Livet ur D:s synvinkel

Alla inlägg under maj 2015

Av D - 22 maj 2015 23:43

Jag bloggar ifrån sängen. För att jag kunde inte tillåta mig själv att inte blogga.


Kortkort..


Jag sov bättre inatt... Kanske var det bra att ge upp helt.

... Jag vaknade vid ettiden. Hade fått kallelse till psykiatrin, på posten. Ungefär tre veckor framåt...

Och att inte tänka och bara vara, blev med ens svårare.


Skärande ångest. Jobbiga tankar...

Gråt framför tv:n. För att jag inte orkade titta... Ett hjärta av bly... SMÄLTANDE bly. Och en hjärna med mjölksyra...


"Dagens mat", på affären här i byn...

Skriva av sig i textsamlingen, när jag inte orkade mer...


… Och omöjliga funderingar utan slut... Med ett dilemma som kunde döda... ALDRIG har jag längtat så mycket efter vad som helst att döva min smärta med.. Vad sägs om en strömbrytare till hjärnan?


Problemet är...

Jag orkar inte längre. Vill se en förändring. Förbättring... Jag vill må bra. Komma framåt... Slippa se döden som en öppen dörr..

… Och jag vill göra det NU. BEHÖVER det... NU.


… Men samtidigt orkar jag inte MED att ta tag i någonting som kan fixas NU, om jag redan HAR någonting pågång.. Psykiatrin...

Och ska jag då orka leva min vardag utan att göra någonting åt den eller mig själv... i TRE VECKOR?!


… Det är liksom psykiatrin ELLER en annan väg...

Någon annan väg, SER jag inte...

Och psykiatrin känns för långt borta...


… Det där med att sluta tänka... Fungerade inte särskilt bra.

… Vill nog bara undvika döden just nu... Måste finna en bra väg...


Hjärtat blöder fortfarande... Kan det brista på riktigt?


God natt med er <3

ANNONS
Av D - 21 maj 2015 23:43

... Jag tänkte egentligen inte blogga idag. Kvällsblogga...

 

Jag tycker inte om tanken på vart jag är påväg i livet. Emotionellt och psykiskt... Men även fysiskt...

Jag sabbar för mig själv... Och jag börjar tröttna på att skriva... Allra helst dela MED mig av en massa negativitet och ett fallerande(fallererande?) liv... Jag börjar känna mig obekväm med att skriva för mig allvarliga saker, till människor som egentligen inte berörs alls av just min situation och mina känslor... Känna mig SKYLDIG för hur TUNG min blogg blir och hur gnällig jag låter...

 

... Och jag... börjar helt enkelt lämna bloggandet bakom mig...

Vad som håller mig kvar, är väl det faktum att jag...

Det här skulle vara min dag i livet. VARJE dag, i flera år, var det meningen... Så har det ju inte riktigt varit. Och mitt mål att kunna läsa tillbaka om mitt liv, kampen igenom och vidare... Det är liksom lite grann förstört... Men ÄNDÅ vill jag inte riktigt släppa taget.. Den betyder för mycket för mig, helt enkelt.

 

Ehhmmm... Så nu när jag ändå skriver, kan jag ju lika gärna beskriva min dag idag...

 

... Kan ju börja med att säga att jag har allt utom härliga nätter nuför tiden. Att jag somnar på morgonen... Vaknar senare samma morgon...

Jag kan säga att jag ofta längtar efter tabletter... Eller så säger jag INTE det. För att det hör inte hit...

 

.. Så jag går vidare.

Inatt var nog inget undantag. Jag hade svårt att somna. Låg med mycket funderingar... Oro... Ångest och rädsla. En känsla av fångenskap med tajta rep, inom mig själv...

... Jag skrev till min kontakt på kommunen, för att kunna lugna ner mig själv lite... Har en känsla av att jag håller på att beta av alla mina orosmoment och ångestbelagda ting(om man nu kan säga så)... Så mycket som jag kontaktar henne!

 

Och på talan om att kontakta... Jag mår bara sämre och sämre. Blir bara tyngre och tyngre i skallen. Det blir bara svårare och svårare, att psykiskt andas... Ju mer jag tänker på min situation... Ju mer jag kontaktar.. Ju mer jag försöker se framåt.

 

Jag hoppar lite grann idag.

När jag gick ute på min promenad nu på kvällen, kände jag mig bara så DESPERAT till att få PRATA med någon. Att få dela med mig av mina funderingar.. Min oro för framtiden... Och min brist på ork att uppleva den...

