... Egentligen orkar jag inte blogga idag.

Men eftersom att jag inte trivs med att hoppa över en dag helt plötsligt(värsta kaoset!), ska jag se till att åtminstone skriva lite om dagen...

...

Trots gårkvällenes beslut och knappa lättnad över att nu skicka tillbaka fåtöljen istället, har jag ändå haft en del ångest och osäkra känslor inombords, vad gäller det...

Jag menar. Inte så mycket kanske, att den försvinner... -Det är klart. Den var ju snygg, och för korta stunder, bekväm att sitta i... -Utan mest för att jag känner en himla press till att ersätta den med en annan "nu, nu, nu!"...

Jag menar. Jag känner mig spänd. Jag söker ständigt bland bilder och webbshops, efter "den rätta fåtöljen"... -Och jag har svårt att komma fram till vad det är för en slags fåtölj jag söker. Vilken färg jag är ute efter.. Vilket material den ska vara i... Och på vilket sätt den ska stå på... -Hänga, stå... -Hur stor den kan vara...

Och vad jag än söker efter. Hur mycket jag än tittar... Hur många alternativ jag än går igenom...

-Jag tänker fortfarande för mycket för att kunna få fram några äkta känslor som jag litar på... -Den där klara känslan av att "den där är bara såå rätt!"...

... Nej. Ingen självklarhet här...

...

Jag tror att jag vaknade ganska många gånger inatt... Eller rättare sagt, imorse innan jag klev upp...

Men när klockan blev halv tolv, klev jag upp och satte mig framför tv:n för att se på HemTillGården...

Jag hade inte tänkt åka in till stan idag. Men ville gärna göra det...

Grejen var bara att jag inte hade ron till att åka hemifrån förrän mitt beslut om aktivitet genom kommunen, hade kommit... Och jag hoppades starkt på att jag skulle slippa vänta tills efter helgen! -"Hur många dagar kan det ta för ett brev att fraktas tjugo minuter?!"...

... När jag nästan hade gett upp om att det skulle komma idag, kom det iallafall.

Jag blev beviljad aktivitet...

Och jag skulle vilja säga att det känns bra. Underbart.. -"Det var ju det här jag hoppades på!"..

Men förutom att det används flera år gammal information som inte är i närheten av min situation längre.. -Känner jag väl lite grann att det faktum att jag har den hårdaste tiden framför mig, när det gäller att ta mig ut.. -Sänker mig lite grann i den glädje och lättnad som jag annars hade känt...

Nu har jag åter möjligheten att ta mig ut någonstans och slippa hemmavardagen för några timmar... -Men att sedan klara av att ta mig ut... -Det är en annan kamp!

...

Jag ville iallafall åka in till stan idag.

Mycket för att det skulle bli långt att sitta hemma hela dagen och bara glo... -Men också för att jag funderade på att tillåta mig själv att köpa något gott idag...

Ja, jag hade ångest.

Ångest för att jag inte ville tillåta mig själv. Samtidigt som jag verkligen kände cravings för det..!

Jag jiddrade och jiddrade. Fram och tillbaka...

Och sedan, när stressen kom ikapp för att bussen snart skulle gå.. -Bestämde jag mig för att åka iväg till stan ändå, och sedan bestämma mig för ifall jag skulle tillåta eller inte...

Grejen var ju... -Är ju, att ifall jag köper godsaker(eller färdigmat), vill jag inte bara äta lite... Utan jag vill både köpa.. och äta(!) jättemycket!!

Så att därför blev det ett stort krig inom mig... "Jag vill bli av med min propparmage... -Inte göra den större!"...

För att det är ju ett faktum... -Äter man mer än vad man gör av med... -Då går man upp i vikt..!

...

Väl i stan, gick jag in på en butik. Inte den jag tänkte. Utan en nämre...

Kollade om de hade extrapris på det som jag hade tänkt köpa "för att, bara då kan jag tillåta mig själv"...

-Men det hade de inte...

Så att.

Trots gnagande begär inombords, ständigt rullandes i tankarna.. -Möjligheten som finns, men som jag väljer att strypa.. -Gick jag tillbaka till busstationen och väntade på bussen, de tjugo minuter som var kvar...

... När jag väl klev av bussen sedan, gick jag ändå in på affären här i byn och köpte ett kakpaket och en liten påse naturgodis...

-Ja, jag klarade det ett tag. Med sedan stack jag nålen i ballongen...

...

När jag kom hem, räknade jag ut kalorierna. Kom upp med en ny plan för hur jag skulle undvika att hetsäta så att jag går upp i vikt... -Och såg till att jag istället skulle ha chansen att gå ner i vikt...

Och sedan satte jag mig vid tv:n och åt...

Den ena tuggan efter den andra, stoppade jag in i munnen i all världens fart... -Tills det inte fanns något kvar...

... Jag har nervöst och intensivt, kollat olika fåtöljer på nätet...

Intensivt och utan att kunna släppa det ur tanken..

-Oroligt och ångesttungt, sökt efter "den rätta perfekta"...

Jag har även svarat på 28åringens mess som hon skickade igår...

Hon frågade än en gång, ifall jag hade lust att träffa henne i stan imorgon...

Jag menar. Visst. Det händer så mycket just nu och jag känner mig alldeles utmattad och dränerad... -Och även om det kan vara skönt att komma ifrån lite och träffa folk.. -Så är hon så krävande i sig, att jag inte vet om jag kommer att kunna bära ångesten och frustationen, som det ser ut just nu...

Men eftersom att jag inte vill avvisa henne och sedan råka stöta in i henne i stan imorgon(om jag får för mig att åka dit en stund), så sa jag bara att jag inte kunde svara på det...

Så att... Möter jag henne imorgon, kan vi ju passa på att umgås. -Och känner jag att jag behöver vara hemma, så kan jag ju vara det... -Inget bestämt!

...

Jag har sett på film.

Och nu ska jag gå och lägga mig.

Hoppas på att det där j*vla fåtöljdilemmat snart kan lägga sig!

Dumma minne. Dumma reklamannonser. Dumma känsla av bakslag... Och dumma(dumma) envishet...

Det gör mig så nervös och tung...

-Såhär ska det väl inte behöva kännas... att leva ett såpass ändå kravlöst liv..?

... Om det känns såhär nu..(!).. -Hur känns det inte då, när jag väl får mer ansvar i samhället och för andra än mig själv?!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunn...

Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annar...

Det är så svårt... Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lik...

Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt... Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera...   ... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför...