Livet ur D:s synvinkel

Alla inlägg under november 2016

Av D - 2 november 2016 22:00

... Jag är hemma igen... För ett tag sedan, är jag hemma igen...

Men jag mår väl sådär...


...


Resan hem, gick bättre än förväntat.

Vädret var fint. Rätt så stilla, till skillnad från mardrömsscenariot som pratades om på nyheterna...

23åringen och jag pratade på, under hela resan. Vilken hon för den delen, bjöd på(bensinen)! .. -Och vi åt mat på ett jättemysigt hamburgerställe, på vägen..!

... Att få ut grejerna från Xsambons lägenhet och in i hennes bil, var inget problem. Och inte heller att få ut dem ur hennes bil och in i min lägenhet!

Ja-a... Allt gick bra och smärtfritt. Förutom när vi höll på att köra på en hjort! ..

Och nu behöver jag aldrig dit igen!


...


Men nu.. -Såhär efter att jag har kommit hem, har mensvärken satt igång. Vars blödning, för den delen höll sig borta under hela resan hem! ... Perfekt.

... Jag har ätit för mycket, utan någon egentlig anledning... Och jag har svårt att känna hunger. Samtidigt som mättnaden är dov...


Jag har ett bekymmer som gnager i huvudet.. -Eller hundra!

Ja, det känns som om vardagen är tillbaka igen... Vilket den är!

Vardagens problem och bekymmer... Livets meningslösa... Och den verklighet som jag tidigare upplevde... -Dessa är nu såklart tillbaka... Nu när jag inte längre är på semester... i H*vetets Stad...


Jag tänker på... ätandet...

Jag tänker på städningen...

Jag tänker på matlagningen. På tvätt... På inköp...

Ja, på allt det basala i vardagen..


Jag tänker på det sociala livet.

På lycka. Mening... På tillräcklighet...

Jag tänker på kampen... På hur jag ligger där som en fisk på strandkanten, och försöker kippa efter andan... Många som ser mig, men låter mig vara... Många som tror att jag ligger och vilar... -Och därför inte vågar kasta i mig i vattnet igen...


... Ja-a... Jag vill vidare. Har bråttom. Men jag kommer ingenstans! För att.. För att kunna komma någonstans, måste jag först ta det första steget... Och sedan fortsätta gå! Men jag orkar inte... Känner mig för svag... -Fast med mina fötter i betong...


... Jag är rädd för att inte orka med familjen. Mina syskon och föräldrar. Att inte ha det tillräckligt städat... Ha tillräckligt med mat i skåpen... En tillräckligt ordnad vardag.. Och må tillräckligt bra.. -För att kunna och orka bjuda hem dem. Ställa upp för dem...

Rädd för att inte orka eller känna att jag klarar av(med min ätstörning) att träffa dem. Umgås... Eller att orka se dem. Prata med dem... Bara vara social...

Rädd för att känna mig för stressad och bekväm i vardagen, för att orka anstränga mig för de som vill ses...


... Och jag är orolig för att tillåta mig själv att fortsätta livet framåt, i meningslöshet...

Att inte ta tag i någonting. Att inte någonsin se till att bli lycklig. Att känna att "idag kommer att bli en av de bästa dagar någonsin!!"... Gå och lägga mig, med känslan av tillfredställelse och stolthet... Glädje...


Jag är rädd för att förevigt känna mig oansvarig... och svag...

Och att till slut dö deprimerad... Utan ens så lite som ett kort liv i lycklig meningsfullhet!

För att. Döden, den vill jag inte frukta. Den är slutet av denna resa, oavsett... Men jag vill ändå inte avsluta den här kampen, med känslan av svaghet och ofullbordan...


... Men jag känner mig maktlös...

Det är jag som står vid rodret. Jag som har all kontroll..! Men ändå händer ingenting! Ändå väljer jag att bromsa!


...


Dessutom har min syster, 19åringen.. -Blivit gravid!

... Ja. Jag har ju hört om det tidigare...

