Direktlänk till inlägg 24 september 2015
Men det känns som en för stor uppgift, att prata med någon om de problem som man upplever. Det måendet som man ändå bär på... När man, varje gång man tänker EFTER, inte alls mår dåligt... Inte ALLS har några problem att lösa. Några svårigheter att jobba med...
Att ALLTID.. Varje gång som man ska prata om det. Få stöd... Inte kan känna att man upplever de där sakerna ALLS...
... Nej, jag kan inte ta emot hjälp. Även om jag kommer att ångra ännu ett backande ifrån det som till åtminstone NÅGON procents chans, hade kanske kunnat lätta upp lite.. Ge mig en skjuts...
Men jag känner mig själv... Och det är inte så enkelt som att jag tvivlar på hjälpen. Att den skulle hjälpa... Utan... jag tvivlar på mig SJÄLV.. Att jag kan bryta denna GAMLA, GAMLA vana... Och för en gångs skull.. TROTS ångest och dunderfeliga känslor, lyckas ta EMOT hjälpen... Den hjälp "som jag INTE behöver"...
... Och jag orkar inte uppleva det en gång till...
Den enda vägen som jag kan TRO fungerar.. om NÅGOT... Är att pressa mig upp på egna ben igen... Att kämpa för att få det liv som jag behöver... Men som jag redan gett upp viljan om att få...
Ett liv som kan göra mig LYCKLIG... Och ge det hela en MENING...
... Jag tog ju inte emot hjälp som barn, heller...
Men jag var starkare då... Kunde plöja trots smärtor... Och LYSSNADE till och verkligen tog TILLVARA på min perfektionsthjärna...
... Varför blev jag svagare som vuxen?..
... Jag måste FINNA den styrkan igen..
Bara DÅ...
... Nej, inte ens då...
Men kanske blir vardagen hanterlig... och JAG gladare och mer framåt...
... Det kanske kan kallas LIV, iallafall.
... Annars VET jag inte...
Meningslösa skit...
... Men jag orkar inte...
Kanske borde jag bara hålla ut och testa den där samtalskontakten när jag väl får en tid...
... Jag känner att jag förstör mitt liv... Förstör för mig själv...
Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunn...
Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annar...
Det är så svårt... Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lik...
Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt... Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera... ... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför...
Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | ||||
7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | |||
14 | 15 | 16 | 17 | 18 | 19 |
20 | |||
21 | 22 | 23 | 24 | 25 | 26 | 27 | |||
28 | 29 | 30 | |||||||
|