur jag någonsin ska ta mig ut någonstans...


... Grejen var att jag såg på Gray's Anatomy(är stavningen rätt?) idag. Och där sa de att vi många gånger inte kan påverka hur eller när vi dör, men att alla kan påverka hur man lever...

Och det skriver jag ju iochförsig i stort sätt vare dag, att jag kan påverka det men inte gör det... Men att höra det sådär. Det bara påminner.. Får en att haja till...


... Jag fick lust att göra någonting som gör mig lycklig. Vad det än skulle innebära för mitt liv och min vardag i övrigt... Bara satsa, liksom...

Men jag, och att våga någonting alls..! Önskar bara att jag gjorde det, men vi får se...


... Så att det har bara virvlat runt i min hjärna idag. Gett mig svårt att koppla av och koppla bort...

Förväntningar. Förhoppningar.. Fastän brist på tro...

Och den där praktikplatsen... Även fast jag aldrig tycks ta mig ut någonstans.. trots att jag verkligen skulle vilja vara på "just den praktikplatsen". Jobba med "just det", så håller jag allt på vänt..

Jag vill inte satsa på någonting annat, sålänge som jag hela tiden dras med att "egentligen skulla vara ute och jobba för min inkomst"... Och det gör att jag går både sysslolös och olycklig utan mening... och ändå inte kommer ut och jobbar! -Bara för att jag "egentligen" ska ut nu! ... Men jag har skullat "egentligen ut nu" i flera, flera år..!


...


Jaja...


Det har blivit mycket tv...

Och så har jag ätit choklad. Jag köpte nämligen en ParadisAsk som sista godsak innan min nya koststil börjar...

Så att jag har ätit en del, men samtidigt inte överdrivet mycket. Och att jag har promenerat i en och en halv timme, gjorde nog att det har gått på jämnt ut idag, som det gjorde igår.


... Hmm... Annars...

Jag har planerat morgondagen..

Än sålänge har jag ju inte hört någonting från 24åringen, om ifall vi ska åka till Ikea på fredag. Men jag har bestämt att jag ska stanna hemma imorgon. Duscha, diska, kanske städa lite grann... Och så ska jag ta timmespromenaden här i byn. Mest för att jag känner att jag kommer att sakna att promenera, nu när våren börjar komma.


... Hur det blir med "mängden" mat nu de närmaste dagarna, vet jag inte. Men jag ska försöka äta ganska många gånger om dagen, iallafall. Eftersom att morötterna, som är den enda grönsak jag har hemma just nu, ger ju inte särskilt mycket näring...

Dock så har jag ju fortfarande havregryn och sådant hemma. Och pasta. Och på något sätt, måste jag ju bli av med dem, fastän jag inte längre ska köpa hem sådana saker...

Så att tills dessa tar slut, kan jag ju äta även dem... Jag vet dock inte vad som är gjort med havregrynen. Måste läsa på om detta, så att jag vet om de är "tillåtna" eller inte... Jag vet ju iallafall att sådana "bahandlade" varor, som mjöl, är strikt förbjudna. Då får jag hellre köpa hela korn och "mala" själv.

.. Allt från växtriket, är ju annars tillåtet.. -Bara det är så.. "nära jorden" som möjligt...


... Nog om det.


Det kanske var allt.

.. Nu blir det sängen...

ANNONS
Av D - 14 februari 2017 01:14

... Vet inte vad jag ska skriva. Känner mig helt tom på ord.

Så att jag skriver bara vad jag har gjort idag, och så går jag och lägger mig sedan...


...


Vaknade klockan fem över tolv och märkte att min larmklocka var avstängd. Satte på den igen och klev upp...

Såg på HemTillGården, det avsnitt som var. Och gick sedan iväg till bussen...


Idag skulle det bli en långpromenad, och värdet var vårigt. Lite kallt, men helt klart vårigt. Härligt.

Jag gick i min egen takt. Det var tungt emellanåt, vilket kändes konstigt, då jag ju äter... massor(!) just nu...

Jag var lite stressad då och då. Men i det stora hela, kände jag mig lugn och... Ja-a...


... Efter promenaden, var jag inställd på att jag skulle köpa propparmat. Ja, den här gången skulle det vara den sista...

Grejen var ju att jag inte orkade äta upp all gårdagens propparmat igår. Vilket lämnade mig alldeles för lite men ändå något, till idag... Och att då äta det lilla som var kvar, idag, utan att ha propparmöjligheten... Det kändes inte okej... Så att jag ville köpa igen, och denna gång, äta upp allt, så att jag kan börja sluta helt från och med imorgon.


