... Jag tänker bara.. "Jaja. Jag fick ju må bra i några veckor iallafall"...

... Och egentligen. Det är ganska mycket, för att vara jag. Jag kan ju inte sticka under stolen med att dessa veckor har varit hårda och en viss kamp. Men jag klarade det. Och för en stund. En ganska lång sådan, fick jag känna att jag hade kontroll över mitt liv. Att jag tog mig framåt... Och att jag kunde hantera min vardag... Jag kände mig vuxen...

... Men nu...

Nej, det KÄNNS verkligen som om jag håller på att tappa det. Och jag kan inte AVGÖRA ifall det är av vilje eller inte...

Det enda jag VET med säkerhet, är vad jag KÄNNER..

Jag är trött. FYSISKT trött. Ligger gärna på soffan... Och strugglar med att orka diska... Jag orkar inte promenera en längre tid... Och de stunder som jag TÄNKER mycket...

... Ja, jag...

Jag blir bara så VARM och utpumpad, nuför tiden...

... Men förutom tröttheten, så vet jag också att jag börjar misstrivas mer och mer med ätandet... Jag mår inte bra av mättnaden. Känner inte för att äta för ätandets skull...

Jag är oftast sugen när jag börjar äta... Men efter första tuggan.. är det bara för att det ska ätas...

Visst, det är GOTT... Men... Ja.. jag vet inte.

... Men summan av det hela, är iallafall att allt börjar kännas så mycket HÅRDARE nu...

Jag är ju van. Det är ju såhär det ALLTID går... Att jag känner mig stark. Börjar.. Trivs med min nya vuxna känsla... Jag känner kontroll... Saker rullar på...

Och så sakta.. sakta, börjar det vända... Tills det slutligen bara fallererar...

Men jag tror inte att det har kommit till det stadiet då det fallererar ännu. För att den här gången, har jag hela tiden FÖRHINDRAT det... Jag håller mig kvar på att jag sakta men stadigt, ser golvet sjunka undan under mina fötter... Och orken... Ja, den tynar...

... Jag VILL... Det VILL jag...

Men jag känner mig VÄLDIGT liten i en stor situation, just nu...

Dagen idag.

... Jag klev upp till klockan, vid åtta på morgonen. Åt frukost. Men mindre än vad jag brukar. Lusten...

Diskade efter mig.. Och klev i säng igen...

Sov antagligen en stund till...

Och klev upp.. La mig framför tv:n... Och åt sedan lunch... Mycket mindre än vad jag brukar.. Lusten, igen...

Sedan tog jag bussen in till stan. Kände för en stund, ett visst ljus inombords... Jag bestämde mig nu för att jag skulle handla idag. Jag hade ju mat i frysen. Både "strö-saker" som kan tillagas, och några få matlådor kvar... Och "det fanns ju ingen direkt ANLEDNING till att jag skulle börja fundera på svält eller att sluta KÖPA YOGHURT och sådant redan NU.. Ingen anledning att ta ut krisen. Bekymren i förväg"...

Jag skulle åtminstone kämpa på som vanligt, tills jag verkligen KROCKAR i problemen. Stöter PÅ hindret...

För att, visst. Jag har slutat laga mat. Slutat göra matlistor... Och därmed slutat göra inköpslistor till matlagning.. och köpa mat... Men... jag kan ju fortsätta köpa det jag klarar av, fram tills maten jag har hemma, tar slut.. iallafall.

... Så att, idag skulle det handlas!

Den där mjölken. Den där naturella yoghurten... Och den där juicen, som har stått på listan under TRE dagars försök!

... Men ja-a...

Nu har jag iallafall LÄRT mig...

Åker jag in till stan.. Allra helst en varm dag. En unken dag... Eller en GRÅ dag...

Promenerar. Njuter i solen... Eller bara av naturens sköna...

... Ja, då ORKAR jag inte vidare till en affär sedan.

Det hände idag. Jag vill ju gärna LEVA mina dagar. Det är något nytt. Men så ÄR det. Jag vill inte HA dessa uppstakade dagar längre. Dessa tider att passa. Dessa egenuppställda regler. Tänka, tänka. Tänka. Stressa.

Utan jag vill bara VARA för en stund. Men att KOMBINERA att "bara vara" och att få någonting GJORT sedan... Nej, energin är redan slut efter en timmes "bara vara"... Och sedan vill jag hem igen... Och "bara koppla av"...