Kanske prata om lite annat för en stund... Eller bara skaffa lite stöd i kärlek...

 

Jag ÖNSKADE såå, att jag kände människor. Människor som jag kunde lita på. Prata med... Men jag konstaterade ganska snabbt, gång på gång... att dessa människor FINNS inte. Inte i mitt liv...

Inte ens XSAMBON kändes bra att kontakta. Spanjoren känner jag inte... Och om jag hade varit tillräckligt desperat... Min andra sjukhuskompis, Halvturken som jag sådär hemligt kallar honom... Nej, hans nummer hamnade i soptunnan i samma veva som jag lämnade sjukhuset...

 

... Mina föräldrar eller syskon var inga alternativ... Inte alls. De vet för lite. Förstår för lite... De har för liten insikt... Och dessutom vill jag hålla våra samtal till det positiva. Prata glada saker... Eller kanske diskutera livet... Men inte på den nivå som det ligger på NU...

Däremot tvivlar jag inte på att jag skulle kunna ha en och annan trevlig stund även nu när jag befinner mig i denna krisen... Eller vad det nu är för något...

 

... Nej, jag var ensam... Och till slut bestämde jag mig bara för att jag skulle sluta tänka. Jag skulle sluta bry mig... Och jag skulle ge upp... Bara göra vad jag hade lust med... Och inte ställa några som helst krav eller förväntningar på mig själv... Varken vad gällde att komma framåt i livet, att göra någonting på dagarna... eller att komma iväg till stan, så att jag får köpa "dagens mat" varje dag...

 

Jag skulle sluta drömma...

För att nu orkade jag inte längre. Jag mådde bara dåligt av att befinna mig i den här desperata och omöjliga situationen. Där jag ändå VISSTE att det var jag som orsakade mitt eget lidande... och inte tog tillvara på de eventuella goda stunder som jag kunde ställas inför...

Och min hjärna var TRÖTT på att tänka... Jag var TRÖTT på att vara missnöjd och desperat.

 

Jag ställde mig upp från bänken som jag satt på. "Japp. Så får det bli" ... Och jag mådde rätt så bra för en stund. Satte på musik i öronen... och gick på vägkanten och sjöng till musiken...

Dock så dog känslan som jag ändå hade fått... Känslan av lättnad, i samma veva som jag tappade greppet om förståelsen för vad som var skillnaden med det NYA sättet att leva, mot hur jag har levt de senaste VECKORNA... Månaderna... ÅREN!

 

... Men iallafall...

Tillbaka till dagens ordning..

Jag klev iallafall som vanligt nuför tiden, upp strax innan ett-bussen skulle gå... Stressade mig iväg till bussen... Och åkte in till stan...

Dock så blev det inte två bussar idag som jag hade TÄNKT mig. Då jag inte kände någon energi eller större lust till att åka ett köpcenter bort idag... Så jag gick istället till en affär i stan, och hoppades på att inte stöta på något kännbart ansikte på vägen...

 

Jag stressade lite grann. Så att jag skulle hinna med första bästa buss hem igen... Orkade inte vara hemifrån... Men det faktum att jag inte känner mig särskilt pepp på att lida FÖR mycket fysiskt av att svälta, gjorde "dagens mat" till ett måste...

 

Jag hann med bussen...

Och väl hemma, blev det tv... Om jag inte minns fel. Och "dagens mat" med en kopp kaffe...

 

Jag förblev sittandes framför tv:n, medans de desperata tankarna... som jag inte minns så väl nu i skrivandets stund, lockade fram tårar i mina ögon... Och en viss desperation till... Nej. Skit samma. Jag vill inte skriva så. Inte idag. Funderar på att...

 

.. Det spelar ingen roll. Och ursäkta för gåtorna. Har svårt för att betsämma mig för vart jag ska sätta gränsen för "säga och inte säga" just nu... Vilket egentligen inte spelar så stor ROLL.. Med tanke på vad jag hittils skrivit.

 

Det blev iallafall ett blogginlägg... Eller egentligen ett inlägg i textsamlingen, som sedan hamnade på bloggen...

Och sedan drog jag på mig ytterkläderna och gick ut en stund.. Promenaden som jag skrev om lite högre upp...

 

Jag promenerade till trafikplatsen... Och sedan med desperat sinne. Då internet inte fungerade på mobilen, så att jag inte kunde kolla buss in till stan, gick jag tillbaka hem igen...

