... Nej, det här känns som om det var en dum idé...

Jag mår inte bra här. Och jag vet att jag inte gör det. Då jag möts av samma ilande, mörka och otrygga känsla i sinne och själ, varje gång som jag kommer hit. Varje gång som jag sätter min fot i den här staden... Och varje gång som jag ser honom...

Jag menar.

Egentligen är det bara en önskan... En stark och tung önskan om att det ska kännas bättre. Att det ska kännas rätt... Att jag bara ska älska det. Älska honom. Älska miljön och... Ja, det liv som jag tidigare hade. Som jag var ämnad att leva.. "Det var ju meningen"...

Önskan är så stark. För att jag har ingenting annat...

Livet som jag lever där hemma, känns som ett dött läge. Det betyder ingenting. Jag kommer ingenstans... Lever för min ätstörning...

Här känns det som om jag har en chans... En chans till ett framgångsrikt liv... Eller jag hoppas och önskar det, iallafall... Men så tycks ju inte vara fallet... Livet här, är lika omöjligt och dött som livet därhemma... Bara att därhemma har jag min familj... och här har jag Xsambon och hans familj...

... Ja. Xsambon...

Jag älskar honom... "Eller önskar jag bara att jag älskade honom?"...

Han är inte den han var när jag förälskade mig i honom. Han var det bara i en kort period...

Men sedan länge, har jag bara irriterat mig på honom. Blivit frustrerad... Inombordsligt upprörd... Och för att kunna må bra och slippa ångest, behöver jag bor. Jag behöver avlägna mig ifrån... Ta avstånd ifrån hans tunga energi... Ifrån stöket i lägenheten...

... Och ja-a...

Jag är ensam hela dagarna, här likt som därhemma...

Den enda skillnaden är väl att naturen här är mer än underbar..

Men att tillägga är då också att jag knappt vågar mig ut. Den här staden är så förgiftad för mig. Jag tycker inte om alla vassa blickar... Tycker inte om att bli sedd eller att gå på dessa tunga, dova gator. Sitta, gå och stå på dessa platser där jag har suttit långa minuter för att fly från livet. Vilja dö... "Aldrig vilja gå hem igen"...

... Nej, jag har än så länge bara träffat Xsambon. Vi har skrattat en del... Men jag mår inte bra. Han tycks inte må bra... Iallafall så är det den energi som han utstrålar... Jag känner mig alldeles tung och otrygg inombords. Stel och... kall...

Jag vet inte hur det skulle kännas om jag fick träffa Brorsan(Xsambons) eller Xsambons familj. Om jag skulle känna då att detta skulle bli mer utav en härlig semester. En paus ifrån vardagen och verkligheten. Eller ifall det fortfarande skulle kännas som det gör nu i detta ögonblick... "Jag vill hem... Nu på momangen, vill jag hem... Bort härifrån och aldrig återvända"...

Jag önskar bara att jag kunde ge upp om det här livet nu. Lämna Xsambon och denna stad bakom mig för alltid...

Men det känns någonstans, som om det här var livet som jag var menad att leva. Att jag bara gav upp när det aldrig fungerade. När jag inte orkade...

Och livet där jag bor nu, i närheten av min egen familj... Det fungerar ju inte heller. Jag är inte desperat till döden, längre... Men samtidigt. Att leva ett helt och långt liv, utan att ta sig någonstans alls. Utan att finna mening och lycka i det...

Att leva för en ätstörning. Och för sina nära och käras skull, snarare än för sig själv...

-Jag vill inte...

Men jag tycker inte om Xsambon längre. Mår dåligt av honom. Av hans sälllskap. Någon som känns så nära och som fortfarande djupt i mitt hjärta, är registrerad som "min enda själsfrände"... -Tycks nu, mig ovilligt, ha kallnat inom mig... "Jag klarar inte av honom längre. Kan inte känna värme och kärlek"...

Jag blir bara frustrerad...

... Jag har nog gjort ett misstag... Och hur ska jag orka det här? Hur ska jag stå ut?

Men jag önskar att jag älskade det här. Det gör jag verkligen... För att det hade inneburit att jag hade en chans. Att livet hade kunnat ge mig lite framtidstro igen. En chans. Lycka... Någonting att leva för... Att sträva mot...

... Svart. Mörkt... Kallt.