Jag har iochförsig inte svarat på handläggarens mail ännu...

Han skrev ju bara att jag "framförallt behöver göra en ny ansökan om aktivitetsersättning"...

Har inte gett honom MIN syn och MINA funderingar på det hela...

Jag gör det när jag känner mig lite mer SÄKER på vad jag vill :)

   

       

Jag saknar dig, min lilla varg <3

Jag ska ta med Husse och hälsa på dig någon dag =}

 

Det är, en renrasig goldentik. Och en blandras mellan Chihuahua, JackRusselTerrier, LhasaApso och TibetanskSpaniel. Hane.

Jättesöta. Och båda, runt året, tror jag :)

... Inte på LÄNGE, har jag känt mig såpass lättad över att komma in igenom min egen dörr.

Det har varit en lång och uttröttande dag...

Men samtidigt en rolig och rätt så givande dag...

Den har varit lugn och positiv...

Och den har varit hektisk med ett inslag av lätt ångest...

 

Jag har haft ont i magen... och ÄTIT alldeles för mycket...

Hundarna har busat. Varit oroligare och mer nervösa än få...

ÖVERenergiska.. och stundvis rätt så svåra att förstå...

 

Jag har sett något som jag inte tyckt om, när det kommer till Deras hantering av hundarna... Och diskussioner har ägt rum, om anledningar hit och dit, på insidan av mitt pannben...

 

Men till det mesta, har allt bara varit kul...

 

Imorse klev jag som vanligt upp, vid niotiden. Åt frukost. Och gick och la mig igen. För att låta klockan ringa vid halv elva. Väcka mig.. och "be mig gå till bussen"...

 

Jag gick iväg. Klädde mig ordentligt. Med leggins under jeansen. Och dubbla långärmade tröjor, under min regnjacka... Regnjackan som jag valde framför min favoritjacka.. Fleecen. Då jag var beredd på okontrollerade hoppande hundar...

På med sockor... Också HÄR, sådana som jag inte brydde mig så mycket OM. Då päls är ett faktum i en lägenhet med två hundar och fyra katter.

 

När jag stod där... och ändå SMÅFRÖS, på busshållsplatsen, så messade 18åringen...

Vi har inte hört av varandra på flera... månader..

Men idag ville hon veta vad jag gjorde...

Svarade att jag var påväg till 26åringen...

Och "samtalet" blev inte mycket längre än så.. Men ändå trevligt att hon tänkte på MIG.. i detta dået :)

 

... Hon har ju flyttat flera mil BORT nu. Flyttade med sin kille i somras. Där hon hade lurat mamma och pappa att hon bara skulle dit några VECKOR under sommarlovet.. Men så kom det fram att hon inte tänkte komma TILLBAKA. Hon hade sedan tidigare, planerat att flytta dit.

 

Men hon verkar må bra. BÄTTRE. Och jag kan ju bara säga att jag förstår varför.

Så. Det är ju bra iallafall =)

 

Väl hos 26åringen, möter jag upp henne, och en ung tjej som höll i den stora hundens koppel.. Vilding-tiken till Golden Retriever...

 

... Det var hennes boendestödjare som hon kom med. De hade varit på promenad med hundarna i en och en halv timme.. Vilket gjorde mig LÄTTAD.

Jag hade nämligen bävat lite inför att hon kanske hade tänkt att vi skulle ta dem på PROMENAD när jag kom. Som vi gjorde FÖRRA gången...

Och det hade känts krångligt, med det stora paket jag hade med mig till henne...

 

Och inte BARA det...

Hela GREJEN med att promenera med två stökiga hundar. Den ena mer stökig än den andra, såklart...

... Men det kändes bara... Jag var nervös. Lite smått orolig.

.. Samtidigt som jag var lugn. "Hade ju bara varit att hantera för stunden. I situationen. Det är ju bara onödig nervositet"...

 

... Och samtidigt HADE jag ändå rätt så GOD tro på mig själv. När det gällde att hålla lugnet...

