Jag kanske inte ska tänka så mycket hela tiden. Hjärnan går verkligen i ett, och jag blir både nervös och utmattad...

Men det är bara så svårt att sluta tänka, när man känner att man har saker pågång som aldrig blir uppklarade...

Jag har tagit isär fåtöljen igen och packat ner den i sin kartong...

Och så har jag, hela kvällen sedan jag kom hem, kollat igenom en massa hängstolar...

Ja, det var mammas idé. Att jag kunde kolla dessa som alternativ...

Det kändes helt okej, till en början...

Men ju mer jag kollar, desto segare blir min hjärna.. -Och just nu kan jag inte komma fram till varken det ena eller det andra..

Har ingen aning om vad jag känner att passar i mitt vardagsrum och inte...

Alternativet att vänta och se om jag hittar en annan brun läder/skinn/mocca-liknande fåtölj, finns ju fortfarande...

Och även att finna en hängstol, är ju fortfarande ett alternativ...

Men just nu, orkar jag inte tänka alls...

Så jag kanske bara ska ta en paus ifrån fåtöljer för ett tag... -Och när jag någon gång råkar "springa in i" någonting som jag på en gång, ser som en självklarhet.. -Så köper jag en ny då.

... Nu har jag bestämt mig för att sända tillbaka fåtöljen och ta pengarna tillbaka...

Jag kan nog aldrig, om jag ångrar mig, få den för samma pris igen... -Men den känns bara så tung att bära i sinnet och själen just nu, att jag får vara beredd på att behöva köpa den för dyrare peng om jag skulle ångra mig, istället...

Och det finns ju andra alternativ. Jag har bara inte funnit det än.. -Någonting med den rätta känslan...

Och sålänge som jag tänker såhär mycket och inte kan slappna av, kommer jag inte heller att få någon självklar känsla för ens det mest passande i världen! ... -Så att... Just nu, tror jag inte att det är någon idé att försöka... -Snarare skadligt! Så dåligt som jag mår just nu...

...

Jag minns inte så mycket från gårkvällen -och natten...

Jag minns att jag skickade iväg ett mail(ännu ett!) till fåtöljnissarna. Sammanfattade alla mina tidigare mail. Och bad om snabbt svar "så att jag kunde avsluta detta ärendet"...

Och sedan lyckades jag somna...

... Klockan halv nio, tror jag.. -Ringde reparatören... Han har varit här så många gånger nu, att jag både känner igen honom till namn, röst och utseende!

Han sa att han skulle komma vid tio...

... Jag klev upp strax därefter hans samtal. Flyttade soppåsarna in i badrummet, så att han skulle kunna komma åt bland rören om han behövde...

Och sedan satte jag mig vid tv:n och väntade...

Han kollade rören. Fixade lite grann... Och gick sedan...

...

När reparatören hade gått, började jag fortsätta slå in...

-Nej, det kanske jag inte gjorde. Kan hända att jag duschade först...

Men det är ju skit samma...

Jag har iallafall duschat idag. Och så slog jag in 23åringen födelsedagspresent klart...

Och när klockan väl var dags att gå till bussen "om jag skulle åka", såg jag inte längre någon anledning at inte göra det...

Jag ville inte svika.. "Och det skulle nog vara bra för mig att komma hemifrån lite och få en paus ifrån fåtöljen, lampan, kanalpaketet, aktivitetsbeslutet... Och allt annat som är pågång på hemmaplan just nu"... -Och för att inte förglömma..! -Ätstörningen!

... Så. Jag skrev till mamma. Sa att jag kommer klockan 14.

Och så klädde jag på mig ytterkläderna och gick.

...

När jag kom till mamma, hade mormor bakat paj(säkert hemma hos sig). Och det fanns en bit kvar till mig. Så att den tog jag som frukost.

Sedan var det dags att åka.

... Hemma hos 23årigen och hennes sambo, gick allt förvånansvärt bra.

Julkappen blev inte alls tagen på det sättet som jag förväntade mig att den skulle göra. Fick inte alls känslan av att det var en dum, konstig eller onödig sak att ge...

Utan det var snarare tvärt om. Och det kändes skönt att äntligen få den tyngden ur vägen... -En av alla saker som slår mig gul och blå, borta!

... Vi väntade på middagen. Hon bjöd på lasagne. -Supergott!

Och sedan blev det fika. Tårta och kakor.

...

På hemvägen, pratade mamma och jag. Det var så länge sedan som vi faktiskt har pratat när vi har setts.

Jag har liksom inte känt av hennes intresse på sistone. Och har därför inte velat ens försöka prata av vad som tynger mig, de senaste typ över fem gångerna som vi har setts.

Men idag pratade vi. Vilket var jättebra, eftersom att jag håller på att gå under av allt som händer och inte händer i liv, vardag och hem just nu!

... Och även om jag, vad gäller fåtöljen, fortfarande har ångest och känner mig osäker. Orolig.. -Så känns det ändå som om valet blir lite enklare och mindre tungt(kan vara samma sak), nu när mamma har lagt fram sin sida på det hela, och hjälpt mig tyda mina känslor.

Och jag tror det.

Det är nog bäst att göra sig av med fåtöljen... och antingen söka efter en ny.. eller bra "springa in i en" när tiden är inne...

För att jag känner mig bara för osäker, stressad och pressad just nu... Och det är ju som mamma sa... -Jag behöver ju ingen fåtölj precis just nu...

Jag menar. Jag har ju klarat mig utan att sakna en, i två år... -Så att jag kan nog(om jag lyckas glömma.. Lämna det bakom mig), klara mig ett tag till..! Tills jag finner den självklara rätta!

... Men det blir en utmaning.

Bara att lämna och glömma, blir en utmaning...

Jag måste helt enkelt få annat att tänka på...

... Och på talan om "annat att tänka på..!

Får hoppas att beslutet om aktivitet från kommunen, kommer imorgon... -För att jag behöver verkligen(verkligen!) komma ut..! -Så jag hoppas djupt att hon har beviljat det!

...

Jag tänker för mig själv.. "Hoppas att jag kan gå vidare nu och släppa inredningen för ett tag"...

Och så.. Så fort som jag höjer ögonen mot skärmen, ser jag alla dessa bilder.. -Annonser från de sidor jag har varit inne på.. -Med bilder på... hängstolar!

... -Ja, det lär bli svårt... En ren utmaning..!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunn...

Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annar...

Det är så svårt... Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lik...

Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt... Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera...   ... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför...