Imorgon har jag bestämt mig för att äta pizza. Ville egentligen gå till pizzerian och köpa kebabrulle... Men då det inte känns särskilt tryggt.. När jag inte har någon att gå DIT med... så satsar jag på en fryst pizza från affären istället. Det blir nog också gott :)

För övrigt så har jag väl inte världens bästa stund just nu... Huvudet känns tjockt och alldeles överansträngt av funderingar.. Dessa funderingar som hakar upp min hjärna och gör att jag inte kan sluta tänka. Planera... Och ja.. Fundera...

... Och så har det varit HELA dagen! Ja, ingen lugn stund idag. Kanske blir så när man, för det första är hemma hela dagen, för första gången på länge.. Och för det andra, ändrar sina tankegångar mot vad man har haft som "rutin" i flera dagar nu...

Men jag tar som vanligt dagen ifrån början. Börjar med gårnatten.

Xsambon svarade på mitt mess. Och vi messade några gånger fram och tillbaka.. Sedan "dog han"... och jag satt kvar vid datorn en stund till...

Minns inte så mycket mer..

.. Men sedan så gick jag iallafall och la mig...

Lika orolig natt som vanligt.. Drömde starkt och konstigt. Samtidigt som jag kände mig halvt medvetande hela natten.

... Vaknade tidigt imorse. Flera gånger om... Försökte som vanligt, sova vidare.. Men inte såpass trött som jag behövde vara.. Somnade dock om en stund, till slut...

Psykiatrin ringde vid elva.. Ja, prick elva, tror jag... Med hemligt nummer!

... Jag blev så stressad och frustrerad, bara jag SÅG det. För att jag var INTE beredd på att svara på psykiatrins samtal.. Men jag kunde inte heller ignorera samtalet. Då jag även väntar samtal någon dag framöver(förhoppningsvis) från butiken som jag gjorde en kundbeställning på ett par lampor hos, för några veckor sedan.

... Så. Jag svarade.

Först var det dålig mottagning. Trodde jag. Men det visade sig att hennes telefon brukade krångla.. Så de första meningarna missade jag.. Men TROR att hon sa att hon ville ha svar på några frågor till en enkät(eller blankett).. Men inte säker. Antagligen någonting de gör innan man ska börja träffa dem.

... Och.. så första frågan. "Vad är det du behöver hjälp med?" ... Och, ja... Jag kan ju säga.. Att redan DÄR, sprack det. Det var över.. "Nej, jag vet inte. Jag orkar inte", blev mitt första svar.. Och när hon försöker komma vidare.. "Nej, jag vet inte. Jag orkar inte.. Vi struntar i det istället"...

Och ju mer hon pratade... Ja, det hjälpte inte så mycket...

Och lättnaden när vi äntligen la på...

Det första jag gjorde efter samtalet, med stressen och lite lätt frustration, blandat med en viss lättnad... JA, jag gick in på datorn och gjorde ett kort till bloggen. Och mailade min Jobbcoach. "Nu har de ringt och det blir ingenting."

... Vilket för mig till en av dagens största funderingar...

"Hör gärna av dig när de har kontaktat dig" ... Ja, HON vill gärna att JAG hör av mig och uppdaterar om vad som händer.. Men hon kan inte inse att även JAG vill att HON hör av sig? ... Och så hör man AV sig.. Man uppdaterar henne om vad som händer här och nu. Då och där... Men hon svarar sällan på dessa mail.. Så inte heller DÅ, kan jag få en uppdatering!

... Men det är ju klart. Egentligen.. Hon är ju viktig för mig. Då jag är beroende av henne.. Av hennes insatser.. Men jag å andra sidan.. Hon är ju inte särskilt beroende av mig.. Så kanske inte lika viktigt..

Men det är ju skit samma... Hon kanske till och med ligger hemma, sjuk(?)...

... Jag hoppas bara på att hon kan svara snart, på det mail som jag skrev om att jag ville börja praktisera så snart som möjligt, för några dagar sedan. DET är det viktigaste för mig. För att jag vill se skillnad på helg och vardag.. till annat än veckodagens namn...

