Jag bestämde mig för att gå ut på en promenad.. Det har varit en lång dag, - och jag känner mig frustrerad, vilsen och ensam... Lite sådär uppgiven, och trött på mig själv...

Direkt jag kom ut, tänkte jag  bara "Jag vill ta livet av mig, på en plats jag älskar"...

Jag vet inte varför jag ens bryr mig om att tänka så. "Jag kan ju inte ta livet av mig". Ja, eller, - rent fysiskt, kan jag ju det. Men jag kommer ju aldrrig vara redo att lämna. Inte när jag har så myckeet privata saker, att skydda från "de som inte vet".. Mitt innersta inre...

Men jag kände.. "Jag vill ta livet av mig, på en plats jag älskar". Jag vill ta livet av mig, på en plats med både skog, berg och vatten. Jag vill ta livet av mig, där fåglarna kvittrar och man kä.ner doften av daggdropparna. Där träden gör luften frisk... Jag vill ta livet av mig, i det underbara lugna.. Där jag mår bra.

Såhär vill jag känna när jag lämnar livet föralltid. När jag känner att det räcker. Att jag är klar... Det här är min sista stund. Min sista känsla... Det sista någonsin. - Den sistga smärtan. Den sista glädjen. Den sista strävan... Den allra sista kampen...