Ja, samarbetet går ju sådär...

Jag vill helt enkelt inte ha i mig den där näringsdrycken. Det är ett stort steg för mig att lyckas säga ja och inte nej... Att lyckas övertala mig själv om att det är värt att samarbeta mot någonting som jag egentligen inte ens litar på eller kan se...

Jag lyckades lägga in mig själv frivillugt, för första gången i mitt liv.

Men att nu lyckas ta ens en klunk av någonting som jag vill spotta ut innan jag ens har fått det i munnen... Någonting som ger mig känslan av att vilja växa i magen...

… Nej, det tar tid till 100% samarbete. Och jag är inte redo.

Vad glad man blir när man ligger nerbäddad i sängen och bara ältar och ältar och ältar... Känner sig desperat till att komma ifrån "för att man inte orkar vara kvar".. Men samtidigt tvivlar för starkt på livet, för att tro sig klara det...

… När man bara ligger och skriker inombords. Tjatar på situationen, att jag behöver komma till den andra avdelningen...

… Och så kommer de in. Jag ska flytta klockan fem :D Äntligen!

Vet inte om det gör saken bättre. Eller enklare.

Men lyckas jag samarbeta, så gör det med största sannolikhet det. Och jag har kommit långt på den fronten. Nu när rädslan för att behöva dö, skjuter på.

Jag funderar hela tiden på att skriva ut mig själv. Försöker i mitt eget huvud, föreställa mig ifall jag skulle klara det bättre hemma den här gången... Avgöra ifall jag om jag åker hem nu, skulle vilja klara det.. Eller fortsätta skada mig själv...

… Men just nu, passar varken här eller hemma...

Åker jag hem nu, utan en plan.. Så måste jag dö om det inte fungerar... Och jag är inte redo att dö... Jag orkar inte leva.. Tror inte på framtiden. På livet... Men jag vill inte dö...

Livet på avdelningen, är tungt..

Jag känner mig obekväm och ensam... Avdelningen är för stor... Och än sålänge har jag inte ätit något... Doch inte heller börjat "neja" samarbetet till vården ännu.

Ytterkläderna har jag fortfarande på mig. Sov med dessa inatt...

…

Jag är på fel avdelnibg. Den jag ska vara på, är full...

Ligger på psykosenheten nu...

… Det är det som förstör lite... Känner ett motstånd till att ta tag i saker.. innan jag har flyttat rätt...