... Annars. Ja, jag har suttit här vid datorn. Jag har legat på sängen. Gick och la mig en stund till, efter att ha fått det där samtalet...

Jag har suttit och stirrat ut genom fönstret...

Och så har jag tagit en promenad ner till affären och köpt mig "dagens mat"...

... Det har däremot INTE blivit varken städning eller diskning idag. Då det inte har känts särskilt viktigt... Och jag istället har spenderat min tid med att älta och stirra rakt ut. Medans jag bara HÄNGER av att känna mig uttråkad, frustrerad och rastlös.. Runt, runt, runt i lägenheten. Utan någonting att göra... Men inte heller med någon ork till någon som helst nytta...

Men det blir en till hemmadag imorgon. Antagligen. Då jag köper pizzan på affären här i byn, tror jag. Så jag gör väl ett nytt försök då.

... Jag tror att det blir sängen. Trots att jag varken har kroppslig eller psykisk ro just nu, till att ligga ner...

Men jag vill göra slut på dagen.

... Så. God natt med er <3

... Suttit på golvet i hallen - Skrivit lite.

... Det är lite sorgligt... Det enda stället som jag kan tänka mig att "fly" till för att få lämna vardagen en stund. Ta en paus. En semester.. Förutom till mina föräldrar.. Är H'vetets Stad. Till Brorsan som är socialt ointresserad.. När det inte gäller att prata, prata, prata.. Och sedan sitta vid datorn tjugo timmar om dygnet.. Och Syrran, som är precis som jag. Tyst och osäker...

... Och Xsambon bor inte ens kvar där!

... Och grejen är den. Att trots att H*vetets stad är en av tre tryggheter.. Varav mina föräldrars hus och min egen lägenhet, är de två andra.. Så känner jag att jag inte har någon framtid på NÅGOT av ställena.. Inga förutsättningar för att nå NÅGONSTANS..

Nej. Det känns tomt.

Jag lämnade hemmet för första gången.. Nitton år gammal, tillsammans med Xsambon.. Flyttade till hans hemstad, med hoppet om en GOD framtid och en UNDERBAR vardag med kärlek och lycka.. Gladare än någonsin..

... Men verkligheten kom ifatt mig snabbt.. Ingenting blev som jag hade trott och tänkt.. Livet var svårare än vad jag kunde ana.. Och Xsambon var minst närvarande när jag behövde honom som mest..

Men jag gav inte upp.. Jag TRODDE fortfarande på att han var rätt för mig.. Att det där var livet som jag var ämnad att leva..

Så. In och ut från sjukhuset, som en snabbt roterande jojjo... Varje gång, i hoppet om att det skulle gå bättre "denna gången"... Alla andra(de på sjukhuset) kunde inte alls FÖRSTÅ, när jag hela tiden skulle TILLBAKA till vad som fick mig att hamna på sjukhus i panik gång på gång..

Men jag visste.. Det var envisheten inom mig, som gjorde att jag ville ha det livet som jag hade tänkt mig..

Men till slut fick jag lov att inse.. Jag och Xsambon... var INTE ämnade att vara.. Och mitt LIV skulle inte vara i H*vetets stad, 35 mil från tryggheten...

Och så tillbaka hem. Till mina föräldrar. Och genom sökandet av lägenhet, hade jag en STOR bild av hur mitt liv skulle kunna bli, bara jag fick något eget och fick börja om på nytt.. Bli självständig, utan någonting som trycker ner mig...

"Jag hade ALLA förutsättningar i världen" .. Och hoppet var ljust. Framtiden likaså.. Nu. ÄNTLIGEN skulle livet inte bli lika hårt. Och jag skulle inte bara LEVA... Jag skulle TRIVAS. Vara LYCKLIG... Och viktigast av allt... VUXEN.

Men nu inser jag att inte heller det HÄR livet är rätt för mig.. Och det får mig att undra... "Vart hör jag hemma?" ... Eller är jag bara svag? Oförmögen att leva? ... Eller, ÄR det bara som jag länge trodde... Att jag inte hör hemma... i det här LIVET? ...

Jag SER liksom inte.. Jag kan inte SE hur jag skulle kunna ta mig någonstans ALLS här.. Jag kan inte SE hur jag skulle bli lycklig... när hindren är för höga för att våga satsa på.. För höga att ta sig över, om man så hade varit dubbelt på lång..

... Och när man inte ser några vägar...

Ja, jag messade Xsambon.. Jag är inte GJORD för att bo ensam. Leva ensam.. Och egentligen. Vem är väl det? Vi är ju en social art. Mer eller mindre.. Och nu känner jag mig såpass trött.. Uppgiven.. Oentusiastisk över livet..

Och energin till att försöka.. Att ta mig fram på en blockerad väg... Ja.. Den FINNS typ inte längre...

Xsambon har inte svarat. Och jag vet inte vad jag vill honom EGENTLIGEN.. Känns bara sorgligt att de enda personer jag HAR, som jag vill vända mig till, är mina föräldrar(vilka jag INTE känner att jag kan öppna mig för) ... Och så min Xsambo.. Men han har gått vidare... Och så har även jag.. Vi är klara med vårt liv tillsammans... *Suck..*...

Men. Dagen idag.

Behöver jag skriva att natten var svår och jobbig? ... Nej, då hoppar jag det.

Jag vaknade iallafall tidigt imorse.. Försökte sova mer.. Vaknade igen. Och igen... Och igen. Vet inte ens om jag somnade emellan.. Eller om det bara var en stark önskan att göra det..

Klev upp... Ja, iallafall såpass långt innan bussen skulle gå, att jag hann sitta vid datorn och se på lite serier innan jag gick(en timme innan bussen skulle gå).

Jag åkte bara in till stan för att handla dagens "mat". Som jag alltid gör.. Men då jag idag handlade i stan.. Ja, i stan. Annars brukar det vara en liten promenad bort.. Så gick det snabbare än vanligt.. Vilket väl bra var, tänkte JAG. Då jag hade för mig att en buss skulle gå snart..

Men jag hade fel. Och fick lite över en timme att vänta..

Jag hade som vanligt köpt mig en munk.. Som jag tänkte äta medans jag väntade på bussen...

Men FULLT med folk.. Och efter att ha suttit ute i kylan en stund.. En halvtimme eller så. Så gick jag in i väntsalen.. Men där var för mycket folk för att orka stanna.. Så jag gick in på pressbyrån. Köpte mig en kaffe. Och gick bakom huset.. Vandrade den kortkorta gatan fram och tillbaka. Medans jag åt min munk.. Och inte vågade smaka på kaffet... Brukar ju vara såå hett..

Och sedan gick jag tillbaka till bussbåsen och satte mig.. och drack mitt kaffe..

Då jag satt där och bara väntade. Och väntade... Och väntade. Kunde jag inte låta bli att fundera morgondagens "mat"... Fastän jag ännu inte hade ätit "dagens"... Ja, jag är som besatt.. När jag inte äter, TÄNKER jag det iallafall...

Väl hemma, satte jag mig vid datorn, och åt min "mat"... EFTER att ha räddat min paprikaplanta som idag LA sig ner, VÄRRE än någonsin! Ja, den har typ legat mot krukkanten sedan den blev tillräckligt stor för att nå kanten... Men idag la den sig alldeles för mycket för att jag skulle kunna tro att den skulle klara sig..

Så. Eftersom att jag inte hade någon pinne inne, att stödja den med, så tog jag det enda jag hade.. En sticka.. Eller heter det "stickpinne"..? Dessa som man stickar med...

Ja, skit samma. Jag stack iallafall ner en SÅDAN i jorden. Och började knyta. Man tager vad man haver.. Men måste leta pinne ändå.. För att stickan är för kort och växten för lång.

...Sedan har det blivit serier. Serier... Serier.