Min historia i SIG, gör att jag tvivlar lätt på mig själv, när det gäller att lyckas vara lugn och inombordsligt harmonisk, i situationer där jag inte har FULL kontroll...

Men samtidigt VET jag att jag KAN. Att jag ofta kan BÄTTRE än många andra. "Jag har det i blodet"...

 

... Men vi gick iallafall in. Boendestöd lämnade oss såklart ifred.

Jag tog den lilla hunden kopplet, den gången...

Och så blev det filmtittande.. och lite smått pratande. Med hundar som sprang vilt fram och tillbaka. Gnällde och hade sig. Och som inte kunde koppla av...

 

Men samtidigt sågs framsteg från FÖRRA gången jag var där. Då jag träffade dem FÖRSTA gången...

... Och jag kunde med enkelhet "ignorera bort" hundarna. Och ett par fingerknäppningar fick den vildaste av hundarna(den stora) att sätta sig ner direkt...(ingenting ägarna använde sig av, iochförsig. De använde hällre rösterna)...

 

Det blev lunch... Och sedan fika på det...

Och så behövde ju såklart hundarna ut på en kort promenad.

Jag tog den stora hunden. Den dragande... hetsiga... och supernervösa hunden...

Men det gick ändå BRA.

 

När vi var påväg IN första gången, mötte vi en hund i trapphuset... och hundarna höll sin INTE lugna. Men det eskalerade inte heller som det gjorde FÖRRA gången jag var där. Utan det kändes helt okej. Det höll sig på en relativt tyst nivå.

 

Men nu när vi var ute.

Det gick faktiskt bra.

Golden plockade fortfarande, likt förra gången, upp allt hon kunde hitta på gatan och försökte tugga i sig det. Så ingen förändring.

Men däremot kändes hon en smula lättare att hantera.

 

.. Hon slängde sig fortfarande in mot kanterna.. Vilket jag fick svaret på VARFÖR, när jag bevittnade 26åringen SAMBO hålla i hennes koppel, senare på kvällen...

Men... Antingen var JAG lite lugnare denna gången... Eller så HAR hon ändå mognat lite grann.. Vovven alltså.

 

Inne igen...

Och det blev mer tv och prat... tills hennes sambo kom hem vid strax efter fem.. Och det blev middag...

... Mer tv... Och NU hade 26åringen och jag på riktigt kommit igång med vårt tidigare alltid förekommande flum...

NU var vi trötta och hade varit i samma rum ALLDELES för länge :P

 

... Dock när jag hörde att de kunde SKJUTSA hem mig SENARE ikväll istället... "Så att jag slipper ta BUSSEN", hade jag dubbla känslor...

Jag var trött. Hade ÄTIT alldeles för mycket...

Jag hade ont i magen... Och djuren började kännas ALLDELES för överallt för mig...

 

Men jag stannade ändå...

 

... Och när vi väl skulle hem.. Så fick jag se anledningen till varför den stora hunden alltid tar SATS in mot kanten... Vilket JAG aldrig vill tillåta henne att göra. "Det är ju LÄSKIGT med en så stor hund"...

Han FLÖG efter. Sa inte ifrån.. Och TILLÄT henne sedan att "gotta sig" i gräset... i samband beteendet..

Själv håller jag henne borta ifrån kanten tills hon känns(hanterbart) LUGN... Och lyckas hon ändå slita sig DIT, ska hon därifrån DIREKT...

 

... Men de löser nog det där, tids nog...

Bara det att DERAS hundar nog ärligt talat är de mest oroliga och nervösa hundar jag NÅGONSIN träffat.. Och det är INGEN överdrift!

... Inte så konstigt kanske.. När åtminstone den ENA ägaren kör mer med högljudda och gälla LJUD, än med kroppspråk och lätt men bestämd beröring, vid kommunikation med dem.

 

... Men slutgnällt. Jag ska nog inte yttra mig så mycket. Jag har ju bara träffat hundarna tre gånger...

Så nästa gång vi ses, kanske de har gjort stora framsteg =)

 

... Nu är jag iallafall hemma... Och det känns SKÖNT.

Jag ska passa på att ta det så LUGNT som möjligt, nu de sista dagarna.. innan 26åringen komer hit och ska sova...

Ser fram emot det, med försiktighet...

 

... Nu blir det en kopp kaffe...

Tv... Och försöka varva ner efter en lång dag...

Och jag hoppas att eftersläntarångesten håller sig i tjack(stavning?)... För att... Jag vill inte tappa mer hopp om framtiden och mig själv, än vad jag tidigare redan gjort...

 

God natt med er <3

 

 

... Jag vet inte riktigt vad jag ska SKRIVA om den här dagen...

Men "skriver jag den ENA dagen, skriver jag den ANDRA.."...

 

Så. Jag rabblar.

 

Inatt sov jag... Hade inget problem att somna... Och vaknade inte heller hela tiden...

 

När klockan ringde, vid nio imorse, klev jag upp och åt frukost...

... Och sov sedan vidare...

 

Jag TROR att jag vaknade av mig själv sedan, vid halv tolv...

Jag la mig framför tv:n och fortsatte vila...

Och åt sedan lunch, vid ettiden...

 

Efter lunchen...

Jag skrev av mig i min textsamling. Då jag hade ångest och var lite osäker på "misstag eller ej?"... Som jag kom att tänka på innan jag somnade inatt... Eller när jag precis vaknat imorse...

Jag FUNDERADE på ifall jag skulle lägga UT den texten här på BLOGGEN...

... Men bestämde mig sedan för att INTE göra det...

 

Jag planerade för veckan, på vita tavlan... Och bestämde mig för att ta en ren och skär vilodag idag... Efter familjesammankomsten igår... Och inför träffen med 26åringen IMORGON...

Dock så hade jag svårt att koppla av, där ett tag. Då jag kände mig stressad och pressad av att jag behöver städa innan 26åringen kommer hit nästa helg... TROTS att jag hade satt två städdagar nästa vecka!

 

Annars har det bara blivit tv...

Jag diskade dock all disk från igår... Eller som var ÖVER från i förrigår, om jag inte missminner mig...

Och så har jag såklart diskat en gång till, nu efter kvällsmålet...

 

... Jag har läst lite bloggar...

... Och jag har försökt peppat mig själv lite grann...

 

Men dagen har, i det stora hela, varit lugn...

Jag har fokuserat på ingenting... Men ofrånkomligt bävat inför morgondagen... Den blir LÅNG. Då jag har sagt att jag inte ska åka hem förrän vid halv... sju... Eller var det halv åtta?

 

... Och jag har pillat sönder mina sår...

 

... Nu till kvällen, tvivlat på bloggandet en smula...

 

... Jag vet inte om jag HAR så mycket mer nu... Känns tomt.. Men hela den här DAGEN har nog varit rätt så tom...

Det kanske är DET som är "vilodag"...

 

God natt med er <3

 

 

... Jag fryser. Trött...

Och jag vill bara göra natt...

Har bestämt mig för att inte proppa idag. Trots en del ångest... och pressade känslor...

 

... Efter gårnattens inlägg, satt jag kvar vid datorn en stund. Spelade Mahjong, bland annat...

Sedan så gick jag och la mig...

Tror att det var ungefär två eller tre timmar kvar tills jag skulle gå till bussen, då...

 

Men jag tampades med jobbiga känslor. Krigade med mig själv... Och jag kunde inte sluta rabbla samma tanke... Samma överenskommelse.. om och om igen...

 

... Men jag somnade till sist. Halvsov. Vaknade då och då...

Tills jag vaknade för sista gången, vid fem i sju... Och då klev upp och gjorde mig iordning...

Tills larmet ringde vid sju...