... Ja-a... Jag vet inte...

Antagligen bara ännu en ursäkt att få proppa igen, igen och igen...

Detta är en fälla som jag aldrig kommer att ta mig ur, sålänge som alternativet är svält... En svält som inte fungerar...

Jag behöver antingen äta ordentligt. Rätt... Eller så måste jag börja svälta på det sätt som fungerar...

Och de båda alternativen, känns alldeles för krävande för att jag ska orka ta tag i dem..! Men att hetsäta... Att fortsätta såhär, känns inte som något alternativ... -Jag orkar det inte längre!


...


Efter att ha handlat, åkte jag nästa buss hem...


Jag satte igång tv:n. Satte igång datorn... Satte en pizza i ugnen, och började kratsa småstenar från under sulan på min sko, med ett gem...

Ja, dessa skor, alltså! Jag blir så frustrerad. Jag köpte dem för bara några månader sedan. Hade svårt, till en början, att vänja mig vid att inte längre använda mina gamla(som sedan länge, läckt in vatten genom sina centimeterstora hål)... -Och så är dessa för mjuka i sulan och har för stora springor, så att stenar fastnar och karvar sig in till innersulan!

Riktigt jobbigt. Och nu när jag börjar kratsa bort stenarna, blir det ju bara trasor kvar av sulan... Och jag måste köpa nya skor... igen...

Vill inte...


... Sedan blev det tv. Äta...

Och efter en stund, äta igen...

... Men efter det, blev det inte så mycket äta, på ett tag. Jag hade ätbart framför mig i flera timmar. Men begäret fanns inte...


Jag började kolla omkring nervöst på olika personuppgifter på datorn. Och blev väldigt orolig över vad andra egentligen kan se om mig, på de olika sidor som jag har... Och hittade konton som jag inte visste att jag hade, som jag aldrig har registrerat eller använt...

... Och jag känner mig bara så otrygg bland oss människor... Ibland, väldigt paranoid... Och det värsta är att det ofta kan vara väldigt svårt att bli av med olika sidor som visar personuppgifter och sådant... Såå himla mycket enklare att lägga ut dem!


...


Sedan blev det mer tv...

Till slut, mer att äta... Mest för att jag verkligen inte ville ha någonting alls kvar tills imorgon. Då det skulle innebära en väldigt stor risk för ny propparmat, igen!


... Väldigt mätt. Illamående nästan...


Skriva i min känslobok. Men inte om ätandet, utan om 20åringen. Hon är beräknad att föda om tre veckor...


... Lite funderingar kring... familjen. Framtida sammankomster, och min och 24åringens eventuella tripp till Ikea...

Press...


"Önskar att jag bara kunde blunda, och så försvinner allt"... Allt...

Det här är en mardröm, för verklig för att vakna upp ifrån... Och jag vet varken ut eller in, längre...

Av D - 12 februari 2017 23:35

... Jag har precis skrivit av mig i min känslobok. Så att inlägget kanske blir av en lite kortare sort...


...


Idag har jag iallafall hämtat hem mina LedLampor från postombudet... Och konstigt nog, blev det inte alls samma reaktion från min hjärna, som det normalt sätt blir när jag tar in nya saker i hemmet, som ska avgöras ifall det är bra eller dåligt...

Ljuskällorna var jättesmå, vilket kom som en chock. Men på plats, förutom att de ser små ut i den stora taklampan, såg det väldigt bra ut. De gula detaljerna inuti ljuskällorna, räddades upp av mina rödgula gardiner i ena fönstret... -Vilket jag hoppades på!


... Så att särskilt mycket stirrande och springanden fram och tillbaka, eller "tända, släcka", har det inte blivit...

Jag tände och släckte lampan några gånger. Tittade på den och funderade lite(lugnt och sansat), under kanske en timme.. eller två... Men sedan har det lite grann lagt sig... Inte särskilt stressande idag, alltså...

Däremot känner jag nu, att jag fortfarande inte känner mig bekväm i att tända lampan... Men det är väl någonting som får växa fram, och krypa sig på sakta men säkert...


...


Annars.


Förutom att ha gått till affären och hämtat ut paketet.. Köpt "sista propparmaten", har jag bara suttit vid tv:n. Ätit utan att vilja. Ätit trots illamående. Tvingat mig själv.. och allt det där...