Lite tråkighetsspring fram och tillbaka i lägenheten. Funderingar på en promenad.. Men ingen direkt ork...

Läsa bloggar. Kolla mailen.. Blocket husdjur...

Och jag har även bestämt mig för att vara hemma imorgon.. Jag går helt enkelt till affären här i byn och handlar de få saker som jag ska äta under morgondagen... Och sedan blir det bara städning och diskning.. Hoppas att jag orkar. Eller rättare sagt... HOPPAS att morgondagen bjuder på rätt inställning. Så att åtminstone EN av sakerna blir gjorda!

... Har haft lust att lämna vardagen och åka till mina föräldrar i några dagar. Betala dem för att få komma bort(och få känna rutinernas trygghet) för kanske åtminstone tre, fyra, fem dagar... Men jag vet inte...

God natt med er iallafall <3

... Hoppet blir mindre och mindre, för var dag... Likaså min fysiska och psykiska energi...

Så därför är ikväll ingen bra kväll för bloggning... Jag är tom på ord... Och det enda jag kan tänka på, är att jag är trött och vill sova... men inte vågar, för att den vakna tiden i sängen... Dessa TIMMAR av funderingar, vridningar och vändningar... Ja, dessa timmar är så smärtsamma och jobbiga, att jag inte vill gå och lägga mig ALLS.. Samtidigt som dessa VAKNA timmar vid skrivbordet... Ja... De är inte bättre DE...

Japp.. Lite negativitet såhär på kvällskvisten...

Och jag tror inte att jag har så mycket mer att dela med mig av just nu..

För att som sagt. Hoppet tvinar.. Möjligheterna blir blekare... Och de svarta väggarna runt min själ, kommer bara närmre och närmre...

Jag är glad. Och jag vill saker... Men jag inser även hur himla svårt... Näst intill OMÖJLIGT det kommer att vara att... Ja, att få ett LIV. Då jag inte orkar försöka. Och de vägar jag vill gå, inte går att passera... Inte om jag inte finner styrka...

Jobbcoach hörde inte av sig idag.. Men eftersom att jag inte SER henne, kan jag ju inte heller vara säker på att hon ens var på JOBBET.. Så några dagar till...

Dagen iallafall.. Lite snabbt.

Jobbig natt.. Räcker med att säga så..

Vaknade... någon gång...

Tog iallafall bussen in till stan..

Solsken och vackert väder.. För mycket kläder.. För lite kläder... Av och på... Varmt och kallt.

Messade lite med 22åringen, påväg till affären.. Då hon undrade över hur jag hade haft det i påsk..

Och åt sedan en munk på vägen tillbaka till busstationen.

Väntade på bussen. Bara i några minuter. Då jag kom ganska lägligt dit idag...

Och så åkte jag hem..

Väl hemma, har jag ätit lite till.. Druckit lite kaffe. Och sett på lite serier på datorn..

Jag har kollat blocket. Läst bloggar.. Hållit koll på mailen... Och det gamla vanliga..

Då jag kände mig kroppsligt trött.. Pumpad på energi... I vetskapen om att jag äter både väldigt FEL och för lite.. Vilket med största sannolikhet betyder "blodbrist" ... Så la jag mig på sängen. På rygg. Eftersom att jag hade salva i hela ansiktet. I hopp om att låta bli dessa sår som aldrig får läka..

... Men två minuter senare. Och jag flyger upp ur sängen. Ut på en promenad i kvällssolen.

En härlig uppfriskande promenad. Med ljud och dofter som tog mig tillbaka flera ÅR i tiden.. Och jag kunde inte annat än att gå långsamt, långsamt.. Ja, jag orkade ju inte gå snabbare än så.. Då det skulle ge mig en svimmande känsla... Och denna känslan blev alltmer intensiv, ju längre jag gick..