Jag blev jagad av en ung tjej. Kanske... Nej, jag är så dålig på åldrar. Men senare barn, tidigare tonår kanske.. Som ville intervjua(stavning) mig, påstod hon. Men det verkade mest som en lek. Ett skämt... Ja, hon hade kul... Och jag var inte riktigt på humör. Så avvisade henne på ett sätt som jag HOPPAS att blev såpass trevligt som jag ville göra det...

 

Och så gick jag hem... La mig framför tv:n... Och försökte låta bli att oroa mig över... situationen, mig själv... och framtiden... Ja. För oron är det ju inget säkert koncept att börja strunta i allt ÄNNU mer...

 

... Men jag hade iallafall turen att det var David Batra på tv:n när jag kom in. ÄLSKAR honom. Kan nog påstå att han är min favoritkomiker. Dock så hade jag ju redan SETT den föreställningen. Men lika kul ändå.

 

... God natt med er <3

 

 

ANNONS
Av D - 21 maj 2015 18:00

Nyss skrivit..

   

Jag vet Jag måste klara det här... Och än finns det hopp... Om än skymmande litet.


Vi hörs ikväll <3


Av D - 20 maj 2015 22:54

... Idag har HELT klart varit en dag full av tvivel. Det börjar gnaga ordentligt nu... Och jag funderar ALLTFÖR mycket...

Men det är svårt att låta bli... Det känns liksom som att hela mitt LIV bygger på hur jag hanterar den här situationen här och nu. Vilka val jag gör... Och vad jag säger, tycker och tänker...

Det känns som om jag spelar på liv eller död... Vinna eller förlora...

Och det känns som om jag har alldeles för många val, där de flesta av dem är omöjliga att välja... Det kan bara inte bli rätt...

 

Ja. Jag har ältat väldigt mycket, hur jag ska gå vidare nu... Psykiatrin eller ej... Och om inte psykiatrin.. Vad ska jag göra istället? Hur ska jag DÅ hantera... livet?

... Men även DEN vägen, känns omöjlig på så många sätt... Det finns fler än EN anledning till att jag egentligen inte borde välja den stigen.. Utan istället försöka mig på någonting annat...

Men samtidigt är den dörren fortfarande LITE enklare att få upp, än vad alla andra vägar jag kan se, är just nu...

 

... Och jag kan bara inte låta BLI att SE alla dessa motstridigheter i att åter slänga mig in i vården... Någonting som jag tidigare dessutom har VÄLDIGT dåliga erfarenheter av...

Det finns så mycket som säger EMOT att det skulle vara en bra idé och hjälpa mig åt rätt HÅLL denna gången...

Och jag vet ärligt talat inte ifall jag är redo att göra så mot mig själv igen...

 

... Men att INTE göra det... Vågar jag chansa på DET? ... För att inte heller att ge upp, känns som om det skulle gynna mig just nu...

Visst. Jag kan fortsätta med "dagens mat"... Fortsätta spendera mitt liv framför tv:n... Jag kan fortsätta tillåta mig själv att ta mig igenom dessa jobbiga stunder då jag... Ja, då min hjärna bråkar och hjärtat känns som bly...

 

... Men jag VILL inte.

Jag VILL inte... Jag vill ha ett RIKTIGT liv om jag ska leva. Jag vill VETA att jag kommer att ta mig UR det här så småningom... Inte gå omkring i OVISSHETEN om ifall det här ÄR och FÖRBLIR mitt liv. Min vardag... Att risken finns att allt bara kommer att kännas jobbigare och jobbigare.. Mer och mer misslyckat... Och jag blir bara olyckligare och olyckligare... Utan att kunna göra någonting ÅT det...

 

Nej. Hittar jag ingen lösning på mina problem... På mitt LIV...

.. Då SER jag inte heller MENINGEN med att fortsätta...

Vilket gör det hela ÄNNU eländigare! ... För att jag VET ju... Döden blir inte mycket mer än en önskan till flykt...

 

Men. Dagen idag.

När jag gick och la mig igår, blev jag som inte är så ovanligt nuför tiden, attackerad av någon av alla anledningar till att jag borde... EGENTLIGEN BORDE dra mig undan nu... Dra mig tillbaka, innan jag gör någonting som jag kommer att ångra...

... Och jag skrev till min kontakt på kommunen...

 

... Det är jobbigare än jobbigast... när alla alternativ är dåliga alternativ... När alla vägar kan leda mig... till HELT fel plats... Det känns som om jag går in i en dödsfälla, vart jag än går...

