Livet ur D:s synvinkel

Direktlänk till inlägg 20 december 2016

20/12-16 AVLÖSER, ÖVERLAPPAR OCH BYGGER PÅ

Av D - 20 december 2016 22:13

... Jag har tagit ett stort kliv idag. Ett jobbigt kliv... Ett kliv som kanske förenklade lite.. -Kanske gjorde mig tryggare.. -Kanske inte...

Och förutom utslagen i mitt ansikte... Den lurande ångesten i min själ.. Den knappa stressen inför imorgon. Och bieffekten av att svälta och hetsäta.. -Känner jag mig ändå lite bättre idag...


...


Inatt...

Jag minns inte riktigt...

Jag kan egentligen inte minnas mycket alls... Men jag vet att jag sov oroligt. Och att jag, innan jag somnade, önskade att jag kunde få somna för sista gången "och sväva iväg ut i tomma intet"... "Det hade varit härligt"...

Jag ville somna in. Slippa fortsätta... Och äntligen få vila för gott...


... Sedan vaknade jag till liv igen, vid...

Ja, jag minns inte när det var. Eftersom att jag har halvsovit.. -Sovit så oroligt och lätt, hela natten...

Men jag vaknade av att jag fick ett mess om att jag hade fått en e-faktura...


... Så att. Eftersom att jag blir så förvirrad av Kanalpaketet och att inte känna att kontakten sinsemellan fungerar...

Att ha skrivit såpass många mail som jag inte vet vem som svarar på... Och därmed, vad som blir sagt och gjort.. -Bestämde jag mig för att... "Jag måste ringa och samla ihop alla dessa intryck och försöka få klarhet i vad som händer. Vad de har tolkat och vad jag vill att ska ske"...

Jag menar. För mig funkar text bättre än samtal... -Men det förutsätter ju att även den på andra sidan konversationen, ska kunna kommunicera i text... Och det har verkligen inte funkat! Jag blir bara förvirrad och förstår ingenting...


... Det var hårt... Det kändes tungt...

Jag började skriva ner lite punkter som jag skulle ta upp, begära, och fråga om...

Jag numrerade punkterna i den ordning som jag trodde att skulle falla sig rätt i samtalet...

Och sedan satt jag och stirrade på denna lapp... -Läste den, gång på gång... -Slog numret flera gånger. Då det hann försvinna hela tiden, medans jag satt där och tvekade. Samlade kraft och mod...

Jag rabblade samma meningar, gång på gång på gång... -Den mening som jag trodde att jag skulle öppna samtalet med...


... Jag sänkte ljudet på tv:n. Tog fram mitt kundnummer...

Och satt och gungade nervöst fram och tillbaka en stund, med pappren på bordet framför mig...

Men tog sedan mina papper, anteckningsblocket och pennan, och gick in i sovrummet...

Stängde dörren efter mig. Tände lampan... Och drog bort täcket från sängen, så att jag verkligen skulle kunna se lapparna ordentligt... -Nu var det så lugnt och ensamt det bara kunde bli...


... Och så satt jag en stund till...

Föreställde mig samtalet i huvudet. Hur jag skulle låta. Vad jag skulle säga... -Och att jag skulle vara noga med att komma ihåg varje(varje) punkt på pappret... -Inte glömma en bokstav!


... Och... så tryckte jag på lur.

Det gjorde ju inte det hela lättare och mindre nervöst och stressat.. -Osäkert ifall jag skulle våga(klara det) eller inte.. -När det tar så lång tid för samtalet att nå fram..!

Men jag hade ändå tur. Det var bara tre strycken i kön framför mig. Och även om jag stod på plats ett, rätt så länge.. -Gick det rätt så fort.


Samtalet gick helt okej. Och med okej, menar jag att jag kunde prata, och att jag pratade flytande. -Som en människa.

Killen som svarade på andra sidan, var trevlig och tillmötesgående(om inte det är samma sak)...