Hemma igen... Mer dator... Men ingenting att göra... Ett avsnitt av en serie på webben, orkade jag med... Sedan... Ja, jag satte mig på golvet... Bara satt där... Åt ett spaghettistrå okokt... Medans jag bara kände... att "nu får det räcka" ... Men jag visste samtidigt att "det fick inte alls räcka nu" "Det får ALDRIG räcka... För att då hade detta varit över redan första, andra, TREDJE... Fjärde FEMTIONDE gången som jag sa de orden!" ... Men det är inte över... Och jag är inte säker på att dessa demoner NÅGONSIN kommer att lämna min själ...

Och ALLT ligger på mig.. HOS mig... Så att det är så det får vara. Kanske är jag trots allt påväg UR detta. Det får tiden utvisa.

God natt med er <3

... Klockan är bara nio... Men jag önskar den var mer... För att jag orkar inte sitta uppe längre.. Jag har avslutat dagen om man säger så...

Men jag kan inte gå och lägga mig nu.. För att igår blev en jättejobbig natt, för att jag gick och la mig för TIDIGT, och därför låg och vred och vände mig i flera timmar...

... Men vad ska jag göra?

"Jordskott" kommer snart ut på webben. Så kan ju se på DET innan jag kryper i säng iallafall... Sedan VET jag inte... Dagarna går såå långsamt!

... Varför jag idag skrev ett mail till Jobbcoach...

Ja, jag behöver komma ut. På praktik, menar jag.. Jag behöver VERKLIGEN komma ut.. Då dagarna blir såå långa härhemma. Och jag VERKLIGEN inte trivs med VARDAGEN som den ser ut nu.. Sega mig själv till sömns. Vakna. Ligga och dra mig SUPERLÄNGE. Tralla iväg till bussen. Köpa mig något att äta, för dagen.. Sitta och vänta på bussen hem.. Åka hem.. Och sedan bara fundera. Fundera. Fundera.

... Sitta vid datorn och känna hur alla jobbiga känslor växer och blir större. Tyngre... Tjockare... Och kvavare..

... Gå och lägga mig så tidigt som möjligt... För att sedan låta det hela börja om..

... Nej. Jag inser att dagarna blir för långa.. Och att mina bekymmer får ALLTFÖR mycket utrymme att växa.. Och jag behöver någonting annat att fylla mina dagar och tankar med.. ÄVEN om det skulle innebära stor press och mycket oro och osäkerhet från min sida! ... Och ÄVEN om det skulle innebära att det inte längre kommer att finnas PLATS för någonting annat ALLS i mitt liv. Då jag inte riktigt får det att gå ihop.. Vilken antagligen inte HÄNDER.. Men det känns så just nu...

Men jag tar dagen ifrån början.

Som sagt. En jobbig natt igår natt. Svårt att somna. Då jag inte riktigt var trött när jag gick och la mig.. Vilket resulterade i att jag inte heller när jag blev JÄTTETRÖTT, kunde somna..

Somnade till slut. Och sov oroligt, med konstiga drömmar, hela natten.

... Vaknade flera gånger...

Och klev sedan upp runt... Ja, halv tolv-tiden någon gång..

Gick iväg till bussen, ungefär 45 minuter innan den skulle gå.. Tog en omväg. Och satt sedan och väntade i bussbåset. Undvek ögonkontakt. Hoppades på att slippa säga hej till någon.. Eller ÄNNU värre(!). PRATA!

... Japp.. De senaste dagarna.. "Ta en annan väg ifall jag ser någon som brukar, trevligt öppna munnen till mig"...

Väl i stan... Ja, efter mycket om och men, hade jag ÄNTLIGEN bestämt mig för vilken butik jag skulle gå till IDAG.. Vilket har varit ett STORT dilemma sedan igår kväll!

... Gick dit. Köpte vad jag till slut kom fram till... Vilket även DET, har varit ett STORT dilemma och orosmoment... Sedan... Ja. ALLTID! ... I stort sätt...

Och så tillbaka till busstationen.

Sitta och vänta. Sitta och vänta... Sitta och vänta..

Inte våga äta vad jag köpt. Även om jag hade PLANERAT det. Då det fanns folk där. Och jag inte ville bli sedd. Inte ville dra uppmärksamhet till mig..

