Livet ur D:s synvinkel

Alla inlägg den 18 maj 2015

Av D - 18 maj 2015 21:06

Grejen är den, att jag går hela tiden omkring med en känsla av att någonting är fel. En undanskymd ångest. En ängslan...

Jag känner av min hjärna. Känner hur den jobbar... Och jag VET ju vad problemet ÄR.. Jag har börjat TÄNKA fel igen... Min hjärna har åter vänt sig EMOT mig. Jag KÄNNER det...

Det var så länge... Ja, några veckor iallafall... Sedan jag KÄNDE det. Trodde nästan att det var över. Ett berg bestiget... Att jag nu, efer en lång kamp... Under två år, nu hade lyckats övervinna den delen av mig själv... Och helt och fullt, kämpar åt rätt håll...

 

... Men ja-a... Det är kanske lite mycket att begära...

 

Men förutom det, har idag varit en lugnare dag. Efter några MINST sagt HEKTISKA dagar, rent emotionellt och psykiskt, har det nu lugnat ner sig lite... Vilket känns både bra och dåligt... MINST sagt förvirrande...

... Jag tror... Eller rättare sagt VET, att det beror mycket på att jag nu har blivit av med den mat som störde mig... Jag slängde den sista yoghurten igår... Och nu kan jag återgå till tryggheten med "dagens mat"...

 

Det finns både bra och dåliga saker med det.. 

Jag tillåter mig själv att ÅTERIGEN gå tillbaka till att MEDVETET skada mig själv. Genom att äta både fel och för lite. Tillåter mig själv att RASA i vikt och att än en gång genomlida kroppsliga smärtor på grund av för lite näring..

Men samtidigt så innebär det kontroll för mig. Smärtan fysiskt kommer inte i NÄRHETEN av lika intensivt, som den gör när jag hetsar dag efter dag, timme efter timme.. Jag får också enklare att veta hur jag ska HANTERA maten. Matlagningen... Och ätandet. Det finns ingen risk att jag tappar kontrollen över mig själv och gör någonting som jag egentligen inte vill göra... Och jag får i mig EXAKT samma sak varje dag.. Eller ja. Ungefär iallafall.

 

... Det finns ju såklart PSYKISKT negativitet i det hela, OCKSÅ. Men inte lika mycket nu, som förra gången. För att nu har jag FÖRSÖKT äta normalt. TESTAT många vägar... och GETT mig själv en chans... Men upptäckt vart det ledde mig. Hur INTENSIV min hjärna blev.. Och hur många FRÅGETECKEN som dök upp...

Och jag kunde inte hantera det. Orkade inte...

 

.. Och visst. Det var nog mycket annat också. Allt annat som inte fungerar... Men jag TROR... att detta var en stor del i att det hela sprack. Till att döden återigen blev närvarande.. Hjälplösheten... Vägarna som bommade igen framför mina ögon... Bristen på ork... Och den fysiska smärtan som uppkom VARJE dag på grund av brist på kontroll... Och den PSYKISKA smärtan därav.

 

... Men som sagt. Idag har jag haft det lite lättare, rent känslomässigt. Inget lika tungt hjärta... Och trots att hjärnan min, återigen sänker mig, har jag kunnat känna mig glad och framåt...

Och visst. Det beror ju mycket... Och då MENAR jag MYCKET, på "dagens mat". Att jag åter har tagit kontrollen tillbaka...

Men det beror också på att jag har VÄRLDENS underbaraste kontakt på kommunen, som stöttar mig och hjälper till, HUR många gånger jag än backar och fösöker. Backar och försöker. Jag känner att hon respekterar mig och mina känslor och vill mig väl.. Min nya A-K.. Fast mindre spänd.. -Får jag känslan av.

 

... Och jag känner nu att jag har öppnat en dörr som KAN göra saker mer möjliga... Ja, då alla andra dörrar nu har smällt igen i ansiktet på mig... och jag har gett upp hoppet om att själv klara mig ur och förbi detta... Jag BEHÖVER denna dörren.

... Psykiatrin.

 

... En dörr som länge varit stängd, låst och bommad. Av mig själv till största del. Jag har inte vågat. Inte orkat... Men nu, TROTS att allt kan spricka, bli värre, och enligt MIN hjärna, rent utav FARLIGT(för mitt liv), är jag nu redo att satsa. För att alternativet är döden... Jag ORKAR inte mer. Att kämpa utan framgång. Och att leva ett "omöjligt" liv i rädsla...

... Och det här är min sista väg att testa...

 

Känner mig konstigt nog, hoppfull. Har jag aldrig gjort förut, vad gäller den sak som min hjärna gör svår att hantera.

 

... Ojoj.. Ska jag ta dagen idag också.

Vet inte riktigt..

Vaknade imorse. Det var en varm och... Vet inte om jag vill säga "orolig" natt... Och morgonen blev even varmare...

 

Mailkontakt med min kontakt på kommunen, medans jag låg och halvsov i sängen...

Höll på att återigen backa ifrån den hjälp som nu är den enda anledningen till att jag bryr mig om att fortsätta kämpa... För att det var jobbigt. Hela grejen ÄR ju såklart jobbig. Men den blir ju BRA mycket jobbigare när man inte riktigt vet hur allting ska gå till..

