Livet ur D:s synvinkel

Direktlänk till inlägg 12 december 2016

12/12-16 VEM KUNDE TÄNKA SIG

Av D - 12 december 2016 22:58

... Jag pillar sönder mig i ansiktet... Och jag fortsätter att pilla...

Jag äter fastän jag är varken hungrig eller sugen... Och jag fortsätter att äta...

Ångesten och stressen.. -Osäkerheten, kommer som svallande attacker lite då och då...


... Men samtidigt så mår jag lite bättre nu...

Lite bättre än vad jag gjorde igår.. Dagen innan det... och dagarna innan det...

... Vem kunde tro att fåtöljen som nästan tagit livet av mig(överdrivet), nu skulle stå på sin rätta plats i vardagsrummet.. och vara älskad?! -Med bara den vanliga "det här är nytt, osäkert och jobbigt-ångesten" kvar.?!


...


Ja-a...


Inatt kunde jag knappt sova alls...

Jag gick och la mig med noll hopp om att få somna in i lugn och ro...

Satte på musik på mobilen. YouTube... -Och la mig för att vila...


Klockan kvart i fyra på morgonen, utan att ha fått en blund, bestämde jag mig för att kliva upp igen...

Egentligen hade jag inte någon som helst ork.. Men jag orkade inte heller ligga kvar och bara vrida och vända på mig. Med alla dessa gnagande tankar i huvudet...


Jag låg framför tv:n och försökte koppla av, fram till klockan kvart över fem... Och sedan gick jag och la mig igen...


...


Jag lyckades somna till slut, men sov väldigt oroligt och lätt... -Sådär så att man är halvt vaken...

-Och vaknade sedan...

Ja, det är luddigt, det där. Eftersom att jag var halvvaken hela natten. Men den var väl runt halv nio när jag kollade klockan första gången...


... Igår hade jag bestämt mig för att verkligen börja ta tag i min vardag. I hushållssysslorna och i ätandet...

Jag hade gjort upp ett enkelt schema med "hur många gånger per vecka, månad" och så vidare...

Och för att få det att verkligen fungera, ville jag komma upp med ett belöningssystem. Så att jag får motivation till att verkligen... vilja...


Och det är där det tryter.

Det är svårt att komma upp med en bra motivation. En bra belöning för mina ansträngningar och framgångar.. -När det inte finns någonting här i livet, som jag vill ha och ser fram emot. Det finns ingenting kul eller för mig kärt, som jag inte samtidigt mår dåligt av att ägna mig åt...


... -Så att, det sprack.


Idag när jag hade fått svar om fåtöljen när jag vaknade, sprack det. Lika direkt och hastigt som jag fick för mig att satsa från första början... Lika starkt som jag för några timmar, kände att jag skulle satsa stark.. -Förvann den motivationen på grund av hur sjukt jobbigt allt är just nu.. Och hur stort behovet av att äta upp och svälja ångesten, är...

-Och utan någon passande belöning. Motivation.. -Orkade jag helt enkelt inte vilja det längre. -Inte just nu...


... Så att jag tog fram alla godsaker igen. Började vräka och äta. Där jag satt vid tv:n...


Jag svarade på fåtöljnissans mail. Där hon hade skrivit att jag antingen kunde skicka tillbaka den och få en ny, eller behålla den och få 30% rabatt på den...

... Just då, var jag inte intresserad av att behålla den. Och blev stressad för att jag inte visste om det ens var något alternativ längre, att få pengarna tillbaka och skicka iväg fåtöljen...


...


Till lunchtid, kom posten. Då fick jag beslutet om aktivitetersättning från försäkringskassan.. -Som jag hade bett om, då MinKontaktPåKommunen hade frågat om det för att kunna slutföra min ansökan om aktivitet via dem...


... Så att...

När klockan blev runt två.. -Eftersom att den tidigare bussen precis hade åkt.. -Gick jag iväg till bussen...

Skulle lämna av beslutet till kommunen. Så att hon så snabbt som möjligt, kunde skriva klart beslutet om aktivitet...


Jag funderade lite, på vägen dit.. -Om hur jag skulle lämna in det. Om de skulle ha något brevinkast.. Brevlåda.. -Eller om jag skulle vara tvungen att lämna det i luckan...


-Det fanns en brevlåda. Inomhus. Men ändå lättillgänglig...

Jag lämnade brevet.. och gick sedan direkt till busstationen, för att ta första bästa buss hem igen...


... På vägen dit, messade 19åringen. Frågade hur det var...

Jag svarade henne inte med detsamma... Men när jag väl kom till busstationen, kände jag mig ändå tvungen att åtminstone svara kort...


... När jag sitter där och väntar i kylan, kommer 16åringen till busstationen. Han var påväg hem från skolan...

Så att. Trots att jag tycker att det är jobbigt att vara social vissa gånger, hade jag nu sällskap i de tjugo minuter som jag skulle vänta...

-Det var inte så jobbigt. Och även om det var svårt ibland, att veta vad man ska säga, kändes det rätt så naturligt och avslappnat...