... Jag har känt press inför träffar med syskon och föräldrar. Bävat inför kommande känslor som oundvikligen kommer att måsta hanteras... Och jag har känt noll hopp om mig själv, mitt liv och hälsa...


... Jag drömde inatt, att jag hade ett stort bråk med 24åringen. Det handlade om att jag försökte ta mig ifrån hennes födelsedagsfest, och hon kände sig sårad och sviken...

Jag mådde jättedåligt i och av drömmen. Och idag insåg jag att den kom sig av att jag, innan jag somnade, tänkte den här meningen "Jag vill inte känna att jag vill undvika att träffa min familj"...


Det är bara så. Jag känner att jag vill undvka dem. Jag känner att jag vill vara ensam i världen(eller ja, iallafall utan nära och kära), så att jag slipper andras förväntningar och... kärlek...

Jag orkar inte vara till lags när jag egentligen bara vill gräva ner mig...

Jag vill kunna sitta ensam i min lägenhet i ett helt liv, om det är vad jag känner för. Utan att någon undrar. Utan att någon saknar eller väntar...

Jag vet, det är själviskt. Men det är ju snäppet bättre än att dö och lämna dem föralltid... Jag orkar inte vara där för någon annan när jag har svårt att vara här för mig själv...


... Så. Gårnattens sista tanke gav mig en jättejobbig, och tjatande högljudd dröm... -Och jag som inte har bråkat med någon familjemedlem sedan jag flyttade hemifrån!


...


Det får räcka för idag...


Imorgon kommer en ny dag, som kommer att leda till en annan. Och livet går bara framåt. Tar mig vidare till en den ena utmaningen, efter den andra...

Och morgondagen vet jag inte alls hur jag ska hantera. Jag orkar inte ens fundera över när alla hushållssysslor ska bli gjorda. Över när jag ska ta tag i min egen hygien...

Och 24åringens och min tripp till Ikea. Påskfirandet med familjen... -Jag orkar inte föreställa mig, just nu!

... Och den där sysselsättningen... *Suck*...


... Jag orkar inte skriva mer nu. Ska väl sätta mig och be till högre makter, eller något... "Ingen morgondag, ingen morgondag.. Ingen morgondag"...

Ja, jag är slut. Jag borde vara tacksam för livet. För vilket samhälle jag föddes till, och med vilken familj jag växte upp... Tacksam över att jag inte fick det lika illa som många, många andra...

Men jag orkar inte vara tacksam... Och hade det varit möjligt, hade någon annan kunnat få en chans till mitt liv, och se om de kommer längre än vad jag gör med det..! ... -Och det gör de säkert!

Av D - 11 februari 2017 23:48

... Jag vill öppna dörren och gå ut...

Varför kan jag inte bara öppna dörren och gå ut? Varför kämpar jag så hårt med att blockera min egen utväg? Varför ska jag motarbeta mig själv? Varför vilja det som smärtar? Varför hindra vad som kan bli bra?


...


Jag känner mig unken. Kanske för att jag inte har klivit in i duschen på veckor. Kanske för att jag inte får i mig rätt näring. Äter oregelbundet, överflödigt och ibland inte alls... Kanske för att jag sitter mest ensam för mig själv och låter tankarna gnaga hål i min själ... För att jag inte gör någonting. Inte uppnår någonting meningsfullt... Kanske på grund av det nästan ständigt pågående kriget inom mig själv. På grund av den bristen på självrespekt och kärlek till mig själv och livet, jag känner...

... Eller kanske helt enkelt bara för att jag har gett upp... För att livet har pågått för länge utan att låta skålarna mellan ont och gott, väga lika... Eller ens i närheten av lika..! Kanske för att tilliten och hoppet tynar bort...


... Jag kan ändra det här... Jag kan riva ner den mur som jag har byggt upp... Det borde jag kunna... -Att rasera är enklare än att bygga och konstruera...

Men jag vet inte hur... Kanske vill jag bara ha den där muren kvar. Att den står starkt och tydligt, och skyddar mig... Eller något...


...


Strunt i det.

Det känns iallafall väldigt tungt, just nu. Livet. Som om det, varje gång som jag börjar blicka framåt, blir tyngre att andas. Att krampa sig fast vid livet...

Att jag, varje gång som jag börjar vilja någonting, inte alls tycks vilja det...

Och den enklaste lösningen visar sig alltid vara den svåraste av dem alla... Vilket gör det hela kvävande omöjligt...


... Det borde vara så enkelt. Bara öppna en dörr... Bara ta ett steg och några till... Bara följa sitt hjärta, lyda sin själ... Lyssna till sitt sunda förnuft...

Det borde vara så enkelt att göra livet till vad man vill att det ska vara, med en enda rörelse efter en annan...

Och att sätta upp en stor blockad framför sina drömmar. Framför lyckan och kärleken... Det känns inte logiskt. Inte någonstans...


Och idag känner jag att jag bara babblar...

Vet inte riktigt vad jag ska säga(skriva) när jag inte förstår vad jag håller på med eller varför...

När jag helt utan anledning, strävar åt fel håll och vill åt dem alla... När jag har gjort mig själv till min och mitt livs största fiende...

... När jag inte längre... ser något hopp...


... Jag ser svart, men livet ger ljus... Och jag blundar desto hårdare.. för att slippa se...

Och ännu hårdare vill jag blunda när andra uppnår vad jag inte.. vill, gör, kan, når... vågar...


... Jag känner mig verkligen som en fånge i mitt eget liv, min egen kropp, mitt eget sinne... Och jag har inget hopp om att jag någonsin ska släppa mig själv fri. Då jag, när jag ser det framför mig, känner en stark motvilja... Som om min själ skulle explodera och fly fältet om jag blev lycklig. Om jag blev stark och uppnådde någonting...

Det här är inte bekvämt. Det är smärtsamt och tungt... Men jag tycks ändå uppleva det som något mer positivt än vad glädje, lycka, värme, ljus och kärlek är...


...


... *Suck*.

Jag förstör för mig själv. Medvetet. Men så får det vara...


Dagen idag.


Jag klev upp vid halv tolv, tror jag minsann...

Satte igång tv:n och datorn, och började kolla upp bussar in till stan... Egentligen hade jag ingen större lust att åka in. Men alternativet verkade mindre smart, då dagen skulle bli lång och propparbegäret stort...


Jag satte mig framför datorn och skrev ner alla möjligen passande tider, både från trafikplatsen och härifrån. Och tillbaka.

Bestämde mig för vilken som skulle passa bäst eller minst dåligt... Och traskade iväg till trafikplatsen, tio minuter senare...


... Det var fint väder ute idag, och solen ingav en härlig och lugnande känsla.

Och då jag gav mig iväg såpass i god tid, kunde jag gå i lugn takt till trafikplatsen... Eller ja, halva biten. Sedan blev jag lite stressad eftersom att jag är så dålig på avstånds-och tidsbedömning...


... I stan, bestämde jag mig för att kliva av bussen på den första hållplats som någon plingade på... Vilket blev centralstation. Och därifrån gick jag sedan ner på en, för mig ny väg som jag inte visste vart den ledde...

Det var vackert, lugnt, och intressant. Men jag blev lite osäker och stressad där en stund, eftersom att jag inte visste vart jag var eller vart vägen ledde. -Och jag skulle ju med nästa buss hem..!

Men jag fortsatte gå. Ville inte vända tillbaka utan att se ifall jag kunde gå i en rundel och inte en sträcka fram och tillbaka...


Efter ungefär 40minuter nådde jag busstationen. Väntade på bussen som skulle gå om en halvtimme, och köpte mig en smörgås...

Ja, nu har mitt hetsarbehov blivit så himla mycket större än vad jag känner att jag orkar hantera! Jag menar. Överallt och hela tiden, vill jag ha någonting att äta. Och tvånget tvingar sig bara på mig allt oftare för varje dag som går. Vare sig jag är mätt eller hungrig. Sugen eller aptitlös... Även om jag så verkligen inte känner för att äta någonting alls..! -Jag måste äta!


... Och det är jobbigt... För att idag har varit en sådan dag, och de blir bara fler...

Jag har verkligen inte velat ha någonting. Inte velat äta. Och att jag då sitter och funderar och funderar. Försöker komma fram till någonting som jag kanske ändå kan tänka mig... och verkligen försöker bli sugen. Få aptit.. Fastän jag egentligen har ätit mer än tillräckligt! ... -Bara *suck*...


Men idag har jag iallafall tagit slut på propparmaten...

Inte för att det ger mig en tryggare och lugnare känsla inombords... -Det gör ju ingen skillnad... Jag skaffar ju ny...


...


Annars. Idag.


Tv.

Sortera bland mina bilder med "känslo-och tanketexter" på, på min skrivbordsbakgrund...