Men ÄNDÅ känns det som om, utanför detta fönster kan jag finna det liv som jag vill ha... och BEHÖVER! ... Det är så enkelt.

 

Jag klev iallafall upp imorse... Eller den var nog närmare halv ett... Kanske..

Och så TROR jag att jag gick iväg till bussen, rätt så per omgående... Idag skulle jag iväg och köpa "dagens mat"... Och även nytt kaffe, om jag skulle komma ihåg..

 

Jag var orolig att möta syskonen i stan... Och ju fler dagar som går, desto mer osäker BLIR jag på ifall jag kommer att orka FORTSÄTTA åka in till stan... Det blir bara jobbigare och jobbigare, att oroa sig varje dag för att behöva vara glad mot någon. Prata. Skratta... Eller ens ha kravet på sig att på NÅGOT sätt visa intresse för någon annan människa..

Jo, jag älskar mina syskon. Älskar min familj... Och nu i vuxen ålder, har jag kommit alla så mycket närmare...

Men nej. Just nu...

 

Väl där, gick jag iallafall till den affären som jag skulle till. Köpte det jag skulle ha... Och gick sedan tillbaka till stationen...

... Då jag har blivit väldigt trött de senaste dagarna. Antagligen kroppens svar på den drastiska förändringen av näringsintag och mängd.. Så orkar jag inte längre promenera särskilt. Utan nu väljer jag hellre bussen.

Alltså. Inga bussar som stannar vid trafikplatsen. Och imorgon planerar jag att åka TVÅ bussar för att ta mig till den affär som ligger ett köpcenter bort... Dit jag i vanliga fall brukar gå..

 

Jag väntade iallafall in den buss som gick hela vägen hem till mig... Och när jag kom hem, åt jag hälften av "dagen mat"... Ja, DET anser jag däremot att är lite konstigt. Jag känner mig mätt fortare nu. Trodde att det skulle bli tvärt om. När jag är van att äta så mycket..

... Men men. Jag förväntar mig dock att det ska bli jobbigare och jobbigare med tiden.. Jag menar. Det måste ju ha funnits NÅGON anledning till att jag gav mig in i kampen att börja äta bra ifrån första BÖRJAN! INNAN jag åter började med "dagens mat" ... Och jag ANTAR att det var smärtan... Eller så var det att jag mådde bättre just då... Jag minns faktiskt inte...

 

Men iallafall...

Jag blev sittandes framför tv:n... Drack lite kaffe. Och åt...

Diskade efter mig... Diskade igen... Försöker beta av lite grann nu...

Och sedan gick jag ut på en promenad. Då jag kände att jag behövde frisk luft och en lugnare plats för att fundera... SKOGEN, tänkte jag...

 

Tog med mig ett par av de soppåsar som stått vid sidan om ytterdörren i några dagar nu, för att ta tag i att SLÄNGA dem... "Det måste ju göras" ...

Jag mot sopförrådet... "Vi möts igen" ...

 

... Det hade blivit en del förändringar därinne. Och det kom som en chock. Till en början, blev jag lite förvirrad... "Jaha... Nu FINNS dessa soptunnor igen! ... Den finns, men har aldrig funnits förut... Och den här... Ja, den hade funnits tidigare, men var borta sist jag var här..."

Men så såg jag en lapp på dörren. De skulle göra en del förändringar i förråden.. Alla soptunnor som hade felats skulle läggas till... Och även en tunna för matavfall skulle hädanefter finnas.

 

... Skönt, tyckte jag. En viss lättnad la sig över mig... Ordning och reda. Lite logik över det hela...

Men däremot var säkert soporna som jag hade påbörjat i mitt eget sopskåp, nu felsorterade... Och jag hade inte heller känt mig tillräckligt lugn inombords för att orka stanna i soprummet och KOLLA hur sorteringen skulle se ut... Så, inom mig... Fortfarande lika kaotiskt..

 

Jag promenerade en bit, och satte mig sedan på en bänk för att blogga... När jag gick ut, var tanken att jag skulle blogga om de ältande funderingar som jag hade haft hela dagen idag... Men så blev inte fallet..

 

Efter att ha bloggat, tog jag mig en långsam omväg hem igen... Och sedan blev det mer tv..

En kopp kaffe... Och nu bloggning..

Mer tv efter detta... Ja-a... Eller kanske sängen. Vi får se.

 

God natt med er <3

 

 

Av D - 20 maj 2015 19:16

Jag sitter här.. Inte i skogen. Jag SKULLE ha suttit i skogen. Men jag orkade inte gå längre. Behövde skriva..


