Jag vet inte hur jag ska hantera det hör.

Jag orkar inte vara här. Jag orkar inte vara hemma. Och allt känns bara så omöjligt. Alla vägar, så desperat stängda...

Och jag klarar inte det här längre!

Jag svälter. Men här får jag inte svälta länge nog. Inte fram tills vårdplaneringen kan bli av... Och den kan bli av tidigast nästa vecka! Jag orkar inte så länge till!

Och alternativet är att skriva ut sig. Åka hem... Men kan inte se någon vinst i det heller. Då sviker jag både mig själv och mina föräldrar... Om jag inte mirakulöst skulle klara det denna gången..

… Jag orkar inte. Jag orkar inte. Jag orkar inte...

Jag är fången i mitt eget sinne... och jag vill bara fly...

Jag vill bara lösas upp med vinden, och färdas i naturen, utan stopp... Nu vill jag inte detta livet längre... Inte denna person som jag befinner mig i... Jag varken orkar, vill eller vågar leva längre... Inte om det ska vara såhär...

Känner mig så ensam, omgiven av så mycket kärlek...

Och jag är dum som inte tar tillvara på det... På att jag kan må bra. Skratta och vara glad...

Jag hatar att jag inte kan samarbeta med mig själv!!