Skriva i känsloboken...

Känt att jag behöver hämta ut "det där paketet" innan jag glömmer det...

Känt att jag behöver få ordning i hemmet. I vardagen, och på mig själv... Velat försvinna för att det inte går... För de känslor som jag inte vill komma att uppleva, men som oundvikligen kommer att uppstå...

Och så har jag kollat hundar på Blocket.

Av D - 11 februari 2017 00:40

... Dagen idag, har varit.. blandad, kan jag ju säga...

Jag har känt mig uppgiven och... krossad... Skrivit texter om hur jag vill ge upp... Om hur det bara är så kört för mig...

Och jag har känt en viss entusiasm... En styrka bakom svagheten... Någonting bra som skyms bakom det dåliga... Något lätt under det tunga...

Och jag har bara blivit mer och mer övertygad om... "Jag vill ingenting och jag litar inte på mig själv"...

Förkrossad... Uppgiven... Viljestark utan vilja...


...


Jag har precis suttit och kollat igenom en massa Crosstrainers, då jag känner mig desperat och behöver någonting att träna på, för att väga upp mot proppandet... Eller kanske få det att upphöra! Någonting fysiskt tungt att göra med min tid...

... Men det är svårt. Det finns så många, och det är inte alla som man kan hitta kundrecensioner på... -Och man kan inte alltid lita på BästITestTester..!

... Och så blir det ju jobbigt att få hem den, också. Att vänta på att den ska komma, och oroa sig över hur det ska gå. Ifall det ska bli bökigt, och om hur det kommer att kännas att ha den här...


... Annars har jag även skrivit av mig i min känslobok, och gjort ett frustrerat "hjälplöshetskort".. En bild på paint, där jag gnällde av mig och bad om att få försvinna och bli bortglömd...

Ja, jag är trött... Utmattad... Och jag har inte lust längre...


... Jag har sett på tv. Ätit en massa. Ätit ännu mer... Och tvingat mig själv att äta lite till!

Jag har längtat efter att "maten" skulle vara slut. Längtat ut på en sysselsättning. Ett jobb... Ett tidsfördriv... Tungt arbete. Kroppsarbete.


... Det har inte blivit någon diskning. Inte heller någonting annat "viktigt" uträttat...


Däremot har jag varit iväg på det där studiemötet på brukshundklubben, idag...

... Ja, jag tyckte om vad jag hörde. Arbetsuppgifterna. Och det kändes som om det träffade rätt så rätt, med tanke på hur jag vill ha det just nu... Uteuppgifter. Relativt tungt fysiskt... Blir ju dock mer till våren.

... Men... Tryggheten. Det sociala faktumet... Jag känner mig så otrygg, och det känns inte som om jag...


Jag vet inte. Jag har redan skrivit om det här idag. Så att jag håller det nog för mig själv, tills vidare.

Men jag vet iallafall inte hur jag någonsin ska klara av att ta mig ut. Och även om jag skulle börja känna mig trygg socialt, så finns det andra saker som riskerar att förstöra för mig.

Och på något plan, vet jag att jag skulle få ut så mycket mer av mig själv, om jag försökte mig ut på ett riktigt arbete med "normala" människor... Och "höga" förväntningar på mig, från allmänheten... -Fast det klarar jag ju inte istället! ... Vågar inte. Orkar inte...


... Ja, faktum är ju trots allt... "Jag har nog inte den starka viljan som krävs, för att någonsin lyckas ta mig ut på sysselsättning... Oavsett kravnivå!"...

Och det känns så... tungt. För att nu har jag varit på ett ställe som får mig att känna att jag sumpar... en "kärlek" om jag inte tar den chansen... Men när det känns såhär omöjligt och alternativet är att försvinna helt för att jag inte orkar med vardagen längre, vill jag bara lägga mig under en stor sten och aldrig komma fram igen... -Jag vill bort...


...


Efter mötet, kände jag mig iallafall stressad. Hade mixade känslor om hur jag kände för sysselsättningsplatsen och hur det skulle gå... Och jag kunde inte sluta fundera...

Jag kände mig rätt så.. lätt inombords, ändå... Men det gnagde på...


Jag kände att jag hade för lång tid(30minuter) att vänta på bussen, för att orka stå ut. Så att jag gick in på affären och köpte mig både en stor ost-och skinbaguette och en sallad från salladsbaren...

Det var inte så bra gjort, och det visste jag. Med tanke på propparmaten som jag redan hade hemma och kände mig stressad av från innan..!

