Jag hade verkligen behövt gå ut på en lång promenad. Kanske lyckas samla mina tankar eller slås av en självklarhet. Fly undan verkligheten för en stund... Och bara besluta mig för, under härlig och lugn frihet, ifall jag skulle stanna eller åka hem. Och vilket som, hur jag skulle lösa matfrågan... "Jag vill inte äta"...

Och så fick jag inte gå ut själv.

Jag trodde att frivilligt inlagd, också innebar fri utgång. Men inte i detta fallet...

Och jag bara gråter och gråter. Äter inte. Gråter bara mer när de säger något till mig, personalen.

Klockan fem tidigast, kunde kp gå med mig ut på promenad. Men det kändes inte bra. Varken tidsmässigt, längdmässigt eller sällskapsmässigt. Vill vara för mig själv. Fri.

… Bad om att "bli utskriven i så fall". Men trots att hon skulle framföra det, har jag inte hört något...

Jag orkar inte detta. Och hade det inte varit för mina föräldrar. Att jag tänker på dem, hade jag skrivit ut mig, ögona böj.

Vad har jag att göra här, när jag ändå inte är intresserad av att äta? … När väntan på vårdplanering är outhärdig? … Och när jag mår bra förövrigt?

Jag vill ju bara hem och se vaf som händer...

Eller så är det åter flyktkänslan som ropar...

Jag är inte intresserad av att äta. Inte alls. Och nu ska de öka portionerna till hela istället för halva! Har ju svårt som det redan är!

Åt ju inte ens lunchen idag. Inte kvällsmålet igår... Och de tror att jag vill öka!

… Jag hoppades på att jag skulle orka. Vara kvar tills vårdplanering kunde bli av...

Men en till två veckor... Jag orkar inte! Vill inte! … Och nu gråter jag...

Det känns som om jag stannar kvar mest i Rädslan för att svika mina föräldrar och oroa. Istället för, för rädslan att komma hem till att inte orka leva... Hantera mig själv och vardagen...

…

Jag är helt slut i huvudet. Efter alla inombordsliga krig. Och att försöka med någonting som jag egentligen inte vill eller litar på...

Och jag vågar inte ens åka hem... För att jag vet det är ett misstag...

… Men vad gör man när man varken vill eller orkar?

… Får ju inte ens svälta här...

Men gör jag det, så kanske de kastar ut mig "för att jag inte håller min del av avtalet"... Så att, då är ju det löst.

…

Orkar inte mer...

Jag vill inte äta något mer... Jag skiter i ätstörningen just nu...

… Jag vet att man dör om man inte äter. Svälthjärnan verkar tro att jag är odödlig, dock...

… För att allt som betyder något för mig just nu, är att uppnå ett liv som är värt någonting. Och jag orkar inte ta tag i någonting som jag ändå kämpar för att ha kvar, när det finns något så mycket viktigare att ta tag i. Jag behöver svälten som trygghet under kampen...

Och faktun är. Blir livet bra, har jag inte längre någon anledning att svälta. Under mina kortkorta perioder av lyckade rutiner, är ju svälthjärnan helt vilande. Och ätstörningshjärnan mycket tröttare...

…

Jag hade åkt hem nu, om det inte vore för att mamma ska komma imorgon. Vill inte oroa dem genom att göra dem medvetna om att jag gör samma sak en gång till. Åker hem innan vårdplanering...

Vet bara inte hur jag ska orka. Och här får jag inte svälta.

Kravet för att stanna.. "ta emot hjälpen".. Vilket innebär. "Följ matschemat"...

Idag smärtar frukosten såpass att jag bara vill få den ogjord. Oäten igen.

Jag var inte hungrig. Men jag åt ändå. Tittandes på min lapp. Lappen som ska övertyga. Hålla mig kvar på rätt sida...

Igår var inte någon bra ätardag... Och känslorna och tankarna gjorde mig bara förvirrad. Trött...

…

Nu vill jag bara åka hem. Ta mitt pick och pack, skriva ut mig och ta bussen hem...

På något vis, verkar min desperation alltid tro att det blir bättre där. Men nu vågar jag inte ens åka hem utan en vårdplanering först. Vilket stör mig. Då det lär ta minst en vecka, enligt gårdagens kp...

Vet inte hur jag ska orka. Får ångest av allt det här. Av att vara ständigt frustrerad på mig själv... Av att försöka kriga mig framåt, fastän jag inte kan lita på mig själv eller livet, och tror att jag riskerar dö om jag åker hem... Och av att äta fastän jag inte kan se ett liv utan svält på hemmaplan...

…

Men jag måste vänta... Det skulle vara ett misstag att åka hem nu. Då jag stenhårt vill leva på kaffe med grädde i... Sålänge som jag inte får kontroll... Sålänge som jag inte tror...

Och jag orkar inte känna den hjälplösa känslan mot ett avslut igen...

… Men hur ska jag orka? Jag trivs inte...

Vill bara börja svälta i ren desperation igen... Känns så hopplöst...