Livet ur D:s synvinkel

Alla inlägg under mars 2016

Av D - 9 mars 2016 21:11

Idag blev det inget kvällsmål.. Eller middag, om man så vill...

Kanske är matlusten på noll för att jag åt mer brunch än vad jag brukar göra. Då jag valde en fryst färdigrätt som första mål för dagen. Och mina egna matlådor som jag brukar göra, är ungefär hälften så stora...

 

Eller så är det någonting annat som spelar på min matlust just nu...

... Dagens dödliga dilemma, kanske...

 

...

 

Kvällen och den större delen av eftermiddagen har bestått i ångest. Tyngd och ångest...

Ett huvud som känns tjockare än tjockast. Och trögre än trögast...

Frågor utan svar... Och en önskan att bara slippa...

 

... Idag har det varit matbutikspriser som har varit nervosositeten och ångesten självt...

Jag menar. Jag överlever ju. Jag klarar mig ju på det sättet och med de priser som jag handlar för nu...

Men det är samtidigt frustrerande(allra helst nu när jag inte har någon inkomst alls) att inte veta hur vilka butiker ligger i priser, i jämförelse till varandra... Bara på ett ungefär...

Jag menar. Kan jag få det lite billigare, så är ju inte det fel...

 

Jag försökte kolla upp lite grann, vart priserna låg... Men hittade ingen information. Och även om jag sparar mina kvitton för att kunna jämföra själv... så tror jag inte att jag någonsin kommer att orka det...

Och att komma ihåg jämförelsepriserna från en butik till en annan när man står i en av butikerna... Nej, det gör man(jag) inte heller...

 

... Men om det då hade stannat där, i tankemöda...

Nej, då kom jag på att jag ju borde bli kundmedlem på fler butiker än bara Willys... För att jag tjänar ju alltid mer på att ha ett kort än att inte ha något alls. Även om jag inte förstår mig på alla dessa komplicerade medlemskap med poängsättningar hit och dit...

Även om jag inte skulle utnyttja det för att det känns för krångligt...

Men att dra kortet i kassan... Det ger ju alltid något...

 

... Men så. Alla dessa erbjudanden och rabatter...

Det är redan nu, som kund på enbart Willys, jobbigt att få en massa erbjudanden på sådant som jag sedan får beslutsångest för. Och jag vågar mig inte ens på deras övriga erbjudanden(som inte är kunderbjudanden), då det blir för många saker att hålla koll på... Och röran i huvudet, blir för stor...

Och att då dra på mig ännu fler erbjudanden... Det känns inte särskilt lockande...

 

... Men det riktiga problemet ligger i att det känns så krångligt...

Jag blev medlem på Willys, just för att det kännes så "inte krångligt". Man kunde koppla det hela till sitt egna kontokort. Så att jag slipper dra ett extrakort när jag betalar... Och sedan ser jag enkelt mina ungefär 15 erbjudanden på webbsidan...

Så mycket mer är det liksom inte...

 

Och även om jag tror att jag säkert kan hantera de andra butikerna på samma sätt. Bortsett ifrån det där med att dra kortet... Så känns det väldigt ovisst och krångligt. Rörigt...

Antagligen bara tills jag har satsat. Försökt.. Och kommit in i det...

 

... Men det gjorde mig bara så trött. Så tung... Bara att tänka på det. Fundera..

Att läsa på och överväga...

Att inte förstå...

 

Så att jag orkar inte. Inte just nu...

Det får helt enkelt bli lite dyrare ett tag till...

För att accepterar jag inte det, måste jag sluta handla... Och jag vill inte börja leva på ingenting. Inte igen. Inte just nu.

 

... Det var till och med så, att jag ville börja leva på bara te och kaffe, idag...

Mest på grund av den avsaknade matlusten, skulle jag tro...

Men ätandet har blivit viktigt för mig. Så jag bestämde mig för att hålla alternativen öppna... "Vill jag någon gång bara ta en kopp te istället.. så gör jag det... Men ätandet är alltid välkommet till nästa måltid"...

 

...

 

Vidare.

 

Dagen idag.

Jag gick aldrig och la mig igår efter att jag hade skrivit inlägget...

Jag satte mig framför tv:n. Låg och såg på... vad det nu var jag såg på...

 

Jag minns inte riktigt.

Men jag klev iallafall upp till HemTillGården...

Fick ett mess av mamma, som jag inte har orkat svara på ännu. Om när syskonen tänkte komma till föräldrarna på påsk. Då vi är ditbjudna... Och hon undrade när jag tänkte komma...

Har inte orkat fundera på det ännu...

 

... Jag såg på HemTillGården, och beslutade mig för hur jag skulle tillaga min färdigrätt.. I mikron eller i ugnen...

Beslutsångest. Springandes fram och tillbaka till ugnen för att stänga av den igen.. Sätta på den igen... Och så vidare...

 

Men jag beslutade mig till slut för att ta det i ugnen. Då jag ju kunde ta den senare bussen in till stan, om

jag inte hann äta klart innan jag måste gå...

För att stressa, det ville jag inte..!

 

... Jag hann dock äta klart...

Och när jag kollade på klockan och fick se att det var en kvart kvar tills bussen gick, skyndade jag mig bara iväg och åkte med den första bussen istället...

Jag kände inte att jag skulle orka vänta hemma i en timme, innan jag kunde ta nästa buss...

 

Att vara hemma hela dagar, går bra...

Men att veta att jag har någonting därframme, som ska ske. Då vill jag att det sker nu, nu, nu... Vad det än gäller...

 

...

 

Jag tog mig bara en promenad. Klev av lite tidigare än busstationen, och promenerade resten av biten. Tog en liten extra runda. Då det var ungefär tjugo minuter kvar tills bussen skulle gå. Och jag ville gå av mig den där, för mig, dubbla portionen frukost/lunch...

 

Därför klev jag även av lite tidigare på vägen hem sedan. Och promenerade en extra sträcka hem till dörren, än vad bara ifrån busshållplatsen...

 

...

 

När jag kom hem sedan, väntade jag på hungern. Och gjorde efter det, iordning en kopp potatissoppa. VarmaKoppen, tror jag att det var... Och fyllde sedan på(magen) med kanske en deciliter apelsinjuice.

 

... Märkte att juicen hade börjat smaka lite avvikande. Vilket fick mig att känna att jag nog borde dricka upp den idag...

Men sedan jag åt den där soppan, har jag inte velat ha någonting mer i mig. Ingenting. Varken dryck eller ätbart...

 

Jag har suttit här och bara hoppats på att hungern ska komma...

Men jag drack en kopp te, någon timme innan kvällsmålet/middagen skulle vara... Och har nu struntat i kvällsmålet för idag...

 

Hoppas väl på att jag ska vilja ha det där glaset med juice innan jag lägger mig. Då jag ju har mjölk som "möjlighet" egentligen, då... Men juice fungerar nog lika bra...

 

Men trots allt...

Känner jag inte att jag vill ha det, får jag slänga den imorgon istället.. Om den skulle vara dålig då.

... För att det är svårt att avgöra ifall det är brist på matlust eller brist på hunger... Och jag vill inte äta om jag inte är hungrig... Även om jag vet med mig att jag nog inte borde vara mätt efter dagens rätt så knappa näringsintag...

 

... Ja, det är svårt, detta...

Och besluts-och prestationsångesten som jag krockar med hela tiden...

 

... Ett samboskap vore guld värt...

Nu när jag orkar, och inte ger upp hela tiden...

Det sänker mig... Tynger mig att inse att... "Jag ska ta mig igenom detta, dag efter dag efter dag, i jag vet inte hur många år framåt!" ... Jag behöver en andra hälft att hantera det hela tillsammans med...

Jag vill inte orka det här..! Vill inte klara det här.. Inte ensam...

 

...

 

Annars.

Det har blivit tv...

 

Som sagt, ångest över dagens dödliga bekymmer...

 

... Och innan jag lägger mig, ska jag diska. Så att jag inte vaknar upp en dag och chockas av en explosion på diskbänken! ... Än sålänge har jag klarat av att hålla efter det :)

 

...

 

God natt med er <3

 

 

ANNONS
Av D - 8 mars 2016 21:57

... Jag är så himla trött..!

Så att det är bäst att jag skriver nu. Och går och lägger mig sedan...

 

...

 

Jag vet inte hur länge till jag kan ta den här ätstörningen, och alla problemen med att ta beslut...

Vet inte hur länge till jag orkar med att vara osäker på mig själv. Vad jag känner... Vad som är bäst för stunden... och i det hela långa...

 

... Jag orkar inte gå omkring, osäker och... rädd hela tiden...

Och jag orkar inte heller känna att jag lever i en vardag som jag klarar av men egentligen inte ser någon mening i att hantera... Som inte leder mig till någonting alls... Och som tynger både hjärta och hjärna, mer än vad jag borde tillåta...

 

...

 

Äsch, jag orkar inte skriva mer om det...

Tankarna är tröga... Och egentligen vill jag väl bara beskriva min dag och dess små utmaningar... Och sedan gå och lägga mig. Däcka... när jag har kommit fram till ifall jag vill ha det där sista glaset mjölk(som jag har som kvällens sista måltid) eller inte...

 

...

 

Imorse...

 

... Vänta, jag skrev aldrig igår...

 

Men jag minns inte heller så mycket av det.

Bara att jag var för trött på kvällen, för att orka blogga...

 

... Så jag tar det ifrån idag...

 

Imorse när jag fortfarande låg i sängen, messade 23åringen...

Frågade hur det var med mig. Vilket i sig, egentligen kanske inte är så konstigt. Men jag reagerade på det. Och det kändes lite som om hon ville något...

 

Jag väntade med att svara. Hade ingen lust att konversera med någon. Eller att behöva varken avvisa någon önskan hon hade. Eller behöva ta beslutet att säga ja till någonting som jag egentligen kanske inte orkade med...

 

... Innan jag kliver upp, svarar jag dock på messet...

Och desto fler mess hon skriver...

Ja, det visade sig att hon önskade komma och hälsa på någon dag nästa vecka...

 

Ångest. Press.

Jag menar. Hon är min syster. Men en syster som jag aldrig tidigare har haft på besök. Och som jag inte har umgåtts med själv ordentligt, sedan vi var små...

 

Det går bra hos mina föräldrar. För att där bär inte jag hela det sociala lasset. Det är liksom mamma. Det är pappa. Och oftast några syskon därtill... Och de stunder som man kanske ändå sitter ensamma, känns det tryggt och lugnt. För att man vet att det kan ta slut nästa sekund...

 

Men om hon ska komma hit, väntar minst ett par timmar på tu man hand...

Vi ska på något sätt umgås. Prata... Och jag vet inte hur det kommer att se ut.

Jag vet inte vart vi kommer att sitta. Om vi ska sitta..!

Jag vet inte vad vi ska prata om. Ifall vi förväntas göra någonting. Äta någonting. Vad vi ska äta, i så fall...

Och jag vet inte hur länge hon kommer att bli...

 

... Men trots det, kunde jag ju inte säga ett tvärt nej. När hon har tid hela nästa vecka! Vill ju inte såra henne på grund av en obekväm rädsla...

 

Hon är ju min syster. Så vill hon komma någon dag nästa vecka, kan jag säkert ta mig igenom det, och samtidigt ha kul.

... Jag menar. Vi har ju lekt utan några otryggheter eller konstigheter alls, under hela vår uppväxt.

 

... Och hon är ju en trygg och utåtriktad personlighet. Så att hon ser nog till att det sociala flyter på under de minuter hon blir.

 

...

 

Efter att jag hade sett på HemTillGården och ätit min matlåda, gick jag iväg till bussen.

Efter en natt av funderande kring ifall jag blir tvungen att ta med mig chassit till väskan eller om jag kan ta den på ryggen, bestämde jag mig för att ta den på ryggen. Även om det kunde komma att bli väldigt tungt...