Men jag var stressad... och kände mig förvirrad... Så att jag behövde "avreagera" mig genom att köpa... propparmat..!


... Sedan åkte jag hem.


...


Jag skickade iallafall iväg ett kort mail(tre rader) till JobbCoach, där jag beskrev vad jag tyckte om platsen och vad för bekymmer jag kände...


... Ja-a. Och resten har jag nog berättat om dagen redan. Bara att det blev i fel ordning, lite grann...


Imorgon ska jag väl försöka ta mig iväg till stan, tror jag. Även om jag verkligen(verkligen) skulle behöva både duscha, diska, städa, boka tvättid och hämta ut paket...

Ja, ingenting blir gjort om jag åker iväg, om så bara för några timmar! Men jag behöver röra på mig. Promenera. Och jag tror inte att jag kommer att känna ro till att bara ta en promenad här i byn...


... På fredag nästa vecka, blir det nog Ikea med 24åringen... Och på onsdag om två veckor(näst-nästa vecka) blir det studiebesök på.. ett stall(hör samman med dagens sysselsättningsplats)...

Men annars har jag nog inget mer, mer än påsken, inbokat, just nu...

Av D - 10 februari 2017 00:40

... Såhär skulle jag ju inte göra. Jag hade ju lovat... Lovat, som jag så ofta gör... Brutit mitt löfte.. Ångrat mig... som jag lika ofta gör...

... Och jag känner mig uppgiven...


... Men samtidigt har jag en känsla av harmoni inombords, när jag tänker på hur jag skulle vilja att livet såg ut. Vad jag hade velat göra... och hur jag hade kunnat må...

Jag vet inte vad det är för något... Kanske lever en liten del av hoppet kvar... Kanske är det bara en fantasivärld, där minnena om hur det kan kännas att leva, ger mig en förväntansfull känsla...

Men att jag någonsin ska ta mig ur den här skiten och ta mig mot någonting som jag saknar och som gör mig lycklig... Det tror jag inte på... Inte för ett ögonblick... Inte ens i en liten del av ett hörn inom mig...

... Jag tror inte... Har nog slutat hoppas... Men drömmer, det gör jag nog fortfarande, till och från...


...


Imorse...

Jag klev upp tidigt. Eller ja, tidigare än vad jag brukar. Klockan prick tio...

Såg på tv. Låg ner i soffan... Jag var trött. Sliten... Inte så konstigt, efter fyra dagars nästan helsvält...


Så att jag orkade inte gå någonstans idag. Inte ta en promenad till traktikplatsen för att komma iväg tidigare... Vilket gjorde att jag satt och tråkade framför tv:n i några timmar.. Alldeles för många timmar, innan jag gick...

Jag drack lite vatten, i hopp om att känna mig mindre lidande av näringsbristen... Inte ens en morot ville jag ta, eftersom att jag hade planerat att köpa propparmat idag... Jättedumt! Jag vet! Och jag hatar det! Men näringsbristen som jag hela tiden drar på mig, leder alltid till en strävan efter att äta skräp och proppa så mycket jag kan...


Jag hade iallafall grunnat lite grann på hur jag skulle hantera inköpet för att inte få med mig så jättemycket hem. Och jag körde på det vanliga. Det intressanta. Jag köpte bara saker som var prisnedsatta.

Det ledde till att jag iallafall fick med mig mindre(kanske) än vad jag annars skulle ha fått...


Jag vet inte...


...


Jag åkte ju iväg till stan.

Gick in på närmaste affär och plockade på mig allt som jag tyckte var intressant...

Vid det här laget, var jag ju fortfarande hungrig och svag. Och efter att ha handlat, såg jag såå mycket fram emot speciellt en av de saker som jag hade köpt... Min färdigrätt!


... Jag gick tillbaka till busstationen. Fem minuters promenad, kanske...

Väntade på bussen... och åkte hem...


...


När jag kom hem...


Ja, just det. Jag hade fått två brev på posten, också. Som jag såg innan jag gick iväg till bussen, och som jag sedan funderade på, resten av eftermiddagen...

BredbandsNissarna hade skickat en påminnelsefaktura till mig, på en räkning som jag var nästan hundra på att jag redan hade betalt. Men som ju ändå såklart gjorde mig osäker!