 

Det var frost ute.. på backen... Vilket fick mig att komma ihåg att ta på mig sockor över strumporna. Då jag bara har sandaler på fötterna... Äger inga riktiga skor, som det ser ut nu...

Och mössa och vantar... För första gången i höst!

 

Jag stod och väntade på busshållsplatsen, i ungefär tio minuter. En kvart, kanske...

Och när klockan blev fem över halv åtta, klev jag på bussen "som dagens första passagerare", som chauffören sa...

 

... Väl i stan, hade jag ju redan under NATTEN, bestämt mig för att jag skulle PROMENERA medans jag väntade på bussen. Eftersom att jag fortfarande skulle vara MÄTT efter nattens proppande...

 

Så DET gjorde jag...

 

.. Jag gick ner till kanalen...

Det var frost på backen... Och solen hade precis börjat värma med sina trötta strålar...

... Det ingav en viss glädje... Och ett visst lugn...

 

Jag ställde mig och tittade ut över vattnet. På fiskarna som hoppade på ytan på ett sätt som jag aldrig tidigare upplevt...

Det var MASSVIS av dem. Och VART man än tittade, kunde man se MINST tre fiskar hoppa på vattenytan på en och samma gång...

 

... Men efter en stund, blev jag ändå rastlös...

Så jag gick en kortare omväg tillbaka till busstationen... och satt på en bänk och väntade den sista timmen...

 

... Bestämde mig, efter en del vägande fram och tillbaka, för att ändå köpa mig en kopp kaffe, vid nio när Pressbyrån öppnade...

 

*Vänta.. Vänta... Och vänta ÄNNU längre*...

Tills jag kliver på bussen... och drar FEL kort i automaten. Vilket innebar att jag åkte GRATIS på en sträcka där jag egentligen skulle BETALA...

"Men jaja. Skit samma"...

.. Det orkade jag inte bry mig om.

 

... Väl hos mina föräldrar, blev det precis som jag trodde...

Mamma och jag småpratade lite, medans mamma förberedde för dagens familjesammankomst... Och pappa var och sysslade med annat på SITT håll...

 

... Men jag blev fort övertrött... Och orkade bara hålla igång och prata en kort STUND, innan jag blev sittandes på en stol i köket. Gjorde mamma sällskap. Men SA inte mycket...

Svarade i princip bara på tilltal. Och sa någon mening då och då.. När det föll mig in...

 

Och tröttare BLEV jag!

När väl pappa hade kommit upp från källaren... så var jag såpass trött, att jag bara satt och stirrade rakt ner i golvet...

Jag orkade inte flytta ändan från stolen som jag satt på... Och jag brydde mig inte om när mamma och pappa, båda gick in i vardagsrummet för en stund... Och jag blev kvar ensam i köket...

... Men det var ju ingen DÖRR emellan... Så, särskilt ENSAM var jag ju egentligen inte ;)

 

... Dock så blev jag piggare igen, när 22åringen och hennes sambo, och 24åringen kom.

Fler än så, BLEV vi inte. Vilket var skönt.

Det blev alltså pappa, mamma, jag, 22åringen med sambo, 24åringen, och 15åringen.. idag.

.. Lagom.

 

... Det blev mat...

Ja, just det ja. Mamma, pappa och jag, pressade in en liten lunch innan de kom idag, också...

Men... GUD vad jobbigt jag hade det att proppa i mig en macka!

Det var både tröttheten... Bristen på energi... Och det faktum att jag fortfarande var mätt efter NATTEN, som gjorde att det tog längre tid än vad jag NÅGONSIN brukar ge det, att äta upp en smörgås!

 

... Men iallafall.

Det blev räkor, kräftor och paj, när syskonen kom...

Dock åt jag nästan ingenting... Blev bara såå MÄTT på de två små pajbitar jag drog i mig...

... Och vid det här laget, hade jag åter tappat energin nästan HELT, till att orka prata...