... Jag tog mig en promenad ner till forsen. Skrev ett kort blogginlägg här på bloggen... Och tog sedan en omväg, medans jag funderade på vilken TID jag skulle behöva... Eller som vore LAGOM att börja gå till affären, om jag skulle kunna ha KYLVAROR i påsen, utan att de blev förstörda.. Men samtidigt inte skulle behöva stressa utav H*VETE..

... Och inte heller hade jag lust att jäkta iväg för TIDIGT. Sådär "hinna med nästa buss", eller så... För att jag var inte färdig med att "bara vara"...

Själva ältandet inombords, tog ju bort själva NJUTNINGEN i min "bara vara-stund"... Då jag hela tiden försökte PLANERA. Samtidigt som jag tyngdes av det faktum att jag var FYSISKT slut. Varm... Och rent PSYKISKT slut till den grad att jag inte skulle orka med STRESSEN som en promenad mot ett visst mål, brukar innebära för mig..

Så varken fysiskt eller psykiskt, kändes det okej att gå till affären idag...

Jag funderade på att handla på en NÄRMRE affär. Men förutom att det blir dyrare med min strama ekonomi, så innebar det OCKSÅ att jag precis skulle missa min första buss.. Och därmed måste VÄNTA med att handla, så att kylvarorna klarar sig. Och alltså behöva strosa omkring ÄNNU längre.. med noll energi...

Nej, jag bestämde mig efter mycket om och men, för att åka hem istället...

Väl hemma, åt jag matlåda.. som jag bara kokade pasta till...

Mådde dåligt efter maten. Är nog mycket PSYKISKT... Men det är FYSISKT som jag känner AV det. Jag TRIVS helt enkelt inte...

Jag minns inte riktigt vad jag kände IDAG av ätandet... Men det var INTE positivt...

Förövrigt, har jag rivit upp dessa sår i ansiktet... Tårögd..

Jag har funderat fram och tillbaka, på hur jag ska ta mig vidare. Orka FORTSÄTTA...

... Känt både hopp och förtvivlan. Ljus och mörker. Klarhet och tvivel...

... Energin... Energin och motiveringen. DET är nyckelorden, just nu. DET är vad jag saknar och behöver...

Och jag känner bara att det är DAGS nu. Jag vill ha ett liv som jag TRIVS med. Älska och bli älskad... Jag vill sluta kämpa under ångest och tvivel...

.. Men SKULLE det vara så, att det är SÅHÄR livet ser ut. Att det HÄR är vad ett LIV innebär... Ja...

... Jag vet inte...

... Men perioden var ju ganska lång.. Då jag gick från förtvivlan och hopplöshet, till framgång och kontroll... Iallafall några VECKOR lång.. Och kanske blir nästa gång ÄNNU längre :D

Jag trivs bara inte i denna berg-och dalbana...

Jag vill ha stabilitet. Och jag vill UPPNÅ någonting. Men då JAG står vid rodret.. ser jag inte att det skulle hända.

Jag behöver en vän. En kärlek som skjuter på.

Nu blir det mer tv... Och sedan ett kvällsmål...

Och en till dag imorgon...

God natt med er <3

... Nu sitter jag här vid forsen...

Jag har bestämt mig för att, idag ska jag handla. Köpa den där mjölken. Den där yoghurten som snart tar slut...

Jag har bestämt mig för att, jag måste fortsätta. Iallafall tills maten i frysen tar slut. Tills jag har tillagat på ett eller annat sätt, de frysta råvaror jag redan har...

Jag ska inte ta ut krisen. Problemet... Bekymret i förväg...

Men när det väl kommer... Ja, då vet jag inte...

För att jag vill aldrig svälta igen...

Ja, DoctorPhil kan vara nyttigt att se på. Man får SE med egna ögon, de farhågor jag haft varenda svältperiod. Och det blir så verkligt, vad jag utsätter mig själv för...

Jag vill inte dra på mig NÅGRA livsbestående skador.. Än mindre utsätta min familj för det...

Dock behöver jag fortfarande finna motivation, för att orka hålla fast... Och jag behöver hitta en strategi...

... Ja-a...

Detta med rutiner... Just nu STRUNTAR jag lite grann i dem.. Trots oro. För att jag känner för att bara VARA för en stund... MÅSTE ju gå att kombinera detta... Måste ju gå att få ihop vardagen ändå...