Och så fick jag en avi från PostNord, om att jag hade ett paket att hämta ut. En jättekonstig lapp, med endast "Coop" som plats att hämta ut paketet på. Inte vilket coop eller något... Så den gjorde mig ju osäker. Men jag har ändå inte hämtat ut något paket idag, utan tänkte ta det imorgon. Så vi får väl se om de har det...

Det lär iallafall vara LedLamporna som jag väntar.


... Jag har faktiskt orkat diska några skedar och sådär, idag... Inte mycket. Men ändå börjat beta av lite.

Om det ska ske i dagens takt, kommer det dock att ta några dagar!

... Men det är disken, tvätten och duschen, som jag egentligen känner mig som mest stressad med... -Det bara måste bli av snart!


... Annars har jag sett på tv. Ätit... Räknat kalorier, och vägt "maten"...

Jag har funderat aktivitet. Sysselsättning... Intressen...

Och jag har önskat att jag vore mer aktiv...


... Ja. Jag har skickat iväg ett mail till BredbandsNissarna, också. Frågat, efter att ha kollat upp i min kontohistorik, om det har blivit någon miss "för att pengar är dragna från mitt konto"... För att sedan få ett mess från Snubbarna, om att det var något fel i systemet och att vissa blivit drabbade av påminnelsefakturor men kan strunta i dem...


... Och nu till natten, har det bara varit ånger för att jag köpte hem skräp att tvinga i mig själv, igen.. Fastän jag egentligen bara är sugen på soppa just nu...

... Jag hoppas på att morgondagens studiebesök ska leda till någonting gott. Att jag kommer ut och får jobba en del. För att det känns som om det är det enda som kan göra ätandet till lite mindre utav en börda för mig... Och att få komma ut och jobba, gärna tungt, kan kanske göra mig lite mer lycklig.. och ge livet en mening...

Jag behöver en mening. Någonting att leva för... Annars kommer jag aldrig(!) att kunna sluta spela på min egen kropp och hälsa!


...


... Det känns långt att vänta i flera timmar till, tills jag kan gå till bussen imorgon klockan halv nio...

Men jag måste stå ut.

Vill egentligen inte sova, men det skulle ju iallafall få tiden att gå fortare...


...


... Jag mår såhär, varje gång som jag proppar...

Det känns som om jag hade en rätt så lugn period, förhållandevis, när jag svälte mig själv. Mer tillfreds...

Önskar bara att jag kunde fortsätta med det...

"Varför kan jag inte bara köra på det som fungerar?!"... Varför vill jag inte det? Varför känns det så tungt?

Det borde ju inte vara svårare eller tyngre att köpa hem frukt och grönt och liknande, om jag bara gör iordning det så att det går att frysa in... Då slipper jag ju stressen i BästFöreDatum... -Men ändå...

... Och det är säkert till och med enklare att svälta på!


...


... Jag vill proppa... Men jag hatar mig själv, just nu!

Eller egentligen inte. Det känns som om jag borde göra det, men jag hatar mer vad jag gör mot mig själv... och mitt liv... Har väl gett upp om att känna självförakt... Det gör ju ingen skillnad ändå...

Av D - 8 februari 2017 22:21

... Jag är hungrig. Jag är frusen... Och jag känner mig förbryllad.. Uppgiven... Trött...

Det känns som att jag inte kan få till det. Som om det inte längre är möjligt att göra rätt, då jag faktiskt i självaste verket inte vill... Och jag känner mig bara så... handfallen...


... På fredag ska jag iallafall på studiebesök på Brukshundklubben, för att förhoppningsvis börja jobba där...

Och kommer jag inte ut på praktik.. sysselsättning, denna gången, så vet jag inte vad jag ska ta mig till... Det alternativet finns liksom inte! Jag behöver ut...


... Det känns bara så tungt nu...

Bara fyra dagar in på svälten...


Men grejen är ju den att jag egentligen inte ska svälta såhär hårt, och att om jag hade ätit såpass mycket som min plan innebär, hade jag med största sannolikhet inte känt av det här lika fort...

Men jag känner inte att jag vill äta mer. Jag vill äta nästan ingenting alls, eller äta så mycket jag bara kan... Och det gör det här väldigt tungt, för att jag slungar mig själv mellan att hetsäta utan att egentligen vilja... Fastän det gör ont... Och att försöka leva på nästan ingenting alls, fastän det får alla känslor, fysiska som psykiska, att löpa amok!


... Och.. nej, ingenting duger.

Jag tycks inte kunna finna rätt väg. En väg som jag trivs med...