 

Ja, jag skulle handla idag. Bananerna var slut. Och jag tänkte passa på att utnyttja lite rabatter, och köpa mjölk och grädde samtidigt...

 

Anledningen till att jag hellre vill ta väskan på ryggen än på hjulen, är att jag vill kunna sitta på "min plats" i bussen. Och med hjulen, blir det bökigt att kunna få upp väskan. Och att få plats med den emellan sätena...

Har jag den på ryggen, kommer jag in överallt. Och väskan kan stå på sätet bredvis mig när vi åker...

 

...

 

Jag hade ångest. Kände mig stressad...

Jag var osäker på vad jag skulle ha...

Och jag blev inte glad när äpplena såg så tråkiga ut... Blev inga äpplen...

Och bananerna var gröna... Väldigt gröna!

 

... Väskan blev ganska tung... Det blev den. Men ändå helt lagom att bära på ryggen. Och nu när jag hade spänt åt axelbanden ordentligt, fick jag inte heller ont i rygg, nacke och axlar...

 

...

 

Väl hemma, plockade jag undan varorna och tog sedan ett beslut om vad jag skulle äta...

Det blev alldeles för lite. Och jag struntade i att äta mig mätt... Även om jag skrev en del till mig själv igår, om att jag "måste se till att tillåta mig själv att alltid äta mig mätt"... Det var liksom en utav reglerna...

 

Men det är bara så svårt...

Jag vill inte äta mig mätt...

 

Och grejen är ju den, att även om ätstörningen ibland lägger sig och vilar. Kanske till och med sover för ett tag, så har jag så mycket annat.

Alla dessa krav som snurrar runt i mitt huvud, som behöver göras och beslutas, för att jag ens ska få mat på bordet...

Dessa lockar fram ätstörningshjärnan, gång på gång. För att jag inte orkar... helt enkelt...

 

...

 

Vissa av sakerna som jag köpte på affären.. Valen som jag gjorde, klämde mitt hjärta en del nu på kvällen...

Ifall jag skulle ha köpt någonting annat istället. Gjort på ett annat sätt... Ifall jag skulle ha köpt det jag inte köpte...

"Gjorde jag något misstag?"...

 

Och även hur jag äter. Hur jag åt förut... Och hur jag skulle vilja äta nu...

 

... Jag känner mig bara förvirrad. Och balansen i psyket, känns helt rubbad... på något vis...

... Jag kan inte ens avgöra ifall det blir svårare eller enklare med alla dessa beslut, med tiden...

Ifall osäkerheten och ångesten blir värre och tyngre... Eller ifall de faktiskt lättar...

 

... Men eftersom att jag fortfarande äter, och har hållit mig borta ifrån svälten.. längre än jag gjort på länge... Så antar jag att jag iallafall har blivit starkare... Eller problemen mindre...

 

Jag vet inte.

 

...

 

Det jag inte heller vet... och nog aldrig kommer att veta! ... Är ifall mötet jag har på fredag, är så smart att ha för tillfället...

Jag menar. Jag vill ju gärna göra någon slags förändring i vardagen. Jag önskar att jag tids nog skulle kunna bryta isen som ligger ivägen för mig varje gång som jag försöker mig ut på praktik. All rädsla och osäkerhet...

 

Men det är några saker som ändå står ivägen...

Några som jag inte tänker nämna här...

 

... Men också att jag trots allt äter nu...

Jag diskar varje dag, än sålänge... För tillfället...

Och jag handlar mat.. Fastän det känns lika osäkert och tungt varje gång som jag tillför någonting nytt till mina skåp...

 

Jag menar. Jag äter trots dagliga tankar om att jag inte orkar och bara vill börja svälta. Gömma mig. Blunda och fly...

 

Och jag vet bara inte om ännu en sak att kriga om inom mig själv, skulle tillåta mig att orka fortsätta äta...

Kanske blir det bara för mycket att orka med...

 

Antingen det. Eller så blir det som jag hoppas.

"Jag börjar inte svälta mig själv bara för att jag äntligen får annat att tänka på... Men däremot släpper jag på den värsta pressen och slappnar av mer"...

