... Nu ska jag åka iväg på en promenad i hamnen, eller något...

Som sagt.

Blir man mätt efter ett par tuggor, men vägrar slänga mat... Då slutar det med "för mätt"... Och en himla hjälplöshet!

... Behöver tänka.. och promenera!

...

Dagn igår, bestod av att jag ville skaffa hund "för att få annat att fokusera på. Mening till livet.."...

Idag... Not realy...

Vill inte ta ansvar för en hund, om jag riskerar att börja svälta snart...

... Kanske en praktikplats, dock.. "För att tänka på annat".

 

Är dock inte särskilt nöjd med att inte kunna äta vad jag känner för längre... Testa nya saker... Variera mig, och så vidare...

Känns som om jag kommer att bli väldigt inrutad...

... Och att börja äta "måltider", istället för "när jag känner för det", känns.. kravfyllt, i sig...

... Jag lät det spricka...

Kanske var lika bra..

     

... Idag har varit en dag av "tänka, tänka, tänka"...

Inget ovanligt för att vara jag, kanske... Jag som lever mitt liv, helt på insidan av mitt eget huvud...

Men det finns ju mer eller mindre intensiva dagar... Och idag har varit en av de mer intensiva...

 

...

 

Jag tror egentligen inte att jag har mått så dåligt.. till jämförelse med andra dagar...

... Men det har bara varit så långt.

 

När man tänker intensivt. Låter hjärnan rulla hela dagen...

När man springer fram och tillbaka mellan det ena tråkiga tidsfördrivet, efter det andra...

... Och känner hur meningslöst allt är...

 

... När man bara ältar och ältar, samma saker hela tiden...

 

... Vare sig dessa saker är positiva eller negativa... Drömmar eller uppgivna tankar...

.. Så blir det väldigt långt... och man blir väldigt slut...

 

...

 

Jag vet inte...

Idag har det varit mycket tankar på...

 

... Då jag har haft lust att bjuda över 27åringen till nästa helg. För att få någonting att göra. Få lite sällskap...

 

... Jag har bara ältat det...

Tagit upp mobilen flera gånger... för att sedan lägga ifrån mig den lika snabbt igen... Eftersom att jag inte kan veta nu, ifall det är ett mistag eller ej. Att ge henne förhoppningar, om jag sedan ångrar mig och inte längre orkar, tills nästa helg...

 

...

 

Jag har även haft stor lust att skaffa hund.. Av precis samma anledning...

Att jag behöver någonting att göra. Sällskap...

Och någon annan än mig själv, att fokusera på. Bry mig om...

 

... Men det handlar om ekonomin...

Utan aktivitetersättning har jag verkligen inte råd! ... Och om jag nu blir beviljad ny... "Har jag råd?"..

 

... Det handlar även om att låsa upp sig...

Ja, det går ju inte att komma ifrån... Med hund, blir jag väldigt låst...

"Mina föräldrar tar inte in djur"...

Jag har inget körkort... och bussförbindelserna är inte jättebra...

 

... Och så, ansvaret...

Jag är inte bra på att hantera press.... Press som lätt kommer med eget ansvar...

Jag blir stressad. Orolig... Och osäker...

... Vet inte om jag är redo för det. Att satsa på lyckan i att ha hund, om jag aldrig kommer att nå dit "för att det kräver för mycket"...

 

...

 

Och nu på kvällen...

 

... Även om det nu känns som om jag har funnit ett sätt att hantera hela det här ätarproblemet på, som gör att jag inte behöver dö nu direkt. Som gör att jag inte heller känner det där superstarka behovet av att svälta "för att det är den enda möjliga vägen"...

... Och som också gör att jag orkar med att diska. Inte känner mig hindrad från att lämna lägenheten... "Leva" om jag hade velat... "Eftersom att, att få ihop ätandet, inte längre tar all min tid och ork"...

 

... Även trots det, så känns det här allt annat än hälsosamt..!

Jag mår illa, istället för att bli hungrig...

Jag äter onyttiga saker... Egentligen vad som helst. Nyttigt som onyttigt. Bara vad jag känner för...

Äter dessa precis när jag känner för det. Natt som dag...

 

... Ibland blir det en timme emellan... Ibland lite längre...

Ibland blir det endast någon dryck... Ibland enbart mat... För att sedan kanske bli både och...

 

...

 

... Och nu till kvällen... Då osäkerheten över när jag bör äta och inte... Ovissheten över ifall jag äter för mycket eller lagom under ett dygn... Ifall jag får i mig alla dessa viktiga näringsämnen...

Och sedan, min ovilja som ligger i bakhuvudet... och tränger sig fram alltmer, att jag vill äta "mindre, mindre... mindre!"...

 

... Ja, det ger mig bara lusten att proppa. Då jag är stressad. Orolig...

Uttråkad... Underaktiverad...

.. Och i brist på mening i vardagen...

 

... Det är så tungt...

Jag behöver en meningsfull vardag. Orkar bara inte få det att ske...

 

... En aktivitet vore bra...

Eller en hund som lyfter upp...

Umgänge med nära och kära. Vilket för tillfället bara i mina ögon, är mina föräldrar och 27åringen...

 

...

 

... Men jag vet inte...

Det är tungt... Och hjälplösheten får mig bara att vilja svälta... "Hellre det, än röran i att äta som jag gör nu... Än smärtan i att börja proppa.."...

 

... Men jag vill egentligen inte börja svälta. Det är inte rätt väg...

 

Jag önskar att det krävde såå mycket mindre energi och tunga känslor, att äta under mer struktur...

"Det vore trygghet!"...

 

...

 

Ja-a...

 

Jag klev upp vid halv två idag... Vaknade då...

Efter att ha vaknat vid nio första gången...

 

... Det har blivit tv...

Jag har skrivit en gång i textsamlingen...

... Och så har jag sprungit rastlös, fram och tillbaka mellan datorn och vardagrumssoffan...

 

...

 

... Jag har ätit... Ätit några gånger till...

 

... Och nu har jag lust att proppa... Bara vräka i mig!

Men för att göra det, måste jag vara beredd på svält... Beredd på att överge allt gott jag nu får äta när jag vill... För den fysiska smärtan i att svälta...

Överge möjligheten att kunna ta hem någon till lägenheten...

 

... Jag blir begränsad...

Backar... Trycker ner mig själv...

 

... Men jag vet ändå inte om det är värt att ha det såhär... Att känna att tillvaron är såhär kaotisk...

Svävande... Liksom.. instabil...

 

...

 

Nu blir det mer tv...

Sedan, sängen...

 

Jag ska åtminstone diska och duscha imorgon..

 

... God natt med er <3

 

 

 

... Och, varför jag ville ha broccoli i pannkakan, var för att jag inte hade spenat hemma.. och det hade varit mitt förstaval...

Tycker om att lägga grönsaker i allt möjligt. Äter dem ju inte annars...

Därför jag tycker om soppa så mycket. Även smoothies och grönsaksjuice, passar bra...

… Idag är en dag då jag inte vet riktigt vad jag ska skriva. Då jag inte känner att jag riktigt orkar forma meningar på ”papper”…
Jag finner liksom inte riktigt ord i djungeln… ”Det är någonting jag behöver ”prata av mig om”, men jag vet inte vad”…

 

…

 

Jag har gjort dessa ugnspannkakor idag. Två stycken små…

 

Jag hade ju jätteproblem med att komma fram till ifall jag skulle göra två små av en sats… Ifall jag skulle göra en stor av en sats… Ifall jag skulle göra två satser. Två stora… Fyra små…

 

Hade svårt att komma fram till vilken form jag skulle använda. Då tillagningstiden i ugnen, blir längre eller kortare, beroende på pannkakans tjocklek… ”Och om den behövde vara inne längre… Behövde jag sänka graden då?”…

 

… Sedan hade jag svårt för att bestämma mig för ifall jag skulle ha broccoli i den ena pannkakan(om jag nu gjorde två)…