Jag vet ju en väg som jag trivdes med! Men det är ju den vägen som jag inte alls tycks vilja eller orka ge mig in på just nu..!


... Nej, jag får hoppas på praktikplatsen. Att jag tar mig ut... och att det gör det helvete som jag utsätter mig själv just nu för, mindre svårt att hantera...

... Varför det nu skulle göra det... Men det är min enda chans.. känns det som...


...


Dagen idag.


Satt uppe tills klockan var halv tre igår natt.. Idag morse...

Såg på tv...


Vaknade sedan... Ja, men någon gång på morgonen...

Såg på lite skidåkning på tv:n, då jag inte orkade gå till trafikplatsen idag...

Promenad skulle det bli! Men jag kände att jag hellre ville ta en lugn promenad i stan, än att oundvikligen, trots tid, stressa till trafikplatsen för att ta bussen.


... När klockan blev lagom att gå...

Ja, just det. Jag tog en morot och ett glas vatten också, innan jag gick. Då jag kände mig väldigt kraftlös, och inte skulle ha en chans att orka promenera utan lite energi..! Inte för att jag märkte någon skillnad efter det!


...


Det var jättekallt ute, även idag. Och jag bunkrade upp med vinterjackan, halsduken och de tjocka tumvantarna...

Det höll faktiskt blåsten borta ganska bra, men det hindrade inte kylan från att tränga in i både byxor och öron!


Nej, det var en kall promenad. Och eftersom att jag kände att jag började få ont i öronen av att gå i blåsten, kunde jag inte ens tänka mig att gå en hel 90minuters promenad i kylan!

Så att jag svängde av och in mot stan. Promenaden blev exakt en halvtimme lång när jag landade på busstationen igen. Och jag väntade in den försenade bussen och åkte hem.


...


Hungern har varit den överväldigande känslan idag... Tankar på en nästa hets(som egentligen är förbjuden), har fyllt mitt huvud och gnagt på, hela kvällen... Och tvivlet om ifall jag verkligen orkar fortsätta blogga om dessa tjatande, tunga, tråkiga.. saker... Om jag ska fortsätta blogga alls, har gjort mig låg nu till kvällen...


Jag har ätit en morot till... Och så åt jag lite havregryn med honung...


...


Jag hoppas på ett lyckat studiebesök på fredag. Annars får jag tvinga mig själv att börja ändå!

Och på fredag nästa vecka, ska jag med 24åringen till Ikea.. Om inte planerna ändras!

Disken och allt skräp... Allt hår och damm, stör mig som attan... Likaså det faktum att jag inte har några rena kläder.. i princip.. Och så inte har haft på månader! ... Och jag tar inte tag i det! Inte något av det... Det blir inte av...


...


Nej... Kanske slutar jag blogga nu. Vänder mig till känsloboken, så att jag bara skriver när jag känner behov utav det, och bara för min egen del...

Jag börjar tycka att det känns tungt att skriva om allt som inte fungerar, nu... Och ska jag inte skriva om det, har jag inte så mycket annat... Och att alltid känna att jag vill fel, är någonting som jag egentligen inte känner för att låta andra ta del av...


Får se om jag låser bloggen och fortsätter skriva varje kväll "ifall att". Eller om jag bestämmer mig för att helt enkelt befria mig själv ifrån... den egentligen enda rutinen jag har...


... Nej, vi får se...

Får se om det blir en ny hetsätarperiod snart(vilket känns oundvikligt)... Och så får vi se ifall jag lyckas tvinga mig själv ut på praktik...

Får se ifall jag till slut lyckas återvända, på ett eller annat sätt, till svälten... ordentligt(!)...


... Vi får se, vi får se, vi får se...

Jag mår inte bra just nu... Mest på grund av svälten, skulle jag tro...

Detta är jag...

Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)

  

Vad vill du veta? :)

20 besvarade frågor

Dela med dig :)

Vill du följa mig? :)

Följ Livet ur D:s synvinkel med Blogkeen
Följ Livet ur D:s synvinkel med Bloglovin'

RSS

Viktkampen

           

Kan ni lösa denna?

Dagens gåta

Dagens Citat!

Dagens citat

Länkar

 

Jag tipsar

Starkt filmtips till den känslosamma =)


Kalender & klocka

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2018
>>>

Tidigare år

Mina senaste tankar

       

Checklista

 0% uppnått

 

    

Det jag skriver om...

 

         

Allt jag skrivit :)

Vad söker du?

Besökare hittills

 


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se