 

Ja. En del av mig, vill ju ta möjligheten att börja svälta. "Då jag får annat att fokusera på än ätandet"...

Men samtidigt vet jag att svälten leder till proppande... om jag inte har den starka viljan att svälta... Och den har jag inte! För att jag vill inte svälta... Inte egentligen...

"Jag vill inte förstöra mig själv något mer nu"...

 

...

 

Annars har jag bara sett på tv idag...

 

Bortsett från när jag försökte få plats med fyra deciliter mixad apelsin i ett tre-decilitersglas...

Det gick inte så bra :P

Apelsin över hela mig :P

 

...

 

God natt med er <3

 

 

ANNONS
Av D - 6 mars 2016 18:47

... De senaste dagarna har jag levt på ytterst lite näring. Jag har inte svält mig själv. Men jag har ätit kanske en frukt per måltid, tre gånger om dagen...

Vilket jag tror att är anledningen till att jag har haft förstoppning hela helgen... På grund av att magen saktar ner. Slutar jobba...

Eller något(?).

 

...

 

Jag minns inte riktigt vad jag har gjort sedan jag skrev sist... Men då jag inte gör så mycket om dagarna.. Typ inte lever... Så tror jag inte att ni missar så mycket...

 

Jag ska ha möte med MinKontaktPåKommunen och Jobbcoch på fredag. Då vi ska prata om att eventuellt skriva in mig på FiA igen. Så att jag kan komma ut på aktivitet...

MinKontaktPåKommunen ville bara att vi skulle träffas och prata tillsammans först. Så att hon sedan kan skriva ett beslut, när vi vet lite vad jag vill... (Så att det inte blir som med boendestödet. Att beslutet aldrig blir utnyttjat.. Vet dock inte hur ett möte skulle förhindra det)..

 

.. Vilket jag inte vet!

Det enda jag vet, är ju att jag vill komma bort ifrån ätandet. Jag vill komma bort ifrån alla funderingar kring det. Från all ångest och oro... Från att känna mig så spänd och rädd hela tiden, i den sak i livet, som man aldrig kan klara sig utan... Maten!

 

... Vad jag vill göra, vet jag dock inte...

Inte heller hur jag ska någonsin ta mig ut på en aktivitet. Jag har ju försökt gång på gång... Men jag kommer inte igång...

"Vill jag inte? Vågar jag inte? ... Är det bara inte meningen?"...

 

Tror att jag har svårt att få...

Eller tro på att att jag kan få livet och vardagen att gå ihop ifall jag ska både jobba, äta och leva...

Jag vet ju att det är möjligt. Folk gör det... Och mer därtill!

... Men just nu, förstår jag det bara inte...

... Kan ju inte ens kombinera livet med ett fungerande ätande! .. Blir ju bara isolerad till hemmet..!

 

... Vi ska träffas och prata om det, på fredag, iallafall...

Så får vi se...

Jag tänker ju inte sitta fast i hemmet och varken skaffa mig ett liv med intressen eller betydelsefull aktivitet... i hela mitt liv! En vändning måste ju ske!!

 

...

 

I tisdags bjöd jag hem 27åringen att sova här över helgen... Alltså denna helgen...

Har ju funderat på att göra det... och haft lust till det, i flera veckor nu. Men aldrig vågat ta steget. Då mitt psyke och hjärta studsar vilt mellan väggarna hela tiden... Och jag aldrig vågade lita på att just till helgen, skulle jag vara tillräckligt pigg och glad...

Och att ställa in när min syster fått förhoppningar och ställt in sig på en systerhelg... Nej, det är inget alternativ.. "Då mår jag hellre dåligt under en hel helg, av pressen"... Och det vill jag ju inte...

 

... Men i tisdags tog jag trots allt steget...

Ville inte heller sitta hemma ensam på min födelsedag...

Den födelsedag som jag i och för sig glömde bort att jag hade, hela veckan. Och flera gånger varje dag!

 

Den födelsedag som egentligen inte betyder någonting för mig...

Och som jag dessutom hade bestämt mig för att jag inte ville uppleva... Inte ville leva tillräckligt länge, för att behöva se...

