... Jag stressar ihjäl mig på det faktum att tv:n nu hänger på väggen. Sladdar som ska kopplas. Golv som måste städas noggrannare. Inställningar som ska göras...

Stressar ihjäl mig på det faktum att soffan snart är påväg hem till mig. Att DHL kan ringa vilken dag som helst, när som helst...

Stressar ihjäl mig på det faktum att soffan sedan ska pressas in genom en hälften så stor dörröppning...

Jag stressar också ihjäl mig på att imorgon är en fullspäckad dag. Med praktik som jag inte litar ett JOTA på. Att jag har ärenden i stan, som jag inte alls ser fram emot... eller egentligen orkar ta tag i... Och att jag för 54:e gången i rad, ska gå för att med beslutsångest och stressade känslor, så att det bara SNURRAR i hjärnan, handla "dagens mat" som oftast till kvällen, FORTFARANDE snurrar däruppe!

Stressar ihjäl mig på det faktum att Vovven som jag vill ha, som jag redan ser som min, när som helst kan vara borta ifrån Blocket... Den vovve som jag ändå inte kommer att kunna köpa... HUR mycket den än hamnar på plussidan när jag gör min plus-och minuslista!

... Ja, jag stressar ihjäl mig... Och trots att det enda jag egentligen VILL, är att få ett liv och komma igång med någonting, så känns det som om jag bara vill lägga ner allt.. För att det känns så överväldigande..

Att för en dag, behöva gå till en lampbutik och ställa en fråga, kanske behöva ta ett fem minuters telefonsamtal.. gå till affären och köpa ett par produkter... och gå till ClasOlssons för att köpa en kabel... Ja, det känns som en omöjlighet att mäkta med... när jag DESSUTOM ska praktisera tre timmar på morgonen!

... Men jag tror att det är för att det inte bara är morgondagens sysslor på g. Jag har så mycket annat att ta tag i och att uppnå just nu... Så jag vet inte...

... Men jag kanske ska ta och beskriva dagen idag, också...

... Om jag nu kan minnas hur den började.. Eller hur gårkvällen slutade...

Orkar dock inte tänka efter..

Så jag gör en lite blurrig beskrivning bara...

Idag har jag suttit mycket vid datorn.. Dagen började med mycket funderingar på min lilla vovve, som natten även slutade med...

Jag låg nämligen med ångest och en SÅDAN SAKNAD efter henne hela natten inatt! Den hund som jag aldrig träffat. Som jag inte vet vem hon är, mer än till ett foto... Men som det ändå känns som om jag känt i hela mitt liv... Som om hon hör hemma i mitt hjärta..

Ja, jag har fäst mig. Fäst mig ordentligt.. Och jag mår dåligt i tanken på att hon nästa gång jag kommer in på blocket, kan vara borta... Trots att jag inte ser hur jag NÅGONSIN skulle kunna ta henne till mig, mer än i mina drömmar...

Men jag har suttit här vid datorn... Och i ovissheten över när och OM mamma och pappa skulle komma idag, suttit och stirrat på ett foto på vovven och gjort en utförlig plus-och minuslista..

Stirrat ut genom fönstret. Förflyttat mig från rum till rum.. Tittat mig i spegeln och pillat mina sår.. Rivit upp dem gång på gång..

Väntade. Väntade och väntade.. Och ju mer klockan blev, desto mer undrade jag ifall jag skulle hinna åka in till stan med fem-bussen idag... Eller när skulle föräldrarna komma? SKULLE de komma? .. Lite lätt frustrerad över att de inte kunde ge mig lite framförhållning...

Jag var hungrig och ville bara försäkra mig om att jag även IDAG, skulle kunna köpa "dagens mat" ... Jag är inte längre lika redo för att svälta en hel dag, som jag för några veckor sedan, bara ÖNSKADE att jag kunde få göra. Att en sådan situation skulle uppstå...

När klockan blev fem över tre, messade mamma. Och de hade nu lämnat hemmet...

Jag började räkna på tiden.. Försöka föreställa mig när de skulle vara här och hur lång tid det sedan skulle ta.. Att sätta upp tv:n, menar jag..

Tog mig en liten promenad medans jag väntade... Och kom på tanken att jag ju faktiskt kunde köpa någonting att äta, här i BYN idag.. Men jag ville inte. Kunde inte förmå mig.. Då idag var en annan affär på schemat... Och jag VERKLIGEN ville till stan idag.. Och varför åka, om jag ändå redan har handlat.. tänkte jag..

Så jag fortsatte hoppas istället. På att vi skulle hinna klart innan fem.

De kom hit.. Pappa började borra.. Och det pratades en del... Men jag kände mig inte lika lätt och pratglad som jag det senaste har blivit när vi har träffats.. Nej, jag var..

Ja, jag vet inte... Känslor som störde... Hela situationen i sig, låg nog och gnagde inom mig, skulle jag tro.