... Jag började mitt samtal med att jag hade skickat väldigt många mail det senaste, och att jag vill att han börjar med att markera alla dessa som avklarade "så att ingen annan tar sig an ärendet", och att vi bara skulle utgå ifrån "detta samtalet".

Men så när han skulle börja byta ner mig till det minsta kanalpaketet lagom tills min fria period är slut, bröts samtalet. -Han ringde upp mig igen... Och strax därefter bröts det igen...


Nervöst. Stressad. Orolig...

"Varför, varför, varför?!", hör jag mig själv säga...

Jag blir uppstressad, och tänker att det helt enkelt inte är meningen att mina bekymmer ska lösa sig och försvinna... "Allt är bara emot mig. Det är bara så"...


Pengarna på min mobil, visade sig vara slut.

Jag ringer ju aldrig samtal. Och det där med vad som går åt när man ringer eller hur mycket jag har kvar.. -Det är ingenting som jag har koll på...


Fort, fort.. -Fyller jag på mobilen.

Stressad och med hjärtat pumpandes för fulla muggar..!

Men eftersom att jag inte visste om killen skulle ringa upp mig en gång till.. -Bestämde jag mig för att göra om allt igen. Sitta i kö, rabbla meningarna i mitt huvud.. Ja, jag visste ju inte om samma människa skulle svara igen, eller om jag måste dra allt en gång till...


Och lite smått frustrerad, sitter jag och gungar och läser.. -Medans jag lyssnar till det repeterande meddelandet i luren, och de sakta sjunkande köplatserna...

Ja, jag hamnade ju på plats fyra igen... Men ändå. Nervösa tider, är långa tider...


När en annan snubbe svarade i luren, öppnade jag samtalet med att jag precis hade ringt in, men att det bröts.

-Och han kunde se att det var påbörjat.

Han fixade så att jag byts ner när min fria period tar slut. Och han fixade så att jag inte längre kommer att ha HD-tillvalet...


Jag frågade även om fakturorna... Men då det ju var fel avdelning, känner jag inte att svaren jag fick, gjorde mig särskilt mycket tryggare...

Jag fick ju nämligen en e-faktura idag, för det kanalutbud jag har nu, för enbart en dag. Den sista dagen i den månad där min fria period slutar... -Och jag känner väl att jag inte borde betala för det stora paketet ens för en dag, när det ska försvinna så fort som min fria period är över! ... -Men jag glömde ju fråga om just den grejen... Så att jag får väl ringa in någon dag, till rätt avdelning..! -För att.. Maila detta företag..(!) ... -Nej, man gör sig själv en björntjänst!


... För att grejen är ju den, att jag inte heller vill betala den fakturan.. -Ifall att det skulle göra att det stora paketet fortsätter(av någon anledning!)... Och det har jag inte råd med!


Och så var det autogirot som blivit godkänt hos dem...

Jag har ju även fått hem en faktura... Och nu vet jag inte om jag ska betala den manuellt eller ifall den kommer att dras automatiskt..!

Men eftersom att det brukar komma en faktura emellan att det börjar gälla, bestämde jag mig till slut för att betala den... "Snubben sa ju att pengarna förs tillbaka in på ens konto annars"... -Det frågade jag specifikt.


... Jag måste(måste) lita på dem, och att allt löser sig till slut... Det måste jag. Annars kommer jag aldrig kunna må bra...


...


Efter samtalet, kände jag mig iallafall förvirrad...

En viss lättnad kunde jag ju känna. Eftersom att jag nu(åtminstone tror att jag) har försäkrat mig om att det inte kommer att ske några missförstånd och att budskapet om vad jag vill, har kommit fram.. -Vad gäller kanalpaketsändringen..!

Men det här med fakturorna. Huruvida jag ska betala vilken... Och ifall jag kommer att få någon ny faktura för den där sista dagen i månaden, för det mindre kanalpaketet.. Eller ifall jag förväntas betala för det stora paketet ändå... -Och ifall det kommer att ske något missförstånd om jag betalar för det stora, fastän jag har bytt till det mindre.. -Brist i kommunikationen... "Och så får jag fortsatt betala för det stora!!"..