Det var helt okej. Och faktiskt positivt.


...


Väl hemma...

Jag minns inte riktigt. Men jag satte mig nog vid tv:n och åt mer godsaker...

Proppade utan lust eller egentligt fysiskt behov...


... Och sedan. Någonstans där i timmarna, fick jag för mig att jag åtminstone måste klara av att få ihop den där fåtöljen "för att veta vad det är jag gör mig av med och går miste om"...

Att få det där mailet imorse, fick mig ju att åter börja tänka... -Om jag nu någonsin hade slutat! ... -Och jag mådde rätt så dåligt av det..

-Jag behövde veta vad jag hade framför mig...


... Så att. Jag tog halvt motvilligt, fram den där fåtöljen ur kartongen... för sjuttioelfte gången sedan jag fick hem den..! ... Och så började jag för tredje eller fjärde gången, försöka få ihop den så att jag får se hur den ser ut!


... Det tog tid. Det var tungt. Hårt... Och jag blev väldigt frustrerad.. -Bröt två naglar under byggandets och stretchandets gång...

Men till slut fick jag äntligen ihop den! ... Inte på det sätt som jag hade velat... -Den kändes instabil och enkel... Och jag kände bara att jag ville rätta till den hela tiden... -Känna på den om den var ranglig.. -varje gång efter att jag hade suttit i den...


Men den satt ihop. Den såg ut som en fåtölj/stol...

Och jag fick äntligen svar på mina frågetecken... -Skulle den vara bekväm att sitta i? Och hur skulle den se ut på plats?


... Jag menar. Jag hade ju bestämt mig för att skicka fåtöljen tillbaka. Eftersom att den gjorde mig så illa...

Och ångesten och osäkerheten lever ju fortfarande kvar. Trots att jag har fallit pladask in i förälskelse med den där stolen..! -Den är skön att sitta i. Den har precis rätt nyans, färg och storlek för mitt varagsrum..! -Och min dagliga ångest och osäkerhet i att ha bestämt att göra mig av med den.. -Saknaden som jag kände inombords...

-Den måste ju bara ha betytt att jag skulle ha den kvar! Att den hör hemma här...


Jag menar. Jag känner en viss ångest. Ångest över hur bra den där fåtöljen egentligen kommer att hålla ihop... Ångest över att den är trasig i skinnet... Ångest över hur den står i lägenheten... Ångest över hur mycket jag kommer att vilja sitta i den...

-Men. Att behålla den, känns nu självklart. Den hör hemma här. Jag sitter bra i den... Dess utseende är mer än perfekt..! ... Och att inte behålla någonting som jag har blivit så förälskad i.. -och kanske chansa på en annan(!)... -Det känns bara idiotiskt!


... Nej, nu har jag bara "detta är nytt och ovant-ångesten" kvar... -Och den får jag ju leva med de första dagarna eller veckorna, oavsett! ... -I det faktumet spelar det ingen roll vad det är jag tillför till liv, hem och vardag..!

Men jag hoppas att nyheten lägger sig snart... -Den där stolen har tagit alldeles för mycket av min energi nu...


...


Nu väntar jag bara på beslutet från kommunen(och svaret från kanalpaketet, svaret från fåtöljen..).. -Hoppas på att inte få den väg som jag har det minsta lilla hopp om, blockerad för mig...


Och så har jag 23åringens 24årsfirande på torsdag... -Så att jag ska väl försöka orka slå in hennes present, och duscha innan dess!

... Och sedan. Någon dag i veckan, bör jag även köpa present till mamma...


-Men av att bara tänka på allt, blir det för mycket!

En dag i taget... -Blir allt en enda gröt, så får det så vara..! Jag orkar inte kräva av mig själv, någonting som jag inte orkar uppnå, just nu...

 
ANNONS

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av D - 27 augusti 2018 10:22

Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunn...

Av D - 2 april 2018 13:56

Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annar...

Av D - 13 januari 2018 18:19


 

Av D - 22 september 2017 19:23

Det är så svårt... Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lik...

Av D - 5 september 2017 13:39

Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt... Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera...   ... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför...

Detta är jag...

Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)

  

Vad vill du veta? :)

20 besvarade frågor

Dela med dig :)

Vill du följa mig? :)

Följ Livet ur D:s synvinkel med Blogkeen
Följ Livet ur D:s synvinkel med Bloglovin'

RSS

Viktkampen

           

Kan ni lösa denna?

Dagens gåta

Dagens Citat!

Dagens citat

Länkar

 

Jag tipsar

Starkt filmtips till den känslosamma =)


Kalender & klocka

Ti On To Fr
     
1
2 3 4
5 6
7
8
9
10 11
12 13 14
15
16 17 18
19 20
21
22
23
24 25
26 27 28
29
30
31
<<< December 2016 >>>

Tidigare år

Mina senaste tankar

       

Checklista

 0% uppnått

 

    

Det jag skriver om...

 

         

Allt jag skrivit :)

Vad söker du?

Besökare hittills

 


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se