 

Men jag tror att det håller på att ordna upp sig. ANTAGLIGEN, om jag klarar det.. Vågar och inte backar... Sålänge som jag TILLÅTS av min tvivlande hjärna... Ja, då kommer det KANSKE... ÄNTLIGEN att gå vägen... Och jag kanske har chansen till ett "normalt" liv trots allt.. Det är väl på tiden i så fall!

 

... Jag känner inget större hopp. Vågar inte ens TÄNKA på HUR det skulle gå till! Inte HOPPAS på att hela jag kommer att kunna samarbeta med mig själv åt SAMMA håll.. Men det finns en chans :) Det får duga sålänge.

 

Ja. Jag klev upp...

Mådde ganska dåligt imorse. Då min hjärna bestämmer sig för att bråka.. Och jag både kände AV det och kände mig DUM på grund av det... Såklart. "Kan man må bra.. Så varför inte bara GÖRA det?"..

... Men rent emotionellt MÅDDE jag nog rätt så bra ändå..

 

Jag åkte in till stan med en senare buss idag. Då jag egentligen inte ville åka in ALLS. Var orolig. Rädd att möta något av syskonen. Den "risken" finns ju alltid när man åker till den stad som även FAMILJEN har som närmsta... Om man säger så.

... Och jag hade ingen ork med det. Ville inte prata. Inte SE någon. Bara gömma mig. Vara ifred... Mest ville jag nog inte "bli konfronterad" över, få en massa FRÅGETECKEN om vad jag har haft för mig de senaste dagarna. Att de har försökt få tag i mig och så vidare.. "Vad skulle jag säga?"..

 

... Och så ville jag ju gärna bara åka in dit. Köpa "dagens mat", och sedan åka direkt hem.. Inte få frågan om jag vill ta en fika. Inte stå och prata eller förväntas föra en konversation. Vara GLAD när vi möts...

 

... Ja, ni kanske förstår.

Men jag gjorde iallafall en satsning. "Möter jag någon, så GÖR jag. Då får jag hantera det"..

Klädde på mig. Och gick till bussen...

 

Väl i stan, gick jag direkt till affären. Köpte det jag skulle ha... Kände en lättnad över... En STOR lättnad över att jag nu skulle åter få kontroll över mig själv...

... Men också ville jag gå ner i vikt...

 

... Jag måste säga...

Jag är såå GLAD när jag ser mig själv i spegeln. Såå GLAD. Mina kinder är rundare. Jag ser både hälsosammare och bättre ut. Och jag känner mig lite närmre sådär rund och gó ut, som jag alltid ville göra när jag var liten...

Alltså, jag är inte tjock. Nu ligger jag faktiskt PRECIS på min normalvikt. Vilket jag ser som väldigt positivt. Och med håret som jag klippte igår... Jag trivs.

 

MEN. Faktum är... För det första, har ju hjärnan vridit sig fel...

Men så känner jag även en RÄDSLA. Bristen på kontroll, som gör att jag antingen går ner... eller UPP, utan stopp... Den gör att jag hellre väljer smärtan och oron i att gå NER, än väljer smärtan och oron... som är så mycket STÖRRE, både fysiskt och psykiskt, i att gå UPP..

Hellre DÖR jag i svält eller pajade organ, än att uppleva den där bristen på kontroll och det dåliga samvetet, DAG efter DAG... Ja, jag vet inte HUR länge! ...

 

Men det är ju klart. Jag önskar mig ju hälsosam kontroll och att stanna på en normal vikt. Det vore ju det bästa... Både för kropp och själ...

Hoppas att jag håller med.. HELA jag! Annars blir det svårt...

 

Jag åkte iallafll hem igen, med första bästa buss... Bestämde mig för att ta en buss som tvingade mig att PROMENERA en stund idag. Klev av vid Trafikplatsen. Och det kändes jättebra. Av en viss anledning.

... Väl hemma, satte jag mig vid tv:n, med en JÄTTEGOD kopp kaffe, och "dagens mat"...

Och där blev jag sedan sittandes..

 

Diskade..

Har bestämt mig för att diska det jag har använt, plus en eller två saker till, för varje gång som jag har använt något. För att jag har ingen energi till att ta ALLT på en gång. Men tids nog blir nog allt klart. Om jag bara håller ut.

Och då ska jag även försöka ta tag i det här med fönstret. Så att gardinerna kan hoppa upp på sin plats och sluta reta mig till ångest hela tiden.

 

... Jag tog en kort promenad, innan SofiasÄnglar skulle börja. Ungeför tjugo minuter bara.. Kände inte att det räckte. Så ska gå ut igen, efter att jag har bloggat klart.

Efter det, blev det iallafall SofiasÄnglar.. Och nu bloggningen.

 

God natt med er <3

 

 

ANNONS

Detta är jag...

Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)

  

Vad vill du veta? :)

20 besvarade frågor

Dela med dig :)

Vill du följa mig? :)

Följ Livet ur D:s synvinkel med Blogkeen
Följ Livet ur D:s synvinkel med Bloglovin'

RSS

Viktkampen

           

Kan ni lösa denna?

Dagens gåta

Dagens Citat!

Dagens citat

Länkar

 

Jag tipsar

Starkt filmtips till den känslosamma =)


Kalender & klocka

Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13
14
15 16 17
18 19 20 21 22
23
24
25
26
27
28
29 30 31
<<< Maj 2015 >>>

Tidigare år

Mina senaste tankar

       

Checklista

 0% uppnått

 

    

Det jag skriver om...

 

         

Allt jag skrivit :)

Vad söker du?

Besökare hittills

 


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se