Nej, jag sitter här. På bänken. Vid bilvägen. Jag har lite ångest.. Eller om det är ängslan jag känner...

Det började bra. Kände mig relativt lättad... ÄNTLIGEN skulle soprummet make some sense. Äntligen skulle jag slippa dra mig för att slänga sopor av den anledning att soptunnor felades.. byttes ut... eller mystiskt försvann... ÄNTLIGEN skulle det bli lite klarhet i saker och ting...


Men...

Ja-a... Det betyder ju också att jag måste lära mig sortera enligt ett nytt soprum... Och idag tog jag mig aldrig tid att studera det.. Vilka soptunnor som fanns... Så än sålänge känns det FORTFARANDE lika jobbigt.. "Hur ska jag sortera sålänge?".Och "Har jag sorterat fel i mina påbörjade påsar?" ...


Men annars. Gick ut för att rensa tankarna... Funderar en del just nu...

Men det tar vi ikväll <3

Av D - 19 maj 2015 19:52

... Okej. Nu tar jag krafterna till mig och gör den här kvällens blogging... För att, det viktigaste just nu... "Snälla, låt den här dagen ta slut!" ...

 

Jag har ångest. Jag känner mig kluven. Osäker... Otålig. Men samtidigt stressad...

Och jag vet inte om det är fysiskt eller psykiskt... Men "dagens mat" har REDAN satt sina spår... Och... Ja, det ena är värre än det andra, som HELT klart är värre än det första!

... Det vill säga... Vad jag än utsätter mig själv för, så känns det alltid värst.

... Men jag föredrar ju FORTFARANDE det här, före hetsätandet FULLSTÄNDIGT utan kontroll..

 

... Men jag är trött... Soffan DUGER liksom inte. Jag måste ligga. Till sängs...

Men jag TROR också att det har lite med VÄDRET att göra. Huvudet känns spänt. Och luften tung att andas...

 

Ja-a...

Jag tvivlar...

Jag vill inte lida mer... Men jag tvivlar...

Vill bara backa. Dra mig ur, innan det sätter igång... Men då står döden och knackar på min dörr...

... Nej, kanske inte... Jag VET faktiskt inte. Det är nog bara min desperata hjärna... som har tröttnat och ger upp lite ytterligare för vart gång jag tvivlar...

 

... Det känns bara som att jag inte vill ge det några dagar till... Jag vill inte känna AV vad jag gör mot mig själv.

Och att veta att det är jag själv som tillför känslan av att vilja sticka en kniv genom bröstet eller tinningen...

... Ja. Det gör inte saken bättre... Men DET är nog däremot saken som gör att jag inte GÖR det.. Förutom min familj då, som såklart är den STÖRSTA anledningen..

Men jag menar. Hade det INTE berott på vad jag gjorde mot mig själv... Hade det INTE varit så säkert att det är JAG som sitter vid rodret i det hela... Ja, då hade jag nog gett upp för länge sedan..

Så...

 

Men dagen.

Jag klev upp... strax innan jag gick till bussen...

Gick iväg. Vände i porten. För att det SPÖREGNADE ute. In och klä på sig en regnjacka. Och så ut igen..

Två sekunder. Och jeansen hade stora FLÄCKAR på framsidan av båda ben. Det droppade flera droppar i sekunden, ifrån min keps... Och min lilla bruna ryggsäck... Ja, den var dränkt..

Mina fötter trampade i vatten, så att det squisade varje gång som jag satte ner foten... Ja, de läcker in ur sina en centimeters hål, som har konstigt nog hamnat på samma ställe på båda skorna.. Och även under, i hälen läcker det mer eller mindre in i båda... Behöver nya skor. Vet.

 

... Det slutade iallafall med att jag STRUNTADE i stan. Då det kändes för obehagligt och inte ALLS värt det trots allt..

Istället svängde jag in på den lilla butiken här i byn. Köpte mig "dagens mat".. Och gick sedan hem och deckade(däckade?) framför tv:n... Blev sedan sittandes där.. Eller liggandes... I... Ja, hela kvällen. Dagen.

 

... Jag fick en uppdatering angånende psykiatrin. Och hur det går med DET...

Och ja-a...

 

... Jag har ätit "dagens mat". Och jag har diskat lite av det som ligger på bänk och i diskho...

 

.. God natt med er iallafall <3 ... Om än tidigt.

 

 

Av D - 18 maj 2015 21:06

Grejen är den, att jag går hela tiden omkring med en känsla av att någonting är fel. En undanskymd ångest. En ängslan...