Rätt tillfälle kom aldrig. Då den person som "störde" mig, försvann, kom alltid någon ny...

... Så får jag sällskap av en ung kvinna.. Trevlig. Som börjar prata med mig.. Jag kände mig rätt så otrevlig. Och otrygg.. Hon var glad. Och till en början, försökte hon föra en konversation... Men jag svarade bara kort, ja och nej. Typ. Höll med henne.. Och så blev hon tyst.. Jag satt spänt och stirrade åt ett annat håll.. Och när hon skulle gå, sa hon snällt och glatt, "hejdå!" ... Varpå jag svarade. Och så var det över.

Trots min osäkerhet och motvilliga "osocialhet", så tyckte jag VERKLIGEN om henne! Sådana människor behöver vi fler av! Som inte bryr sig om att människan som de pratar med är för en, HELT okänd ;)

... Till slut, brydde jag mig inte längre.. Jag VILLE äta min munk som jag hade köpt. Och ifall någon såg mig, fick det så vara.. För att den unga pojken som satt där på sandlådan, tänkte tydligen inte flytta på sig :P

... Och ja-a.. Det gick bra ;)

... Så kom bussen. Hem.

Och väl hemma, har jag ätit lite till och druckit en kopp kaffe. Medans jag har suttit och haft supertråkigt. Försökt få tiden att gå, framför datorn.. Tror att jag försökte plöja lite serier. Läsa bloggar. Och kolla blocket husdjur. Till exempel.

... Ja-a.. Annars.

Annars har jag inte GJORT så mycket.

Jag har framåt eftermiddagen, börjat känna mig... orolig. Ångesttyngd... Jag har känt mig rastlös... Och jag har börjat fundera för mycket igen...

Sprungit till toaletten för att smörja ansiktet. Efter att ha pillat upp alla sår... Och FORTSATT EFTER att de redan varit helt förstörda!

Sprungit dit igen.. För att ta BORT salvan.. Och pilla ännu MER!

...Och så skrev jag det där mailet till Jobbcoach. Jag måste ge praktik en ärlig chans.. ÄVEN om det så innebär att jag inte känner att jag har plats för varken Boendestöd, Psykiatri eller ätandet!

... Det kan nog hjälpa mig i längden :) ... Och att föra tankarna från just ätandet... Ja, det finns inget jag hellre vill än DET, just nu.

... Dock så oroar jag mig lite över de hushållssysslor som inte ens NU, blir gjorda!

... Nu blir det iallafall lite serier. Och försök till att hålla tankarna borta ifrån morgondagens utmaning.

God natt med er <3

Jag har insett att ifall man ska få en någorlunda ärlig bild av mig som hel person, måste jag passa på att lägga ut lite positivitet när jag väl känner den. Och till kvällarna är det oftast väldigt mycket tyngre, allting. Vilket gör att jag inte orkar lyfta fram några glada känslor. Fastän de kanske ibland har funnits :)

För att. Visst kan dagarna(oftast) vara skitjobbiga och tunga. Men de gånger som de INTE har varit det, och kvällarna som vanligt blivit tunga... Ja, positiviteten kommer inte riktigt fram :)

Så. Jag fick bara känslan.. "Tjohooo!". Helt plötsligt. Så då blev det ett kort på det ;P

Vi hörs ikväll <3

... Livet är långt.. Väldigt långt...

Och här sitter jag och inte ens vill leva morgondagen...

Ja, tankarna idag, från i går natt, har varit gråa och tunga. Kvava. Och inte alls hälsosamma...

Samtidigt som jag någonstans därbakom.. tänker friskt och förnuftigt...

Ja, läget ser ut så, just nu.. Att jag söker... Söker vägar att gå, som kan få mig själv att må bättre.. Att klara av att hantera saker och ting på ett bättre och mindre... ansträngt. Komplicerat... Ohälsosamt sätt...

... Men jag SER inga vägar.. Inga fungerande sådana iallafall... Och inte heller några vägar som jag skulle orka MED att ta... Kanske inte heller klara av...

