... Jag kommer att sakna att träna. Jag kommer att sakna att äta...

Kommer att sakna energin... Promenaderna... Att känna att jag kanske är påväg någonstans... Att det kanske ändå kan vara möjligt...

... Men nu har jag bara fått nog.

Jag har fått nog av att hela tiden tappa kontrollen. Att känna att jag gång på gång.. Med jämna mellanrum, får mina farhågor bekräftade...

Att hela tiden känna att jag medvetet och frivilligt, går på en väg som leder mig till en mörk och kvav plats. En smärtsam plats...

... Och idag...

Mitt upprepade svek emot mig själv... Min envishet till att disrepektera mina egna känslor.. och min välhälsa, hela tiden.. -Har gjort att jag nu, med ont i huvudet, tyngden i själen... och den meningslösa atmosfären.. -Känner att jag nu inte längre vill fortsätta...

Jag kan inte fortsätta att skada mig själv genom hetsätandet. Jag kan inte fortsätta utsätta mig själv för fysisk, psykisk och emotionellt lidande...

Utan, nu vill jag vända om. Känner mig tvungen att göra det... För att den vägen som jag nu går på... Den vägen som leder mig in i ett svart hål av smärta och mörker... Den vill jag inte längre vandra på...

Även om motsatsen betyder ännu mer smärta..!

... Hellre svälter jag, än hetsäter...

Lyckas jag inte hålla mig på en trygg, stabil och balanserad nivå...

Lyckas jag inte känna att det jag gör, är självklart bra...

Om jag hela tiden ska undra.. Och med jämna mellanrum, sviker mig själv och tillför lite mer smärta i tre rum...

... Ja, då väljer jag hellre att försöka hitta tillbaka till tryggheten igen. Den smärtsamma, utmattade... och dumma.. Men ändå trygga.. -Svälten...

... Men jag kommer att sakna det..

-Träningen. Hoppet om att bygga lite uskler. Beviset på att jag kan. Att det går framåt... Att jag uppnår någonting.

Promenaderna.

Att få äta...

... Och allt annat som gav en känsla av att "jag kan"...

... Jag såg så fram emot att få känna mig stark och stolt. Istället för besviken och ångerfull...

Även fast jag inte litade på att jag skulle klara det på hemmaplan. Och även om jag levde, även här, med en del bekymmer och tunga känslor...

... Men nu har det blivit så tungt. Såpass tungt och inrotat.. -Att jag inte längre tror att jag kan känna trygghet, utan att helt gripa tag om all kontroll jag kan finna.. Och med säkerhet, gå åt motsatt håll från den ständigt lurande övervikten... Den övervikt som är garanterad ".. när jag tappar kontrollen. När jag sviker mig själv"...

...

Jag vill inte svälta.

Jag vill träna. Jag vill motionera. Äta.

Jag vill få ett liv. Ett lyckligt liv. Med kärlek och uppfriskande aktivitet...

Men just nu, känns det som om jag måste lämna...

Jag mår för dåligt i kropp och själ. I sinnet.. -Efter allt hetsätande.. -För att orka riskera detta mående, gång på gång på gång...

Det är bara så.. Det här vill jag inte uppleva. Inte igen...

Och då detta beror på hetsätande... Och då hetsätandet dessutom leder till övervikt till slut... -Och det går såå fort(!).. -Så...

... Ja, jag orkar inte mer...

Det känns skit... Men jag orkar inte mer...

Jag sviker mig själv... Men det är så det är... Jag orkar inte mer...

Mitt liv ställs fortsatt på vänt. Men det har så varit, i flera år...

Så att skillnaden blir inte så stor... Blir ingen alls...

Trodde bara att.. det fanns en liten chans... Någonstans trodde jag det. Även om jag aldrig kom så långt som till en lösning.. eller en egentlig tillit till det hela...

... Men det fanns någon slags glimt...

"Det funkade ju iallafall här. Någotlunda.. -I H*vetets Stad"...