Jag känner av min hjärna. Känner hur den jobbar... Och jag VET ju vad problemet ÄR.. Jag har börjat TÄNKA fel igen... Min hjärna har åter vänt sig EMOT mig. Jag KÄNNER det...

Det var så länge... Ja, några veckor iallafall... Sedan jag KÄNDE det. Trodde nästan att det var över. Ett berg bestiget... Att jag nu, efer en lång kamp... Under två år, nu hade lyckats övervinna den delen av mig själv... Och helt och fullt, kämpar åt rätt håll...

 

... Men ja-a... Det är kanske lite mycket att begära...

 

Men förutom det, har idag varit en lugnare dag. Efter några MINST sagt HEKTISKA dagar, rent emotionellt och psykiskt, har det nu lugnat ner sig lite... Vilket känns både bra och dåligt... MINST sagt förvirrande...

... Jag tror... Eller rättare sagt VET, att det beror mycket på att jag nu har blivit av med den mat som störde mig... Jag slängde den sista yoghurten igår... Och nu kan jag återgå till tryggheten med "dagens mat"...

 

Det finns både bra och dåliga saker med det.. 

Jag tillåter mig själv att ÅTERIGEN gå tillbaka till att MEDVETET skada mig själv. Genom att äta både fel och för lite. Tillåter mig själv att RASA i vikt och att än en gång genomlida kroppsliga smärtor på grund av för lite näring..

Men samtidigt så innebär det kontroll för mig. Smärtan fysiskt kommer inte i NÄRHETEN av lika intensivt, som den gör när jag hetsar dag efter dag, timme efter timme.. Jag får också enklare att veta hur jag ska HANTERA maten. Matlagningen... Och ätandet. Det finns ingen risk att jag tappar kontrollen över mig själv och gör någonting som jag egentligen inte vill göra... Och jag får i mig EXAKT samma sak varje dag.. Eller ja. Ungefär iallafall.

 

... Det finns ju såklart PSYKISKT negativitet i det hela, OCKSÅ. Men inte lika mycket nu, som förra gången. För att nu har jag FÖRSÖKT äta normalt. TESTAT många vägar... och GETT mig själv en chans... Men upptäckt vart det ledde mig. Hur INTENSIV min hjärna blev.. Och hur många FRÅGETECKEN som dök upp...

Och jag kunde inte hantera det. Orkade inte...

 

.. Och visst. Det var nog mycket annat också. Allt annat som inte fungerar... Men jag TROR... att detta var en stor del i att det hela sprack. Till att döden återigen blev närvarande.. Hjälplösheten... Vägarna som bommade igen framför mina ögon... Bristen på ork... Och den fysiska smärtan som uppkom VARJE dag på grund av brist på kontroll... Och den PSYKISKA smärtan därav.

 

... Men som sagt. Idag har jag haft det lite lättare, rent känslomässigt. Inget lika tungt hjärta... Och trots att hjärnan min, återigen sänker mig, har jag kunnat känna mig glad och framåt...

Och visst. Det beror ju mycket... Och då MENAR jag MYCKET, på "dagens mat". Att jag åter har tagit kontrollen tillbaka...

Men det beror också på att jag har VÄRLDENS underbaraste kontakt på kommunen, som stöttar mig och hjälper till, HUR många gånger jag än backar och fösöker. Backar och försöker. Jag känner att hon respekterar mig och mina känslor och vill mig väl.. Min nya A-K.. Fast mindre spänd.. -Får jag känslan av.

 

... Och jag känner nu att jag har öppnat en dörr som KAN göra saker mer möjliga... Ja, då alla andra dörrar nu har smällt igen i ansiktet på mig... och jag har gett upp hoppet om att själv klara mig ur och förbi detta... Jag BEHÖVER denna dörren.

... Psykiatrin.

 

... En dörr som länge varit stängd, låst och bommad. Av mig själv till största del. Jag har inte vågat. Inte orkat... Men nu, TROTS att allt kan spricka, bli värre, och enligt MIN hjärna, rent utav FARLIGT(för mitt liv), är jag nu redo att satsa. För att alternativet är döden... Jag ORKAR inte mer. Att kämpa utan framgång. Och att leva ett "omöjligt" liv i rädsla...

... Och det här är min sista väg att testa...

 

Känner mig konstigt nog, hoppfull. Har jag aldrig gjort förut, vad gäller den sak som min hjärna gör svår att hantera.