Satt mest och stirrade rakt ut i tomma luften.. Över bordet fullt med mat... Och föräldrar och syskon som pratade kors och tvärs...

 

... Vi förflyttade oss till vardagsrumssoffan, för en stund...

.. Jag och syskonen...

 

... Och sedan blev det fika runt matbordet...

Kaffe och te med grädde i, för MIN del... Och även lite chokladpudding... Vilket idag var GOTT... Fastän jag inte annars brukar tycka om det...

... En liten spets av en äppelkaka som 22åringen hade bakat, lyckades jag OCKSÅ trycka i mig...

Men både kaffet och te´t kändes överflödigt... "Jag hade inte PLATS för mer"...

 

... Sedan blev det dags för att fixa med HemligaTomten. Vilken anledning vi EGENTLIGEN samlades för...

Vi drog våra lappar. Diskuterade... Ja, mest DE(Jag var så gott som borta)... Huruvida alla skulle tilldelas ALLAS önskelistor. Eller ifall man bara skulle FÅ den, vars PERSON man skulle köpa till...

 

... Jag fick såklart den personen som jag känner ALLRA minst... 22åringens sambo...

Vilket nu, sålänge som jag är såhär TRÖTT, ändå känns okej... Orkar inte KÄNNA någonting annat just nu...

 

... Jag och 24åringen packade sedan in oss i 22åringens och hennes sambos bil. Och blev skjutsade in till stan...

Jag följde med 24åringen upp i hennes ÖVERSTÖKIGA lilla, lilla lägenhet... och pratade lite med HENNE, medans jag väntade på min buss hem...

 

... Jag berättade för FÖRSTA gången, för någon annan än XSAMBON(som följt hela min resa) om tiden som var en del av de VÄRSTA i mitt liv...

Bara lite på ytan, såklart. Då jag inte vill dra in min familj i vad som EGENTLIGEN hände i H*vetets stad, för mycket...

.. Berättade för FÖRSTA gången, för någon, om vilken inverkan en tvånginläggning på sjukhus, kan ha på en människa. Vare sig man mår relativt BRA innan... eller JÄTTEDÅLIGT...

Sådant som man bara tidigare har kunnat prata med MEDPATIENTER om... Eller Xsambon!

 

... Men som sagt, bara på ytan... Och att prata gav mig ångest. Jag blev tung inombords... Undrade om det var rätt att "avslöja" den sidan av mig... Den TIDEN i mitt liv. Situationen... Helvetet...

 

Men jag höll gott humör... "Det kändes ändå bra.."

Och när klockan blev halv åtta och min buss skulle gå om fem minuter, lämnade jag hennes lägenhet.. och begav mig till busshållsplatsen runt hörnet...

 

Redo för att åka hem...

VÄLDIGT redo för att åka hem!

Försöka koppla AV... SOVA...

 

... För att jag blir stressad när jag TÄNKER på...

"Jag måste somna inatt. Sova imorgon natt... För att på måndag blir det hårda tag... INTENSIVA timmar tillsammans med 26åringen och hennes ÖVERAKTIVA hundar!"..

 

... När jag kom hem, ville jag BARA blogga av mig.. och sedan gå och LÄGGA mig. SOVA.

Eller iallafall FÖRSÖKA sova. Koppla av...

 

Men jag såg att finalen av Spring, började fem minuter tidigare än vad jag kommit in ordentligt...

Så jag var bara TVUNGEN att se på den först...

Även om jag HELA tiden LÄNGTADE efter att den skulle ta SLUT. Så att jag kunde få SKRIVA någon gång...

 

... Och nu är frågan...

"Ska jag lägga mig på soffan.. För att SLIPPA vrida och vända på mig. Stirra... och låta tankarna rulla... För att sedan likt FÖRBASKAT kliva upp IGEN?".. "Eller ska jag satsa på att bädda ner mig i sängen DIREKT. Och ge mig själv chansen att somna på en GÅNG?"...

 

... God natt med er <3

 

 

... Min mage har tagit formen av en ballong...