Eller rättare sagt. 28åringen, när jag var hos henne.. -Sa att 19åringen hade skrivit det till henne. Men det går ju sällan att lita på 19åringens ord. Då hon ofta manipulerar och ljuger. Och att det då kan vara om de allra konstigaste och dummaste.. -Onödigaste saker...

Så att det var ju fler än jag, som inte trodde på det till en början!


... Men så pratade 23åringen och jag om det, på hemvägen... Diskuterade lite grann...

Och på vägen där, så skickade 19åringen en bild på fostret... Och det verkade ju ha varit några månader framåt i tiden!


... Detta är alltså en syster med dubbeldiagnoser. Som springer till läkare och myndigheter, hit och dit.. -Hela tiden! ... Och nu ska hon klara av en nyfödd!

... Man får ju bara hoppas att de kan få hjälp på något sätt. För att varken hon eller hennes kille, är helt friska i sinnet. Och det slutar ju sällan bra när två stycken som mår dåligt psykiskt, ska samarbeta i såpass stort ansvar!

Men å andra sidan, har hon haft och har såpass mycket kontakt med vården, att de nog borde rycka in om de inte litar på hemmet...


... Det konstigaste i det hela, är nog ändå mamma...

Hon ser på mig, med oro, missnöjdhet och visuella suckar.. -När jag nämner någonting om funderingar på att skaffa hund.. -För att hon inte vill att jag tar på mig för mycket ansvar...

Men så blir 19åringen(med ännu fler problem!) gravid... -Och då blir(tydligen) mamma glad!


Ja, jag har ju bara hört från 23åringen nu. För att varken mamma eller 19åringen själv, har ens nämnt det för mig!

Men jag kanske messar 19åringen imorgon. Och ser om hon vill säga någonting om det. Om vad som händer. Vad hon tänker och känner...

Det känns bara så konstigt att det inte är någon som gör en större grej utav det... Inte ens såpass att de vill berätta vad som händer!


Jag menar. Hade det varit en "normal" vuxen människa som skulle ha barn. Någon av mina andra syskon.. De starkare av dem... -Då hade det ju inte varit någon "fara" i det... Och det hade säkert inte "nonchalerats(stavning)" på samma sätt...

Men nu har hon två neuropsykiska diagnoser. En historia av att ljuga och manipulera.. Vilket jag har förstått att hon fortfarande gör..(!). Och hon har blivit såå mycket mer "barn" sedan hon fick sina diagnoser!

... Så att man skulle ju vilja vara lite med på vad som händer! .. Och vad mamma egentligen känner om det hela! ...


... Hon gråter tydligen om nätterna... -19åringen...

Då mår hon inte bra...


...


Jag tycker inte om känslan av att ha en släkt som växer utan att jag hänger med. Utan att jag har kontakt..

Men det händer! Det händer hela tiden! Alla i min familj.. Alla syskon och kusiner...

Alla börjar bara bli så vuxna nu... Och jag, som inte ens är särskilt social... eller trygg i mig själv! -Jag hänger inte riktigt med...


Jag är orolig för att börja dra mig undan... Att inte längre vara en del av famljen... Inte känna mig som en del av den hela gemenskapen...

Fastän det är jag själv som väljer hur delaktig jag vill vara!


Men. Samtidigt som jag vill vara delaktig. Inte vill missa någonting... Blir avundsjuk på alla andra i familjen, som har mer kontakt med varandra.. och därmed hänger med mer(!).. -Orkar jag inte riktigt!

Jag känner mig tillbakadragen. Otrygg... Tar inte riktigt upp kontakten...

Och det känns som om, "Hur mycket jag än sträcker mig, når jag inte riktigt ända fram"... Och når jag, vågar jag ändå inte ta tag. Greppa dess hand..!


... Och att dö... med känslan av ensamhet och ånger... Med känslan av att ha missat någonting som andra har sett till att få uppleva...

-Att behöva dö med känslan av otillräcklighet... -Det är vad jag är som mest rädd för..!