-Det blir jag inte klok på. Det gör mig orolig och nervös... Så att... Än sålänge känner jag mig inte trygg och säker... Än sålänge litar jag inte på det där företaget!


... Så att det blev en del funderingar. Till den grad att jag trots allt bestämde mig för att åka in till stan en vända "Även fast jag inte känner något godiscraving... Och fastän tejpen kan vänta till en annan dag"...

Jag behövde bara komma hemifrån. Släppa nervositeten och otryggheten som spred sig inombords...

Och jag ville bara att det problem. -Det bekymmer som jag hade haft såå länge nu, kunde åtminstone lägga sig lite grann "nu efter det här stora steget"...

Jag ville inte att det skulle få tynga mig mer nu... -Det orkade jag inte...


...


Jag åkte in till stan.

Promenerade som hastigast till affären... -Och så plockade jag på mig den tejp som jag skulle ha... Och en del kakor och godis.


Japp. Jag ville äta.

Jag var hungrig. Slut... i både kropp och själ...

Och att äta... -Ja, det var värt det.


... Jag väntade på bussen hem.

Blev förvirrad av busskortet. Hur det fungerar nu när jag inte längre har månadskortet...

Och kände att bekymren bara avlöser varandra. Överlappar varandra... -Och att de ibland inte ens väntar på att det första tunga problemet ska lätta lite grann, innan de bestämmer sig för att lägga sin tyngd på min själ..!


...


När jag kom hem...


24åringen frågade hur jag ville betala henne för mammas present som vi(vet inte vilka i familjen) ska köpa tillsammans...

Jag bad henne att skicka sitt kontonummer "Så kan jag göra ett försök att föra över pengarna"...

För att grejen är den, att jag inte känner mig så jättesäker på att fylla i en massa siffror i syftet att föra över pengar...

Jag menar. Mammas konto går bra. För att henne har jag lagt till för länge sedan... Även Xsambons...


... Men det funkade. Hon fick pengarna...


... Förutom det, så kollade jag upp infon som jag undrade över, om busskortet. Så att nu känns även det klart...


Jag har räknat kalorier och ätit en del.

Men faktum är att jag inte har känt ett sådant behov av att äta. Fastän jag har haft diverse kakpaket och godis framför mig!

Så att. Trots möjligheten att äta, har inte kalorierna farit iväg så mycket!


... Jag har letat kläder.

Jag jag har ju fått en liten mage... som jag inte känner mig bekväm med..! -Vilket gjorde klädvalet väldigt svårt... "Jag äger ju inte så mycket kläder!"...

... Men det jag hittade får duga... -Ja. Till julbordet imorgon, alltså. 


...


Imorgon ska jag duscha. Innan kvart i fyra, måste jag vara klar med allt. Redo att åka... -För att då kommer mina föräldrar och hämtar mig...

 
ANNONS

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av D - 27 augusti 2018 10:22

Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunn...

Av D - 2 april 2018 13:56

Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annar...

Av D - 13 januari 2018 18:19


 

Av D - 22 september 2017 19:23

Det är så svårt... Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lik...

Av D - 5 september 2017 13:39

Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt... Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera...   ... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför...

Detta är jag...

Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)

  

Vad vill du veta? :)

20 besvarade frågor

Dela med dig :)

Vill du följa mig? :)

Följ Livet ur D:s synvinkel med Blogkeen
Följ Livet ur D:s synvinkel med Bloglovin'

RSS

Viktkampen

           

Kan ni lösa denna?

Dagens gåta

Dagens Citat!

Dagens citat

Länkar

 

Jag tipsar

Starkt filmtips till den känslosamma =)


Kalender & klocka

Ti On To Fr
     
1
2 3 4
5 6
7
8
9
10 11
12 13 14
15
16 17 18
19 20
21
22
23
24 25
26 27 28
29
30
31
<<< December 2016 >>>

Tidigare år

Mina senaste tankar

       

Checklista

 0% uppnått

 

    

Det jag skriver om...

 

         

Allt jag skrivit :)

Vad söker du?

Besökare hittills

 


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se