Grannen talar högt och ljudigt på övervåningen...
Tankarna snurrar...

.. Och den huvudsakliga känslan inombords, är oro... Oro och ånger...

... Oro, ånger, rädsla... Och en nu LITE större motvilja till att leva längre.. och misslyckas mer...

 

... Ja, jag behöver blogga...

Kanske blir saker jobbigare... Kanske orkar jag inte... VILL jag inte hantera...

... KANSKE... blir det jobbigare att leva...

 

Men just nu, är bara känslorna så överväldigande...

Inte BARA det faktum att jag idag, för första gången på länge, har proppat till den grad att magen spänner ut sig och jag mår illa..

.. Så länge att jag kände mättnaden växa och övergå till en allt STARKARE ånger... En ånger som jag igonerade tills jag hade nått mitt halvt ofrivilliga mål... Att äta tills det var slut.

 

... Nej, inte BARA det...

Utan också det faktum att jag ska iväg om... fyra timmar. Iväg med bussen till stan. Sitta på...

.. Eller helst PROMENERA omkring i en och en halv timme, tills bussen från stan.. till mina föräldrar, går...

Och sedan ska jag spendera första delen av dagen, tillsammans med mamma...

Ja, med STÖRSTA sannolikhet mamma. Pappa brukar sysselsätta sig med annat...

Och sedan, resten av dagen, tillsammans med fyra av sex syskon.. Deras respektive... Och så mamma och pappa, såklart...

 

Jag ska orka MED att vara någorlunda social...

Det känns VIKTIGT för mig att åtminstone kunna vara social och pratglad under den tid som jag spenderar med BARA mamma...

För att jag vill prata av mig. Uppdatera henne lite...

Jag vill passa PÅ att... UMGÅS.. Nu när vi ändå ska TRÄFFAS... för första gången på... Ja, men.. flera VECKOR!

 

... Och nu kan jag inte sova...

Jag kan inte koppla av...

Det beror nog delvis på det GODIS som jag för en stund sedan, tvångsmässigt proppade i mig.. av den anledning att jag inte kunde koppla av "om jag inte gav med mig för ätarbegäret"...

 

.. Och delvis av den anledning att jag oftast tillåter mig själv att bli TRÖTTARE och TRÖTTARE, innan jag till slut somnar av utmattning...

Jag SOMNAR liksom inte om jag inte är SUPERTRÖTT, nuför tiden...

Och nu när jag har en ORO inom mig, att inte hinna somna ALLS, så blir det ÄNNU svårare att kunna slappna AV...

 

... Och FÖRUTOM dessa saker, är det även en fullspäckad tid FRAMÖVER, som gör att jag har svårt att koppla av...

Imorgon är det ju familjen. Att umgås, och planera för HemligaTomten.. som i SIG, är ett stress-och orosmoment...

 

Och sedan, på måndag, ska jag över till 26åringen en vända för att "fira" hennes födelsedag. Hon ska firas imorgon. Men då var jag ju upptagen...

Men skönt ändå. Då slipper jag allt folk. Så blir det bara hon och jag... Och hennes HYPERAKTIVA och oroliga hundar!

 

... Nästa HELG vill 26åringen komma hit och SOVA. Vilket jag har gått med på. Då det KAN bli kul. Men mest för att hon har velat det LÄNGE nu...

 

... Och EFTER det...

Ja, jag kan ju inte räkna med att vara HELT fri från "sociala krav och förväntningar" framöver.. Enda fram till JUL...

Men DÅ blir det ju även julfirande... Jag ska hitta julklapp till min "person" för HemligaTomten...

.. Och sedan så är det ju NYÅR också!

 

... Jag har FULLT upp med vardagen. Att försöka få allt att gå ihop... ALLRA helst vad gäller dessa MÅSTEN.. Ätandet och att handla mat. Dessa LIVSNÖDVÄNDIGA "aktiviteter"...