 

... Ojoj.. Ska jag ta dagen idag också.

Vet inte riktigt..

Vaknade imorse. Det var en varm och... Vet inte om jag vill säga "orolig" natt... Och morgonen blev even varmare...

 

Mailkontakt med min kontakt på kommunen, medans jag låg och halvsov i sängen...

Höll på att återigen backa ifrån den hjälp som nu är den enda anledningen till att jag bryr mig om att fortsätta kämpa... För att det var jobbigt. Hela grejen ÄR ju såklart jobbig. Men den blir ju BRA mycket jobbigare när man inte riktigt vet hur allting ska gå till..

 

Men jag tror att det håller på att ordna upp sig. ANTAGLIGEN, om jag klarar det.. Vågar och inte backar... Sålänge som jag TILLÅTS av min tvivlande hjärna... Ja, då kommer det KANSKE... ÄNTLIGEN att gå vägen... Och jag kanske har chansen till ett "normalt" liv trots allt.. Det är väl på tiden i så fall!

 

... Jag känner inget större hopp. Vågar inte ens TÄNKA på HUR det skulle gå till! Inte HOPPAS på att hela jag kommer att kunna samarbeta med mig själv åt SAMMA håll.. Men det finns en chans :) Det får duga sålänge.

 

Ja. Jag klev upp...

Mådde ganska dåligt imorse. Då min hjärna bestämmer sig för att bråka.. Och jag både kände AV det och kände mig DUM på grund av det... Såklart. "Kan man må bra.. Så varför inte bara GÖRA det?"..

... Men rent emotionellt MÅDDE jag nog rätt så bra ändå..

 

Jag åkte in till stan med en senare buss idag. Då jag egentligen inte ville åka in ALLS. Var orolig. Rädd att möta något av syskonen. Den "risken" finns ju alltid när man åker till den stad som även FAMILJEN har som närmsta... Om man säger så.

... Och jag hade ingen ork med det. Ville inte prata. Inte SE någon. Bara gömma mig. Vara ifred... Mest ville jag nog inte "bli konfronterad" över, få en massa FRÅGETECKEN om vad jag har haft för mig de senaste dagarna. Att de har försökt få tag i mig och så vidare.. "Vad skulle jag säga?"..

 

... Och så ville jag ju gärna bara åka in dit. Köpa "dagens mat", och sedan åka direkt hem.. Inte få frågan om jag vill ta en fika. Inte stå och prata eller förväntas föra en konversation. Vara GLAD när vi möts...

 

... Ja, ni kanske förstår.

Men jag gjorde iallafall en satsning. "Möter jag någon, så GÖR jag. Då får jag hantera det"..

Klädde på mig. Och gick till bussen...

 

Väl i stan, gick jag direkt till affären. Köpte det jag skulle ha... Kände en lättnad över... En STOR lättnad över att jag nu skulle åter få kontroll över mig själv...

... Men också ville jag gå ner i vikt...

 

... Jag måste säga...

Jag är såå GLAD när jag ser mig själv i spegeln. Såå GLAD. Mina kinder är rundare. Jag ser både hälsosammare och bättre ut. Och jag känner mig lite närmre sådär rund och gó ut, som jag alltid ville göra när jag var liten...

Alltså, jag är inte tjock. Nu ligger jag faktiskt PRECIS på min normalvikt. Vilket jag ser som väldigt positivt. Och med håret som jag klippte igår... Jag trivs.

 

MEN. Faktum är... För det första, har ju hjärnan vridit sig fel...

Men så känner jag även en RÄDSLA. Bristen på kontroll, som gör att jag antingen går ner... eller UPP, utan stopp... Den gör att jag hellre väljer smärtan och oron i att gå NER, än väljer smärtan och oron... som är så mycket STÖRRE, både fysiskt och psykiskt, i att gå UPP..

Hellre DÖR jag i svält eller pajade organ, än att uppleva den där bristen på kontroll och det dåliga samvetet, DAG efter DAG... Ja, jag vet inte HUR länge! ...

 

Men det är ju klart. Jag önskar mig ju hälsosam kontroll och att stanna på en normal vikt. Det vore ju det bästa... Både för kropp och själ...

Hoppas att jag håller med.. HELA jag! Annars blir det svårt...

 

Jag åkte iallafll hem igen, med första bästa buss... Bestämde mig för att ta en buss som tvingade mig att PROMENERA en stund idag. Klev av vid Trafikplatsen. Och det kändes jättebra. Av en viss anledning.

