Gud, vilken DAG...

Och även om jag måste vakna till en ny dag imorgon, så ser jag såå fram emot att sova, NU...

Morgonen började med att jag som vanligt klev upp. Åt frukost..

Samtidigt som jag försökte räkna lite grann på och komma FRAM till vad jag behövde köpa nytt av idag. Hur länge olika saker i kylskåpet skulle räcka. Och så vidare...

Sedan diskade jag efter mig, och klev i säng igen.

Sov en stund till... Kollade mailen, och såg att jag hade fått svar från kundtjänst angående tv:bänken... Ett svar som inte alls hjälpte mig. Inte dög...

Men jag väntade lite till. Och hoppades på att ett lite mer informativt svar skulle komma...

Vilket också, när jag klev upp för andra gången, hade kommit... Dock inte såpass att jag har någon ANING om vilken dag denna leverans kommer att SKE...

Jag satte mig vid tv:n en stund. Som vanligt. Medans jag väntade på att det skulle bli dags för lunch. Vilken jag ALLTID stressar som F*N med under alla reklamer i programmet jag följer...

Ja, jag kan ju säga att det inte är någon direkt NJUTNING i att äta, när jag stressar som jag gör... Över SKITSAKER som att jag inte vill missa handlingen i mina favoritprogram!..

Medans jag satt där vid tv:n, kunde jag inte sluta fundera... Såklart. Jag behövde komma fram till ifall jag skulle åka och handla mat idag... och LAGA morgondagens mat IMORGON... Eller ifall jag skulle laga mat till imorgon, IDAG... Och sedan både handla mat och tvätta kläder IMORGON...

SAMTIDIGT som jag dessutom visste MED mig att antingen idag eller imorgon, skulle tv-bänksnissarna ringa! Och DÅ ville jag INTE vara hemifrån!.. Men hur skulle jag veta vilken DAG?

... Jag funderade och funderade. Försökte bestämma mig... Men stressen inombords, gjorde att jag inte kunde tänka alls. Och något beslut kunde omöjligt tas...

När klockan blev dags att gå till bussen, och jag hade sprungit till kylskåpet och försökt räkna ut mängd och åtgång på diverse råvaror... ett ANTAL gånger...

Ja, då hade jag FORTFARANDE inte bestämt mig!

Klockan var fem minuter kvar tills bussen skulle gå, när jag trots allt bestämde mig för att åka idag. Då morgondagen REDAN känns oövervinnerlig med allt som ska göras..

"Om de ringer när jag är i stan, har jag block och penna i byxfickan"... Gjorde mig inte SÄRSKILT mycket lugnare. Men det var bättre än ingenting...

På väg till stan, hade jag inte heller ännu bestämt mig för vilken AFFÄR jag skulle gå till. Ifall jag skulle kliva av på det ena eller det andra stället...

Men idag kändes det bara som om jag ville handla i en butik som jag kände igen och kände mig trygg i. Där jag VISSTE vart det mesta FANNS...

Så jag tog butiken där jag har som minst tid.. och får stressa som mest för att hinna fram och tillbaka innan bussen går...

Promenerade fort. Blev varm. Mådde dåligt fysiskt... Sådär så att jag frös, men ändå svettades...

... Och så kommer jag till affären. Jag plockade idag, för FÖRSTA gången sedan jag började äta, på mig lite FRUKT. "Jag måste ju chansa. Försöka."... Och det kändes bra. Inget tvivel. "Och det BEHÖVER ju inte betyda att jag ALLTID måste köpa det nu"... Om ni undrar varför det är svårt, får ni läsa förra kvällsinlägget...

Och så går jag vidare. "Har ju saker på listan också"...

... Jag kommer fram till den ENDA sak som egentligen var ANLEDNINGEN till att jag behövde åka in idag eller imorgon. Den ENDA sak som tar slut nu...

.. Och... Hyllan var tom.

.. Jag SÅG ju att, här och där i butiken höll de på för fullt och plockade upp varor... Och jag KUNDE ju gå fram och FRÅGA någon...

Men inombords var jag stressad. Mådde inte hundra... Och så frustrationen på att PRECIS just DEN varan som JAG kom för, inte fanns på hyllan... "Och jag behövde tillbaka till bussen NU, NU.. NU!"...

... Ja, jag sprang omkring som en yr höna ett tag. Försökte, i mitt röriga, uppstressade sinne, avgöra ifall jag skulle fråga någon.. Bara ta varorna som jag redan plockat och betala... Eller ställa korgen på golvet och gå därifrån.. tomhänt...

Det ena kände jag inte ALLS för... Orkade inte få ett "Nej, tyvärr".. Som skulle få mig att må ÄNNU sämre...

Det andra kunde jag bara inte acceptera. Då det skulle innebära att jag fick med mig ALLT UTOM det som jag kom DIT för! "Och när, var, hur och varför skulle jag köpa det senare?".. "Borde jag då inte istället handla ALLT senare?"...

Till slut, bara STÄLLDE jag korgen där på golvet, och lämnade i uppgivenhet och frustration, butiken, tomhänt. Med känslan av att denna stressfyllda resa, som jag inte ens var SÄKER på att jag ville göra, var HELT onödig...

Och jag ville inte åka hem igen. Inte tomhänt. Inte på en gång...

Nu ville jag istället sega och dega. Jag ville ta en promenad. Hoppa över den första bussen... och därmed MEDVETET försena middagen med en timme... Om jag ens skulle ÄTA den!..