...


Jag känner mig avundsjuk på min syster... På alla mina syskon(för att de(vissa) är starkare än jag, och kommer därför att nå större tillfredställelse i livet)... -Fastän jag inte ens vet om myndigheterna kommer att tillåta situationen eller inte...


Jag borde inte känna så...

Men där går hon och "bara sådär" skaffar barn(inte planerat, i och för sig)... Och jag vågar inte ens skaffa en hund! Än mindre, en ny kille. Sambo...

-Mitt liv känns dömt att stå stilla... På något sätt...


...


23åringen och jag pratade iallafall praktik. Och hon gav förslaget "lager". Att jag skulle börja jobba på något lager eller något. Eftersom att jag vill ha ett jobb där jag lyfter tungt...

Och så vill jag att det händer saker hela tiden. Så att jag inte blir rastlös och får ont i magen. Själen... Som jag brukar få när tiden går för långsamt!


... Och kanske ska jag börja nätdejta...

Då kanske jag ger mig själv en chans till lycka och gemenskap. Bekräftelse och värme... Någon att dela allt med...


...


Ja-a...

Mycket tankar i mitt huvud, just nu...

-Och det känns som om jag faller fritt...

Jag är rädd.. Tung... Orolig...

Och jag hoppas att jag slipper falla till min död... Jag vill gärna leva först!

ANNONS
Av D - 1 november 2016 09:03

... Imorgon åker jag hem...

Ja, det är skönt... Men samtidigt lite läskigt "Hur ska jag klara det här?"...


...


Min syster messade mig härom dagen, och erbjöd sig att komma och hämta mig.. "Istället för att åka hem om några veckor, med mamma och pappa"...

Och jag kunde inte motstå!


Det kändes underbart skönt att snart få komma ifrån det här stället. Att få med mig alla mina(framletade) saker härifrån.. Och aldrig komma hit igen(!)...

Och jag ser fortfarande fram emot det. Såhär en vecka senare... Men jag oroar mig ständigt...


Jag menar. Det känns som om jag alltid träffar in precis fel tidpunkter...

Att resa i över fyra timmar, kanske med stopp... Och att samtidigt menstruera... Såpass rikligt som jag brukar göra de första dagarna(!)... Nej, det skulle inte sitta bra!


Men än sålänge har den inte börjat. Inte kommit...

Den är, även denna månad, senare än vad jag förväntade mig... Och jag vet inte om det beror på hur jag behandlar min kropp fram och tillbaka. Eller ifall det har någon helt naturlig och menad anledning... Men min cykel tycks bli längre. Och dagarna mellan blödningarna, känns att bli fler...


...


Nog om det.


Syster kommer iallafall imorgon. Och jag hoppas på en blödarfri och problemfri dag. En dag som inte alls känns spänd eller obehaglig på grund av social press och osäkerhet...

En rolig dag. Där vi kompletterar varandra utmärkt...

Och sedan när jag kommer hem, ska jag må bra. Inte svika mig själv... Och inte fortsätta i samma meningslösa sits som jag tidigare borrade mig in i...


Ja, jag tror inte på det där...

Jag tror fullt och fulltständigt på att 23åringen och jag kan få förvånansvärt kul och tryggt tillsammans. Och att tiden inte alls kommer att krypa fram...


Men resten tror jag inte på...

Att jag kommer att känna meningsfullhet och trygghet i livet. Att jag kommer att kunna bli lycklig. Känna närhet och kärlek i vardagen...

Att jag kommer att känna kontroll och styrka, både praktiskt och psykiskt...

Eller att jag kommer att oförhindrat, orka umgås med de nära jag ändå har...

... Ja-a... Att jag ska kunna ta mig vidare. Framåt.


... Ja, och det största såklart!

... Ätstörningen. Jag ramlar dit när jag kommer hem. För att jag tillåter det. För att jag vill. Har behov utav det...

Och det handlar inte längre om svält. Det handlar om att äta...