Ifall jag skulle ha det idag… Eller ifall jag skulle göra endast en sats pannkakor idag, och sedan använda de resterande tre äggen till en ny sats, imorgon… Och då ha broccoli i den…

 

”Och om jag inte använde de övriga tre äggen till en till pannkaka… Vad vill jag använda dem till istället? … Hur ska jag äta dem då?”…

 

…

 

… Men faktumet var i alla fall…
”Kommer jag inte att göra en till ugnspannkaka sedan, vill jag ha broccoli i en idag”…

 

… Så det slutade med att jag tog fram tre stycken små buketter broccoli till den sats pannkaka jag bestämde mig för att göra. Delade den satsen på mina två lite mindre ugnsformar. Och hade söndermixad broccoli i den ena…

 

… Jag saltade lite extra i satsen med broccoli. Eftersom att det verkade rimligt att även broccolin ville sno åt sig lite av saltet…

Kryddade den med någon ört, tror jag. Vet inte vad det var. För att jag luktade bara på kryddburkarna i skåpet, och valde den som passade..

 

… Och sedan var det in i ugnen.

 

…

 

Jag hade nu kvar dilemmat med tiden…
Den pannkakan med broccoli i, var ju lite tjockare än den andra…
”Men det kanske i och för sig den andra pannkakan också är, i jämförelse med vilken form de använt i receptet”…

 

… Jag tog fem minuter extra på båda formarna(så ingen extratid på broccolin), än vad som stod…
Och det blev bra.

 

…

 

Broccolipannkakan var helt klart min favorit. Supergod!
… Den var dock lite mer ömtålig än den vanliga. Men tillräckligt stabil för att kunna ätas med händerna, och då hålla ihop i en bit…
Så helt okej…

 

…

 

Efter det, kom bara alla dessa ältande tankar. Denna störande oro i själen, fram…
Jag minns inte riktigt vad det var. Men jag hade helt enkelt en ängslan inombords. Precis som alltid när jag… gör eller har gjort någonting…

 

…

 

Idag har jag inte…
Min ätstörningshjärna har gjort sig påmind idag…
Jag känner att jag äter för mycket. Fastän det som är ”för mycket”, egentligen bara är viljan att äta när jag är hungrig…

 

… Jag slutar äta när jag blir mätt. Och det fungerar bra. Inget proppande…
Men ätstörningshjärnan vill gärna se mig hungrig. För att…

 

… Jag vet inte…
Någon del av mig, kanske vill svälta…
Eller i alla fall inte vill äta tillräckligt…

 

… Jag vet inte.
Lagom är för mycket i alla fall…
.. För lite är just nu, också för mycket…

 

…

 

Jag har i alla fall diskat idag…
Helt klar med det! Så det är ju skönt…

 

…

 

Ja, jag kan laga mat. Om det inte blir för ofta. Om jag får dagar och åter dagar, på mig att fundera och mentalt förbereda mig först…
… Och sedan är beredd… Redo för all ångest, ängslan… Alla snurrande, gnagande tankar som blir efteråt…

 

… Jag kan diska, om jag är i en period då jag inte bryr mig för mycket om annat…
Som nu, när jag inte bryr mig om hur jag äter eller vad, för mycket…
Jag menar. Jag bryr mig ju fortfarande. Får ångest. Känner för att svälta, och så vidare…
Men jag bryr mig tillräckligt lite för att åtminstone orka någon av vardagens alla sysslor. ”Inga krav”, liksom…

 

…

 

Annars har jag bara sett på tv idag. Sedan jag klev upp, vid tolv imorse…

 

…

 

Hmm…
Jag har funderat lite grann, under inläggets gång…

… Jag skrev detta nu i textsamlingen på datorn…
Men jag vet med mig att det platsar lika bra som kvällsinlägg på bloggen… Så att jag vet inte…
”Kanske borde jag bara kopiera texten och klistra in den som ett vanligt kvällsinlägg?”…

 

…

 

Vilket fall…
God natt med er <3

 

... Jag kan inte sluta tänka på det...