 

... Ja. 26 år gammal, utan något liv att "vilja leva"... Utan ett liv värt att levas och inte bara överlevas...

... Det ville jag inte bli...

 

...

 

Men än är jag inte död... Och jag accepterar..!

 

I fredags duschade jag. Jag snabb-och slarvstädade lite grann. Dammade av golvet... Diskade den sista disken...

Och satte mig sedan vid tv:n och väntade på att 27åringen skulle messa och säga att hon var påväg...

 

... Och så messade hon...

Bad mig gå och handla någonting gott till kvällen... Och sa att hon nog skulle hinna hit till åtta iallafall...

 

...

 

Under helgen, har vi sett på film. Sett på film... Och sett på film...

Eller ja. När det gäller 27åringen och mig, ser vi kanske sammanlagt tio minuter av en långfilm. Och uppfattar nog ännu mindre...

 

Vi sitter mest och pratar...

.. Med filmen rullandes...

 

...

 

På dagen någon gång, innan 27åringen hade kommit, när jag fortfarande låg i sängen, ringde 19åringen...

Jag visste ju att hon ville säga grattis... "Men jag pratar inte i telefon"...

 

... Jag svarade inte...

 

... Lite senare, till kvällen, ringde hon igen. Och jag kände mig tvungen att svara. Samvetet, ni vet...

"Ringer hon för att gratta, så är jag skyldig att visa samma kärlek tillbaka"...

 

... Som tur var, blev samtalet kort. Och jag kunde återgå till att sitta och vänta på 27åringens ankomst...

 

... När vi sitter där i soffan och ser på tv, ringer 24åringen. Också för att gratta...

Säger till 27åringen att jag inte tänker svara. "Det får vara"...

Men ångrar mig och svarar ändå... Samvetet, ni vet...

 

Jag tar mig igenom samtalet, utan några problem.

Pratar en stund. Om än stressad. Då jag kände att jag slets mellan två sociala interaktioner. 27åringen som satt och väntade i soffan. Tittade på mig... Gjorde mig stressad...

Och 24åringen som pratade på om än det ena än det andra, på andra sidan luren...

 

...

 

Vi har även tagit några promenader tillsammans. På 27åringens initiativ...

Själv har tidigare "två och en halvtimmes-jag", blivit väldigt uttröttad vad gäller promenerandet...

Jag blir fysiskt trött... Och rent psykiskt, vill jag bara dega i soffan...

Men ingenting jag sa till henne. Jag som alltid vill behaga. Inte svika...

 

Jag är dock lite mindre sådan nu... Det var värre när jag var liten... Då sa jag aldrig vad jag tyckte och tänkte. Hur jag kände eller mådde...

Om jag så skulle stupa, av fysisk eller psykisk smärta!

 

...

 

Vi har ätit...

Jag var väldigt orolig över just den saken, när jag väl hade kontaktat 27åringen och bjudit henne över...

Jag levde ju på i princip två frukter, en liten matlåda och lite mjölk om dagen...

Ingenting direkt riktigt och mättande... "Och nu skulle jag behöva köpa hem mat!". Laga mat... "Mat som kanske sedan bara ligger och blir gammal. Gör mig uppstressad... Ger mig ångest... Mat som kommer att göra kaoset i tillvaron, ännu mer utav en tornado!"...

 

... Men det blev aldrig sådär superbekymmerladdat...

Visst kände jag mig osäker. Hade lite ångest... Och kände att jag behövde tänka efter, en två och trettio gånger... innan jag köpte någonting i affären... Att jag sedan handlade det jag handlade, med väldig försiktighet...

 

Och jag var hård. I helgen var jag hård...

I vanliga fall, brukar mina matbekymmer och de faktum att jag riskerar hetsäta med svälten som följd, göra att 27åringen får ta med sig resten av det jag har köpt till helgen, hem till sig...

Jag brukar även köpa till henne vad hon äter men inte jag... som hon sedan får med sig hem när hon åker...