 

Jag tampas med hur jag ska hantera mig själv. Mina tankar och känslor. Mitt liv...

Och ifall jag borde skriva av mig i textsamlingen. Försöka PEPPA mig själv så mycket som möjligt... Eller ifall jag ska våga börja blogga igen...

 

... Och jag känner INGEN kontroll till NÅGONTING...

Otillräcklig...

Framtiden, fortfarande grumlig och grå. Suddig... och upplöst...

 

De senaste dagarna har jag tittat väldigt mycket på videos och foton på min och Xsambons förra hund...

Jag har saknat honom MER än på länge... Och jag har bara velat KRAMA honom. PRATA med honom...

SE hans glädje. KÄNNA hans värme...

 

Och igår messade jag och Xsambon om att jag kanske skulle komma ÖVER snart...

Får se hur det blir med det.

Det tar emot att resa så långt. Då jag alltid sitter på helspänn...

Vill ha LÅNGA väntetider... Och LÅNGA resor på SAMMA buss eller tåg. Så att jag slipper STRESSA...

.. Och bytena är det VÄRSTA jag vet!.. För att... lokalsinnet...

 

... Frågade om Xsambon kunde komma HIT över en helg FÖRST... Och att vi sedan åker TILLSAMMANS tillbaka...

.. Men det är ju ÄNDÅ hemresan sedan...

 

... Jag tror iallafall att jag är normalviktig nu...

Skulderbladen är inte beniga, som de BRUKAR vara... Och jag kan greppa tag i huden, på ett sätt som jag inte HELLER brukar kunna göra...

Ansiktet är lite rundare...

 

På talan om ANSIKTET...

Jag får FORTFARANDE ont... FORTFARANDE utslag...

Men jag har behandlat med både idomin(så att jag inte ska riva sönder) och acnemedlet, i några dagar nu... Hoppas på att det blir bättre...

... Men stessen, oron och ångesten, gör pillandet till ett ibland omedvetet tvång...

 

Men nog för utslag i ansiktet, som i och för SIG, gör allt annat än boostar självkänslan...

Men vad som JOBBIGARE är, är att jag FORTFARANDE tappar ALLDELES för mycket HÅR!

... Varför ÄTA bra, trots ångest och andra svårigheter, om det ÄNDÅ inte gör någon skillnad i det ENDA jag bryr mig om?..

 

... Annars så gick det iallafall bra idag.. när jag skulle hitta en present till 26åringen... Vilket jag hade oroat mig såå för, tidigare...

 

... Jag fick beslutet ifrån kommunen, om kontaktperson, idag...

Och även ett brev från arbetsförmedlingen. Då jag inte har svarat på deras samtal. Och han vill veta ifall jag fortfarande vill vara inskriven som arbetssökande...

 

... Men vad ska jag svara?.. Hur ska jag VETA?

... Jag menar... Just nu... Jag är till intet...

 

Men nästa år, kommer jag att stå utan inkomst. Och ska jag vara berättigad till bidrag.. Vare sig det är från Soc eller försäkringskassan, så måste jag vara arbetssökande och göra vad arbetsförmedlingen kräver...

.. Sålänge som jag inte ansöker på nytt, om aktivitetsersättning... Vilket jag inte vill... Kräver läkarkontakt...

Och jag tror att jag behöver kraven på mig.. för att NÅGONSIN ta mig ut!..

 

... Men jag tror iallafall att jag ska börja blogga igen... Får väl sortera ut de saker som jag inte vill nämna här på bloggen. Och skriva dessa, som vanligt, i textsamlingen...

Så får vi SE hur det går...

 

... Nu blev det inget "vad jag har GJORT" idag...

Men... det SKITER jag i, just nu...

Får ta det från och med imorgon...

 

Ska lägga mig framför tv:n... och vänta in att jag ska gå till bussen...

Sedan HOPPAS jag på att jag ändå kan vara RELATIVT pigg hos mina föräldrar...

 

... God natt med er <3