Det stressar upp mig att jag hade alternativ. Att jag tror att jag valde fel. Känner att jag valde fel... Men inte vet säkert...

... Jag kan inte sluta fundera. Överväga...

... Sluta försöka ta ett beslut om ifall jag ska "Göra om. Göra rätt"... Eller bara låta det vara...

"Kan jag leva med det som det är nu? ... Kommer det att vara onödigt att göra om? ... Och om jag förändrar i framtiden.. Vilka saker kommer fortfarande att passa.. och inte?"...

...

Och att jag inte skulle bry mig om ågonting. Om prestationer eller drömmar och förväntningar...

... Nej, det verkar som bortblåst..!

...

Jag orkar inte med ångesten och alla funderingar, längre. Detta omöjliga beslut, som inte kan bli rätt...

Orkar inte med att det är fel "men kanske ändå rätt"...

... Jag orkar inte med att stirra, längre...

...

Jag vill försvinna. Sluta...

... Och för att slippa proppa på grund av hjälplöshet... vill jag bara sova...

Inte vakna...

... Jag har hakat upp mig riktigt ordentligt... Big time...

Och jag vet inte hur jag ska gå vidare nu...

 

Det bara gnager och gnager. Och det känns som världens dilemma. Livsfarligt. Olösligt(heter det så?)...

... Och jag kan inte koppla av..!

 

...

 

Idag när jag var på affären, hittade jag en liten WhiteBoardTavla som man kunde sätta på kylskåpet... Vilken fanns med rosa ram eller blå ram...

... Och jag kände just då för rosa...

 

... När jag står i kassan och ska betala för mina varor... Ja, medans kön fortfarande är rätt så lång, framför mig...

... Då kommer jag ändå att tänka på att ju mitt kök inte har så mycket rosa. Utan mer blått... Och att jag då med största sannolikhet skulle haka upp mig. Få svårt att acceptera detta "oregelbundna mönster" som blir när jag helt plötsligt väljer att föra in... "rosa.?!"...

 

... Men ja...

Jag ville ha rosa. Tänkte inte byta till blå "för den sakens skull"...

 

... Så jag betalade mina varor, och tänkte inte mer på det...

... Och så kommer jag hem. Öppnar förpackningen. Ingen ångest. Inga konstigheter. "Det funkar nog bra"...

 

...

 

Men nu när den hänger där...

Jag har skrivit av mig, minst fyra gånger. Ältat. Sprungit fram och tillbaka mellan köket och vardagsrummet...

 

Jag har verkligen försökt acceptera att jag valde rosa...

Försökt, för att mildra ångesten, intala mig själv att jag ju kan köpa den blå också. "Hittar säkert en ny plats till den rosa"...

 

... Men jag kan varken acceptera det ena eller det andra...

 

"Kökets basfärger är blått, grönt, orangegult och orangerött(tror inte att jag glömt någon nu)"...

"Men samtidigt. Jag har ju ett par rosa detaljer i köket... Men räcker det? Och är det rätt sorts rosa.."...

"Hur ska jag få WhiteBoardTavlan att flyta in i resten av inredningen?"...

 

...

 

Men jag är inte säker på att jag vill köpa den blå "bara för att jag har mer blått i köket"...

... Så istället har jag suttit här och försökt, med ångest i bröstet "så att det värker", försökt göra det okej. Accepterbart att ha den där rosa ramen hänga där...

Försökt finna olika inredingsdetaljer på internet, som passar in i både den övriga inredningen... och är rosa(!)... "Så att den rosa ramen ska smälta in i rummet bättre"...

 

... Men det är så jobbigt...

För att jag har ångest. Och återigen har ett litet dilemma växt sig såpass stort att det känns som "på liv och död". En omöjlighet att fixa. "En omöjlighet att acceptera som det är"...

 

... Och jag vet inte hur jag ska hantera det...

Det här enkla problemet.. som inte ens är något problem...