Som jag önskar att det handlade om svält! Jag var mindre rädd då. Kände mig mindre sviken...


Men jag ska ha kontroll. Stor kontroll.

Annars måste jag tvinga ut mig själv ur ätandet "För att kunna överleva!"...

Men svälta..? Nej. Inte om jag kan hitta en fungerande och trygg.. -Stabil matstruktur... Utan att behöva jobba med psyket alldeles för intensivt!


...


Förutom det...

Jag promenerar en del, nuför tiden.

Jag går på ett par promenader om dagen. Vilket jag känner att hjälper mig en del när det gäller att inte tänka på mat hela tiden.

Jag känner inte samma sug.

Och att jag är trött efter svettiga och andfådda promenader, gör att jag slappnar av mer...


... Fastän jag inte känner motivation.

Jag menar. Vikten borde ju vara motivation nog. Att jag känner att jag lägger på mig hela tiden. Blir större... Och snabbt glider ifrån tillfredställelsen med min egen kropp...


För att jag har aldrig hatat min kropp. Jag har aldrig känt att jag väger för mycket, till kroppen sett. Utan bara i sinnet(att jag vill gå ner i vikt)!

... Men nu de senaste veckorna.. Efter den här nya upplevelsen med att hetsäta rejält(!).. -Har jag börjat förakta min egen kropp, med ångest, oro och osäkerhet...


Och man tycker ju att det ska vara motivation nog, att göra det som hjälper mig ifrån hetsätandet..!

Och det har det väl varit. Jag har varit ute i stort sätt varje dag. Och även om jag själv fortfarande känner mig osäker på mängden jag äter, så hetsäter jag iallafall inte... Jag kanske fortfarande äter för mycket(eller inte?).. Men jag kommer inte att flyga iväg i vikt, utan att hinna stoppa det!


... Men det där med motivationen är iallafall svårt.

Jag känner sällan för att gå ut. För att det snarare känns jobbigt än givande...

Promenader känns meningslösa och tråkiga. Och mitt hetsiga stegande, gör att jag inte hinner njuta av naturen. Utan jag känner mig bara för stressad för att tänka och ta in omgivningen alls...


... Vilket gör att, att fortsätta med det här på hemmaplan sedan, känns...

-Ja, det kommer inte att hända.


...


Jag har möte, först den 1:a december.. -Med JobbCoach och MinKontaktPåKommunen...

Vi ska prata om aktivitet. Att jag vill börja praktisera...

Så hoppas jag att jag verkligen kommer ut den här gången!


Förhoppningen är väl att jag inte ska tänka för mycket på att äta, hela tiden! Men när  jag kommer hem på kvälen(och under helgerna!)... Jag vet inte om det hjälper!


... Kommer jag inte ut på praktik, får jag väl försöka ta mig till ett gym. Börja gymma. Simma...

Någonting måste jag göra! För att få ett liv... För att börja leva i meningsfullhet.. "Innan det är försent..."...


...


Jag borde städa lite härhemma(hos Xsambon) innan 23åringen kommer...

Lite grann, iallafall...


... Men annars har jag bara inne-i-soffan-planer idag.

Ingen lust med promenader. Bara ta det lugnt, den sista dagen här i H*vetets Stad.

ANNONS

Detta är jag...

Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)

  

Vad vill du veta? :)

20 besvarade frågor

Dela med dig :)

Vill du följa mig? :)

Följ Livet ur D:s synvinkel med Blogkeen
Följ Livet ur D:s synvinkel med Bloglovin'

RSS

Viktkampen

           

Kan ni lösa denna?

Dagens gåta

Dagens Citat!

Dagens citat

Länkar

 

Jag tipsar

Starkt filmtips till den känslosamma =)


Kalender & klocka

Ti On To Fr
  1 2 3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19 20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2016 >>>

Tidigare år

Mina senaste tankar

       

Checklista

 0% uppnått

 

    

Det jag skriver om...

 

         

Allt jag skrivit :)

Vad söker du?

Besökare hittills

 


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se