... Väl hemma, satte jag mig vid tv:n, med en JÄTTEGOD kopp kaffe, och "dagens mat"...

Och där blev jag sedan sittandes..

 

Diskade..

Har bestämt mig för att diska det jag har använt, plus en eller två saker till, för varje gång som jag har använt något. För att jag har ingen energi till att ta ALLT på en gång. Men tids nog blir nog allt klart. Om jag bara håller ut.

Och då ska jag även försöka ta tag i det här med fönstret. Så att gardinerna kan hoppa upp på sin plats och sluta reta mig till ångest hela tiden.

 

... Jag tog en kort promenad, innan SofiasÄnglar skulle börja. Ungeför tjugo minuter bara.. Kände inte att det räckte. Så ska gå ut igen, efter att jag har bloggat klart.

Efter det, blev det iallafall SofiasÄnglar.. Och nu bloggningen.

 

God natt med er <3

 

 

Av D - 17 maj 2015 23:26

Dagen idag började nerbäddad under tjocktäcket i soffan... Panikslaget varmt... Och en ångest utan dess like...

23åringen ringde igen... Och det senaste. Nej jag har inte kunnast svara i telefon ALLS. Varken när HON har ringt. Eller när arbetsförmedlingen ringde härom dagen...

 

... Att inte svara när arbetsförmedlingen ringer... Det ger mig inte dåligt samvete... Men GUD vad nervös och stressad jag blev när jag för andra gången, inte svarade när en FAMILJEMEDLEM ringer! ALLRA helst eftersom att IDAG var tiden för 21åringens födelsedagsfirande! ... Och jag IGNORERAR!

 

.. Ja-a.. Samvetet. Det var inte kul. Jag kunde bara inte sluta oroa mig över vad familjen skulle tro, tycka, känna... Skulle de känna sig övergivna? Oviktiga?.. Skulle de bli OROLIGA? .. Ringa igen.. och jag inte heller DÅ svara?.. Skulle de börja HATA mig?

 

... Ja, jag kände mig skyldig... Och jag slungades mellan att hoppas på att hon inte skulle höra av sig IGEN, och att själv känna mig väldigt pressad till att JAG borde höra av mig!

 

... Jag låg i soffan i några timmar. Skrev lite grann i anteckningar i mobilen... Och åt. Yoghurt.. I massor!

 

... Jag minns inte så mycket... Men NÅGON gång därefter, tog jag mig i kragen och fick för mig att gå och bada. Duscha... Det behövdes.. VERKLIGEN!

... Ett LÅNGT och härligt bad... Eller härligt... Jag vet inte... Jag funderade mycket döden...Och hade nog egentligen inte så stor lust att lämna badkaret igen...

 

Men så duschade jag. Klippte mitt hår... Ja, rakt av bara. Så att det nu istället för tunnt och ojämt. Kluvet, hänger en decimeter ner från axlarna, bara räcker till axlarna... Och det var såå skönt! Att bli av med det...

 

Det blev mer tv... Kaffe. Tv. Tv... Tv..

... Och så småplockade jag lite grann. Orkade inte diska och så. Och har inte heller gjort någonting ANNAT. Men jag slängde lite skräp.. Måste ju komma igång på NÅGOT sätt...

 

... Ja-a.. Det tog nog stopp där...

 

... Så.. God natt med er <3

 

Jag har funderat terapi, by the way. Och jag är nog redo nu... Känner att jag MÅSTE vara det! Då DET tycks vara det enda som kan ge mig en GNUTTA hopp.. Ja, några andra vägar FINNS ju inte just nu!

... Det är ju inte hållbart, när jag det finns så många bommar, att den enda vägen jag kan se är döden.

Detta är jag...

Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)

  

Vad vill du veta? :)

20 besvarade frågor

Dela med dig :)

Vill du följa mig? :)

Följ Livet ur D:s synvinkel med Blogkeen
Följ Livet ur D:s synvinkel med Bloglovin'

RSS

Viktkampen

           

Kan ni lösa denna?

Dagens gåta

Dagens Citat!

Dagens citat

Länkar

 

Jag tipsar

Starkt filmtips till den känslosamma =)


Kalender & klocka

Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13
14
15 16 17
18 19 20 21 22
23
24
25
26
27
28
29 30 31
<<< Maj 2015 >>>

Tidigare år

Mina senaste tankar

       

Checklista

 0% uppnått

 

    

Det jag skriver om...

 

         

Allt jag skrivit :)

Vad söker du?

Besökare hittills

 


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se