 

Men nu när jag inte har någon inkomst, fick jag lov att hålla fast vid att bara köpa sådant som jag sedan kan tänka mig att ha kvar här och själv med tiden, äta upp...

... Kunde dock inte hålla mig borta från att ge henne kvittot från flaskorna jag pantade. Så att hon kunde köpa oboypulver till helgen... Som hon sedan kunde ta med sig härifrån...

Oboy dricker jag inte. Är bortskämd med riktig kakao ;)

 

...

 

När hon lämnade mig idag eftermiddag... Efter att vi hade spelat Yatzy flera gånger i rad. Och jag fått.. Heter det Strike eller Yatzy? ... fyra gånger i rad(jättekul :D)...

Så fick jag ångest...

 

Så fort som jag stängde dörren bakom mig, sköljde en kall och ängslig känsla över hela mig. Som en kylig, pirrande våg, i negativ klang...

 

... Vardagen var tillbaka. Och alla beslut... Alla misstag som kunde begås, låg nu på mig igen...

Livet var tillbaka... Och allt jag ville uppnå. Allt jag behövde göra... Att komma någonstans... Göra livet värdigt... Att göra rätt för mig...

Att ens ha någon mening att leva!

Allt låg nu på mig... Igen.

... "Pausen är över"...

 

... Och allra helst ätandet..!

Att återigen hantera den verkligheten...

Att än en gång, sjunka in i det tillståndet...

 

... Ångest.

Direkt. I ett andetag...

 

...

 

Jag började proppa, rätt så per omgående... Och nu har jag ont i magen...

 

Ska det vara såhär. Att det faktum att rutinerna försvinner. Att jag släpper på kontrollen under en helg, ska göra att jag börjar proppa när jag väl blir ensam... Ja, då vågar jag inte bjuda hem någon under flera dagar, längre...

 

... För att grejen är ju att jag sedan då, när den sak om gjorde att runtinerna hade släppts på, försvinner, och det fortfarande inte finns någon regel på hur jag ska äta resten av dagen...

Ja, då äter jag hur jag vill...

Vilket gör att jag vill äta hela tiden...

 

Jag blir stressad av att inte ha någonting att förhålla mig till...

Och samtidigt som jag sitter och längtar efter morgondagen "tills jag kan börja äta efter rutiner igen", kan jag inte förmå mig att börja äta på så sätt direkt!

... "Jag måste vänta till en ny dags början. Börja om igen. Börja om på nytt"...

"Inte sådär mitt i en dag... Det finns ingen styrka i det. I den viljan"...

 

... Så nu hoppas jag att morgondagens vilja till att äta vid speciella tider och lagom mycket, är tillräckligt stark för att inte börja proppa... För att proppar jag igen, svälter jag snart..! "Jag behöver kontroll!"...

... Jag vill äta hellre för lite än för mycket...

 

... Och eftersom att jag, när jag känner efter för mycket, tror mig vara mätt snabbare...

 

.. Ja, det lär fortsätta som innan helgen... Om jag orkar fortsätta gå med den osäkerheten, röran och spänningen i knopp och själ.. mycket längre, det vill säga...

 

...

 

Nu ska jag lägga mig vid tv:n och njuta av att ha bestämt mig för att dagens ätande är över, ett tag. Sedan ska jag väl gå och lägga mig.. när tiden är inne...

 

... God natt med er <3

 

 

Detta är jag...

Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)

  

Vad vill du veta? :)

20 besvarade frågor

Dela med dig :)

Vill du följa mig? :)

Följ Livet ur D:s synvinkel med Blogkeen
Följ Livet ur D:s synvinkel med Bloglovin'

RSS

Viktkampen

           

Kan ni lösa denna?

Dagens gåta

Dagens Citat!

Dagens citat

Länkar

 

Jag tipsar

Starkt filmtips till den känslosamma =)


Kalender & klocka

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8 9 10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22 23 24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2016 >>>

Tidigare år

Mina senaste tankar

       

Checklista

 0% uppnått

 

    

Det jag skriver om...

 

         

Allt jag skrivit :)

Vad söker du?

Besökare hittills

 


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se