Jag vet inte vem jag är i livet. Och det är väl det som är det värsta.

Det känns som om jag alltid känner fel. Vill fel. När det för en gångs skull blir en paus i misären inombords... Ja, då blir jag ängslig...

Jag har tusen sidor av min hjärna... Ja, överdrivet såklart.

Och jag blir så förvirrad. Osäker... Jag vill bara att allt försvinner, så att jag kan få sträva åt enbart ett håll. Rätt håll. Så att jag kan känna mig trygg och säker i mig själv. I livet... Så att jag slipper fundera och frustrera... Slipper kriget inombords, och hjälplösheten... Uppgivenheten...

...

Jag kan inte samarbeta här. Vill inte äta. Inte må bra.

Rädd för att må bra nu, för att sedan komma hem och åter tvingas inse att vardagen inte orkas leva. Livet, meningslöst...

Rädd för att må bra i ett meningslöst liv... Och därför aldrig uppnå någonting. Aldrig förändra...

Och att äta...

Nej, jag vill bara inte. Har ingen lust. På grund av oron för att komma hem. Ingen vilja. Då svälten väntar därhemma...

Jag vill bara vänta på den där vårdplaneringen och åka hem... Och där måste det funka... Annars vet jag inte vad jag gör...

Det känns inte som jag hoppades, efter läkarmötet... Gick inte som jag önskade...

Jag är liksom inte klokare eller mer hoppfull och lugn nu, än vad jag var innan... Snarare tyngre och mer uppgiven...

Jag vet fortfarande inte hur det kan komma att se ut när jag kommer hem... Och jag kände mig för tung och otrygg för att bry mig om att fråga...

Det känns bara så hopplöst alltihop. Och att de lägger så mycket tyngd vid ätstörningen, som egentligen är det minst jobbiga i min livssituation just nu... Det gör mig bara så låg... "Jag vill svälta. Men jag vill känna mig tillräckligt trygg och rutinerad hemma, att jag slipper desperat sukta efter döden"...

Men det är ju klart. Ätstörningen är ju det farligaste, och hos mig, mest långvariga problemet, som är lösbart, just nu... Och det är ju svårt att förstå en människa som inte berättar och förklarar...

… Det känns dock långt nu... Och tills vårdplaneringen blir av, ska jag äta efter matschema...

En halv portion på mitt bord... Och jag har bara inte lust för en enda tugga... Så tung, deppig och ängslig...

… Men äter jag inte, riskerar jag att behöva lämna den relativa tryggheten, för den totala otryggheten hemma...

ORKAR inte!

… Önskar att svaren på min situations lösning, kunde komma idag... Och att all smärta var över...

Orkar inte vara här längre. Vågar inte vara hemma... Och ett liv, helt utan ansvar, är omöjligt vid den här åldern...

Jag har blivit sviken...

Jag tror att jag har blivit sviken iallafall.. Om hon inte kommer väldigt sent...

Och nu vet jag inte hur jag ska orka med...

… Hela kvällen igår, under vårat möte, sa hon att hon skulle komma in till mig igen idag... Precis som om jag inte skulle förstå det, första och andra gången. Eller som om jag kanske var väldigt glömsk...

… Men idag kom hon inte. Har hon inte kommit...

Och jag behövde verkligen få ta upp med henne, min längtan efter vårdplanering. Då jag har väldigt svårt för att orka med det här, när livet hemma är mer nära döden än någonsin. Vill ju bara veta om den kommer att förbli oundviklig... Inte för att jag vet hur jag ska hantera det, om det visar sig att så vara fallet...

Men jag orkar inte sitta fast här och inte veta om det finns något hopp. Inte veta hur eller om det ska lösa sig...

Sitta fast hör utan att egentligen behöva det. Bara rädd för att åka hem och möta samma verklighet igen...

Orkar inte sitta fast här i ensamheten, när jag vet att jag kan må bättre, om bara situationen var annorlunda. Om jag bara fullt ut, hade kunnat tillåta...

Personalen knackar på dörren och kommer in vid 07.50 Säger god morgon, och presenterar mina kontaktpersoner... Frågar sedan om jag vill ha något speciellt till frukosten "sedan". "Te eller något?"...

Varpå jag säger nej. Och hon lämnar rummet...

… Och vad händer sedan?

… Ingenting.

Jag ligger kvar i sängen...

Lunchen går förbi. Men ingen personal som kommer ihåg mig. Att jag inte tar initiativet till att gå och äta. Utan behöver ha in maten... Att jag inte vågar säga till om de glömmer...

Vid sådär 11.40, kommer sköterskan in och frågar om någon redan har hämtat brickan... "Det är ingen som lämnat den",svarar jag då. Och så får jag min lunch.

… Blir sedan berömd både för att ha satt mig upp. Och för att ha ätit "en hel potatis".

…

Men min djupaste känsla just nu, är ensamhet. Ensamhet och en fråga om mening... "Har jag någon anledning att vara här?".

Så jag hoppas inte läkaren sviker Idag. Att hon faktiskt kommer och pratar med Mig. Vill ta upp vårdplanering och huruvida det finns möjlighet till ett bra stöd som passar mig, på hemmaplan...

… Om inte... så vet jag inte vad jag gör. Kan ju inte bo helt utan ansvar i sjuttio år. Och inte heller vågar jag mig hem till min vardag...