... Och det sänker mitt hopp... Ja, jag går under jorden.. Trycks. Pressas nedan golv... Till en platt klump... Får svårt att andas...

Ja, och att fundera döden... Att fundera på vad som är möjligt och inte möjligt...

Jag vet inte vad jag ska göra för att slippa gå ner mig i samma gamla spår, om och om igen...

... Ja, jag vet inte om jag vill skriva någonting mer idag... För att, bara att VETA att det kommer en morgondag och inte kunna se någonting annorlunda med DEN... Ja, det sänker mig...

Jag vill att allt har löst sig imorgon... Att allt inte längre VORE lika komplicerat...

... Eller att jag kunde vakna upp i sängen i mitt bardomshem... "Mamma... Hon tänker för oss alla" ... Ja, man... Jag behövde inte tänka särskilt mycket... Jag saknar den tryggheten...

... Men bara för att NÄMNA vad jag har gjort idag...

En hemsk natt.. Skrek inombords, efter hjälp... Ältade och var rädd... Närapå panikslagen... Uppgiven... Och jag kände känslan av att åter vara beredd att ge upp, jäsa inombords...

Somnade till slut iallafall..

Och vaknade. Minns inte när..

Åkte in till stan, med bussen som gick tjugo över tolv.. Hade tvättstugan idag. Men den struntade jag i...

Behöver man handla VARJE dag för att överleva... Ja, orken går ur mig...

... Jag gick en timme tidigare än vad bussen skulle komma.. Då jag behövde ut. Och tänkte gå till trafikplatsen någon halvtimme bort...

Men halvvägs märker jag att jag glömt tygpåsen till "dagens "mat" ... Så jag tog rundan hem istället.. Hämtade påsen. Och gick sedan en kortare omväg till busshållsplatsen fem minuter härifrån.

... Väl i stan.. En kort promenad till affären.. Köpa det jag skulle ha... Och så tillbaka till busstationen igen. För att sitta och vänta i bussbåset i någon timme... Äta en munk.

... För att fastän jag mår fysiskt dåligt. Och börjar känna mig svagare.. Vilket gör att jag mår dåligt även PSYKISKT... Av att äta godis och onyttigheter som enda måltid.. VARJE dag.. Så gör jag det... För att det är det enda som jag känner att jag orkar med att hantera.. Eller klarar av.. rättare sagt.

... Hem igen.. Och så lite mer att äta, framför datorn...

Och då jag ständigt blir påmind av min fysiska... känsla.. Så har jag idag inte fått en BLUND(vila) ifrån dessa tankar och känslor av uppgivenhet.. Av att ÖNSKA att jag kunde ta mig ur det här.. Att jag inte skulle behöva känna såhär... LEVA såhär, en enda DAG till...

Jag kollade runt lite på datorn.. Blocket och sådär...

Men tröttnade fort. Och gick istället och satte mig i badet. Satt där tills vattnet blev kallt.. och jag redan hade suttit och darrat och rest gåshud av det urriga vattnet...

Sedan duschade jag, motvilligt. Hade liksom ingen ork...

Och efter det, dator en liten stund till.. Något FÖRSÖK till att titta på serier.. Men ingen ork..

Så jag gick och la mig.. Bäddade ner mig i sängen en stund.. Och halvsov..

Det var skönt.. Det behövde jag.

Lite mer dator.. Och sedan vankandes fram och tillbaka mellan badrummet och köket... Ja, och så vardagsrummet såklart... Visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen... Och allt jag kunde göra, var att älta mitt största, livsavgörande bekymmer.. Den sak som jag inte får till.. Och inte längre orkar med...

... Och pilla mina sår.. I ansiktet.

... Som jag skrev i min textsamling förut idag... "Jag vill ha akut hjälp.. som jag inte behöver... För att jag ORKAR inte en DAG till..."

... Ja, den kontrasten("som jag inte behöver") är det jobbigaste av allt... Vilken jag inte tänker prata någonting ALLS om idag...

God natt med er iallafall <3