"Vad gör väl en liten ram?"...

 

...

 

*Suck*...

Jag kan inte koppla av och tänka på något annat...

"Vill bara slita ut hela köket, så att jag slipper tänka.."...

 

...

 

Än sålänge har jag inte proppat. Även om jag kan. Även om jag har mycket hemma, tillgängligt att proppa på...

 

.. Och jag har lust...

Men jag ska försöka undvika. Jag ska klara att undvika!

För att... Ett litet problem(som i och för sig känns överväldigande tungt), ska inte få föra mig på "svältovägar" igen!

 

...

 

Dagen idag...

 

Jag bestämde mig igår natt, när jag kom på att det ju kommer helg efter fredagen, för att åka iväg en vända idag. Istället för att laga ugnspannkaka. "Då jag ju ska vara hemma hela helgen, på grund av "feliga bussar"... Och då kan ta ugnspannkakan då, istället"...

 

... Så idag åkte jag iväg med ettbussen, för att handla fredagsgodis, mjölk och grädde...

"Och inte hade jag räknat med att det skulle föra med sig den här ångesten!"... Det var länge sedan jag hade inredningsångest. Hade ju en fasans till inredningsångest när jag nyss hade flyttat in! ... Ohanterbar!

 

...

 

Det tog tio minuter att gå från busshållsplatsen, till affären där jag skulle handla...

Jag tog mig med relativ lätthet, igenom butiken. Lite beslutsångest här och där. Rörigt huvud...

Men ändå helt okej...

 

...

 

Promenaden till busstationen tog mig lite knappt en timme...

Och så femton minuters väntan på bussen...

 

...

 

När jag kom hem, blev det som sagt ett panikartat, gnagande helvete inom mig, som fortsätter än... Och tycks trappas upp!

... Det är klart. Ju mer jag ältar, desto mer orolig blr jag... "Om jag inte finner en lösning..!"...

 

...

 

Jag har skrivit en hel del.

Ätit lite grann...

Jag har sökt efter inredningsdetaljer... Funnit något som kan funka... Men haft en ångest "som gör det omöjligt att ta något beslut just nu"...

 

... Och så har jag sett på tv...

... När jag inte har stått och stirrat mig blind, i köket..

 

...

 

Kanske ska jag bara försöka släppa det nu...

Känns nog bättre och mindre jobbigt imorgon. Då kan jag säkert känna en klarare känsla av ifall jag vill köra på den WhiteBoarden jag har.. Eller ifall jag vill gå och köpa mig den blå istället...

 

... Men det är bara så svårt att släppa... När det känns så... stort...

 

... Vid sådana här tillfällen, önskar jag verkligen att jag hade en andra åsikt härhemma. Någon som kunde förminska det hela... Kanske "inte bry sig"...

... Men å andra sidan. En andra åsikt. Att någon "förminskar problemet", brukar nästan göra mig mer stressad och frustrerad... "Jag kan inte lita på någon som inte kan se det här jättestora problemet som finns precis framför ögonen på oss"...

 

...

 

Jaja. Det kanske löser sig...

Annars får jag väl lägga undan den där tavlan... "Men den var ju bara så bra"...

 

...

 

... Det är väl också stressen över att jag hängde fram en rosa kökshandduk idag... "för att kanske få det hela att gå ihop", som gör det hela lite jobbigare...

"Funkar den i rummet?"...

 

... Men så har jag ju några gråa(och några limegröna) detaljer... "Och dessa passar ju egentligen inte alls in! Men de har blivit accepterade!"...

".. Så varför är detta så svårt?!"...

 

... "Och om jag ska köpa de där kakeldekoren till köket, som jag tror att passar in... Ska jag verkligen göra det om det bara är för den sakens skull? Hur vet jag om jag verkligen vill ha dessa? .. Och att det inte bara är av desperation och ångest?"...

 

...

 

Ja, jag orkar inte tänka...

... Så jag ska väl försöka släppa det nu...

 

... God natt med er <3