Jag skulle göra resan till någonting ANNAT än en misslyckad inköpsrunda...

... Jag var frustrerad. Såå frustrerad. Och jag tror att jag såg anledningen till att jag ÄNTLIGEN skulle kunna SLUTA med dessa rutiner igen. Detta nya sätt att leva... Denna KAMP som egentligen inte ger mig NÅGONTING. Då det enda jag kommer att kunna UPPNÅ med mitt liv, är att få vardagen att gå ihop. Kanske om jag har tur, även utan stress och oro. Ångest. Och en trött skalle...

... Jag skrev till min Jobbcoach och sa att jag ville börja praktisera. Men egentligen av ingen annan anledning än att jag inte ville sitta hemma och hela tiden TÄNKA på vad jag gör emot mig själv och hur misslyckad jag är. Hur DUM och svag jag nu åter tillåter mig själv att vara.. När jag nu slutar med rutinerna... och riskerar att hetsa och svälta om vartannat... ÄN EN GÅNG.. "Villket(medvetet) MISSTAG jag gör"..

Jag ville hemifrån. Tänka på annat... Och av en FULLGOD anledning, låta allt spricka... Jag kände nog någonstans att DET skulle minska mitt dåliga samvete jämtemot min FAMILJ... Att bristen på ork att FÖRSÖKA, berodde på att det fanns så mycket ANNAT runtomkring...

... Jag TOG mig en promenad... Och tog sedan nästa buss hem. Tjugo över fyra... går bussen som inte finns med i länstrafikens app... Denna "mystiska" resa...

När jag kom hem, slängde jag in en matlåda i mikron. Inte den mat som stod på listan. Inte idag. För att jag var TRÖTT på listan.

Den gör mig stressad... Och jag ORKAR inte längre. Bara av att TITTA på den, känner jag mig pressad och planerings-och funderingshjärnan slår igång... Jag orkar inte längre PLANERA middagar. Orkar inte planera INKÖP... Och jag orkar inte se alla dessa punkter som skrivs när det blir saker att göra... För många på en dag...

... Jag åt...

Och sedan har jag bara suttit vid tv:n...

Känt mig uppgiven. VETAT att jag måste FORTSÄTTA... Men samtidigt inte kunnat SE hur det ska gå TILL. Hur jag ska orka fortsätta vara kreativ. Orka fortsätta planera och räkna efter... Hur jag ska orka FORTSÄTTA stressa fram varje måltid... Och alltid känna mig mer eller mindre missnöjd över HUR det hela har gått till. Känslan som jag har i kroppen... Hur SNABBT jag har ätit... Och så vidare...

Jag orkar inte tänka längre, helt enkelt...

Men inte heller att ge upp HELT, känns det MINSTA rätt. Lockande, jo visst. Men inte rätt... För att, trots brist på ork(som bara tycks bli värre och värre). Stressen.. Så HAR jag fortfarande ett ansvar. MEDMÄNNISKOR. Mitt liv handlar inte BARA om mig...

... Och om jag ska vara ärlig... Känslan som jag får när jag är elak mot mig själv medvetet, är inte så lockande i sig.

... Men jag vet inte... Vet inte hur jag ska orka...

.. Vet inte...

God natt med er <3

Allt jag vill.. eller ÖNSKAR att jag ville, just nu, är att lägga ner allt.. Bara ge upp... Stänga in mig... ... Och tillåta mig själv att SLUTA med det här nu...

Jag lever för familjen. För att inte svika dem... Jag kämpar för att få vardagen att fungera, för att orka umgås med dem när de önskar...

... Och jag kan inte ens TÄNKA mig att jag NÅGONSIN kommer att komma längre i mitt liv, än att just "vardagen fungerar"... För att jag kämpar inte för det. Jag lägger ingen ENERGI på att träffa folk... om inte de hör av sig till MIG... och då är det ofta jobbigt att se fram emot... Och ja-a...

... Just nu, sitter jag bara här och känner för att proppa... Sedan vill jag bara sova... Att vakna igen, ser jag inte fram emot...

Jag behöver en paus. Vila... Och jag vill vakna upp till en HELT annan värld.. Tillvaro och situation...

... Jag är slut...

.. Men...

... För att det ena ÄR trots allt mer rätt än det andra... ÄVEN om allt kanske i slutänden har varit helt meningslöst.. och av HELT fel anledning...

Jag menar. Jag borde göra det för mig själv... för att det är VÄRT det... Och inte på grund av dåligt samvete om jag INTE gör det.

Jag tampades med beslutsångesten.. Jag kämpade mig iväg i sista minuten...

Jag stressade och mådde fysiskt dåligt...

... Kommer dit... och ser allt spricka...

... Och så inser jag bara...

"Jag gör inte det här för min egen skull... Jag lever inte för min egen skull... Jag ser TILL att överleva... Men inte för min skull... Inte ens när jag träffar FAMILJEN, gör jag det för min egen glädjes skull...... Och jag gör INGENTING för att göra det här livet till någonting mer än en överlevnad".

Jag måste leva. Försöka att må bra. Så att jag kan finnas kvar för min familj.. Inte svika dem...

Men jag MÅSTE få någonting nytt att fylla mina dagar med... Så nu blir det praktik, trots allt... Och jag kompomissar gärna på alla mina vardagsrutiner och styrkan i dessa.