Jag räknar kalorier...

Jag är stressad och samtidigt uttråkad under meningslöshet...

Sociala sammankomster. Umgängen.. -Får mig att känna mig pressad... Samtidigt som jag ofta känner mig ensam...

Jag har intressen som sätter för mycket press på min hjärna och själ, för att jag ska orka tänka på dem...

... Och det känns hela tiden som om jag försöker dra åt båda hållen... -Som om ingenting är rätt... Samtidigt som jag vill åt alla håll...

Självkänslan och självförtroendet.. -Rädslan för allt och ingenting... -Perfektionismen...

... Det är stökigt...

Lika rörigt som det är i lägenheten nu, är det i både vardag och själ...

Jag har hållit på så länge nu.. Tänkt i så många år, utan att komma någonstans.. -Så att nu tror jag att jag egentligen har gett upp... Att jag har förlikat mig med min vardag. Med det liv jag har.. -Fastän en del gnäll och innerliga protester från min egen sida...

Jag menar. Jag önskar ju fortfarande... Men att någonting någonsin skulle kunna ge mitt liv en mening, och få mig att känna mig stark, viktig och lycklig... -Det kan jag inte se framför mig.. hur mycket jag än kisar..!

...

Ja, jag räknar kalorier. Det har jag gjort väldigt länge nu... Mest för att hålla lite koll. Eftersom att jag hetsäter så mycket och inte kan sluta äta alls, om jag inte försöker rikta in mig på en viss mängd...

Men att räkna, gör också att jag känner av någon slags belöning när jag äter mindre än vad min gräns ligger på... Vilket leder till att mitt mål, trots att jag egentligen inte har på mig min svälthjärna för tillfället.. -Blir att svälta. Att gå ner i vikt(ett indirekt mål)... -Och de gånger som jag då äter såpass mycket som jag "får" göra, känner jag mig stressad, orolig och missnöjd. Som en svikare... -Och jag får ångest...

Nej. Eftersom att jag har hetsätit under så lång tid, har min ständiga känsla av att vilja svälta och gå ner i vikt, avtagit. Tynat bort... Och den siffra som jag har satt som "gräns" för mina kalorier, ligger så att jag ska hamna och stå stilla på en bra vikt. En hälsosam vikt för min längd...

Men att jag sedan räknar kalorier varje dag. Hela tiden.. -Och för loggbok... -Och att det gör att jag ändå kämpar och strävar fel... -Ja-a...

Jag finner ju också ett stort och tungt motstånd i att hindren man måste ta sig över för att få riktig mat på bordet och förvara denna... -Ja, men allt det där... - Är för höga och för tunga..

-Vilket gör att jag ännu mindre orkar anstränga mig för att... äta bra...

För att. Min hjärna är inställd på att äta regelundet, en lagom mängd... och hälsosam mat.. -Just nu...

Men det bli för tungt att ta steget från tanke till handling...

...

Idag har jag försökt ta tag i lite av disken...

Jag har diskat i pauserna av tv:programmen som jag har sett...

Och så har jag nu till kvällen, testat mig på att göra några slags havrekakor... på bara tre ingredienser..

Annars har jag inte gjort något annat idag...

Skrivit någon enstaka gång. Då ångesten över hur meningslöst mitt liv är, attackerade mig plötsligt och snabbt... -Och stressen över allt som händer och inte händer..!

Egentligen har jag ju behövt duscha, i flera, flera dagar nu! Men jag har inte orkat. Inte funnit ro...

Jag får väl försöka göra det imorgon... -Det, och diska resten av disken!

För att. Hela nästa vecka, måste jag utnyttja mitt busskort! Då jag har blivit hemma i för många dagar i streck nu..

Vill ju gärna tjäna åtminstone någon krona på att köpa det! ... -Och inte tvärtom!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunn...

Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annar...

Det är så svårt... Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lik...

Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt... Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera...   ... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför...