... Jag känner mig VÄLDIGT vilsen. Fastkedjad... och ingen väg är rätt...

VART jag än vänder mig, så pekar pilarna åt motsatt håll...

Jag blir förvirrad...

... Det KÄNNS dock som om det måste vara dags nu, att ta tag i det... Och jag VÅGAR inte... Jag VÅGAR inte själv...

Vågar inte göra ett nytt försök att ha mat hemma, utan att behöva riskera smärtan som det kan innebära...

Vill inte heller TILLÅTA mig själv att än en gång småhandla för dagen... Att medvetet äta för lite, fastän ingen egentlig anledning finns... Mer än att jag ramlar dit... vill gå ner i vikt, varje gång som det regelbundna och varierade ätandet misslyckas...

... Ska jag äta, så vill jag att det fungerar. Varken drastiskt för lite... eller drastiskt för mycket...

Just nu går jag på svält... Och ätarproblemet gör att också alla ANDRA bekymmer som jag vill och behöver ta tag i, skjuts framför mig...

... Det är dags... Jag BORDE ta emot hjälp...

Ja, jag tänkte skriva "BEHÖVER hjälp"... Men det gick inte riktigt... Det är DÄR tvivlet kommer...