Men jag var glad. Och när de skulle åka, så åkte jag istället med DEM in till stan. De åker ju ändå FÖRBI där när de ska hem!

Jag handlade det jag skulle ha... Tog en kort, kort promenad... Och satte mig sedan på busstationen, med ältande känslor och ångest...

Golvet hemma var dammigt av betong... Likaså min växt... Det störde mig lite grann.. Då orken är slut... Men när jag kom hem, började jag ändå sopa lite grann... Och sedan, trots att klockan kändes vara för mycket för att vilja dammsuga, stressade jag fram dammsugaren och hastigt och nervöst, dammsugade golvet. Det värsta..

Tog sedan trasan och torkade golvet lite snabbt... Innan jag satte mig framför datorn med en kopp kaffe, och åt vad jag hade köpt...

Serier på datorn...

... Och sedan, ett inlägg i min textsamling...

God natt med er <3

Nej. Ska man ta och blogga nu, kanske. Så att man kan göra slut på dagen.

Visst för att det här har varit en lugnare, lite bättre dag. Men denna hundångesten, alltså. Ja-a...

Igår natt... Jag minns inte vad jag fastnade i. Eller vad som gjorde att klockan blev så mycket innan jag gick och la mig... Men jag ÄLSKAR det! ÄLSKAR att jag nu har lyckats börja gå och lägga mig senare och då även kliver UPP senare ;)

... Men det jag skulle säga var... "Usch!" ..

Jag mådde ju som sagt väldigt dåligt igår kväll.. Hade proppat... Och min mage var FULL av socker! ... Illamående... och rent utav en PROPPAD känsla inombords.. Och så ångesten och oron såklart. Det gamla vanliga.

Men jag somnar iallafall.. Tror inte ens att det var lika SVÅRT som tidigare nätter... Men så vaknar jag. Av mig själv. Halv fem på morgonen...

Märker att jag mår illa och magen bubblar. Är orolig. Och det kändes som om allt bara åkte MARATON inuti min mage, och snart tänkte ta vägen UPP!

Jag satte mig upp och började försöka andas... Ja, mer. I hopp om att kanske lugna ner magen och slippa spy... Som jag HATAR att göra! En STOR FARHÅGA!

... Men det gick inte över. Och det spelade ingen roll hur jag andades... Jag stapplar iväg till badrummet. Sätter mig på golvet... Och fortsätter, ansträngt andas.. OBEHAGLIGT..

Och då det inte hjälper, sätter jag mig uppgivet på toaletten... Men blir inte lugnare... Stapplar tillbaka in i sovrummet. Sätter mig på det iskalla golvet och önskar att det skulle vara över.. Tar några klunkar vatten.. och ger sedan upp.. Går och lägger mig i sängen igen...

Vattnet hjälpte nog trots allt... För att efter en stund, lugnar illamåendet ner sig såpass att jag SLIPPER göra till min andning... och till slut somnar om..

... Och när jag vaknar igen... Minns inte ens när det var.. Men då mådde jag iallafall lite bättre.. Jag hade fortfarande en äcklig "för-mycket-socker-känsla" i magen. Inombords.. Och jag visste, ALDRIG ville jag proppa igen! ... Men så känner jag ju så VARJE gång som jag har proppat... Och gör alltid om samma sak ändå. Så...

.. Annars. Dagen idag.

Jag klev väl upp någon gång runt ett, kanske. Och började då städa lite slarvigt. Mina föräldrar skulle ju kanske komma idag. Och då ville jag göra iordning lite...

Drog fram dammsugaren och slarvade igenom golven.. Våttorkade badrumsgolvet.. Finade till lite i köket...

... Ja, och sedan satte... Nej, nu höll jag på att ljuga.

Jag gick och la mig igen efter det.. Vilade... Jag kände mig helt SLUT! ... Och hade FORTFARANDE den äckliga känslan inombords!

DET, tillsammans med att jag inte visste OM eller NÄR mamma och pappa skulle komma idag. Så jag kunde inte gå ut.. Inte åka iväg... Ja... Jag kände mig låst...

Låst och osäker. Då jag gärna hade velat skriva till mamma och FRÅGA om och när de tänkte komma.. Men jag visste inte hur jag skulle formulera mig. Och vad jag än hade för idé om det, så kändes det som om det skulle tolkas fel i andra änden...

Jag ville varken att de skulle tro att jag inte ville att de skulle komma eller att jag RÄKNADE med att de skulle komma.. Att de skulle känna sig TVUNGNA! ...

Jag satte mig efter en stund, vid datorn... Kollade väl det gamla vanliga... Och när det var gjort, satt jag bara och väntade... Väntade... Och väntade..

Stirrade ut genom fönstret. Stapplade från rum till rum... Kollade mig i spegeln i badrummet... Och så tillbaka till datastolen och mitt fönster...

Jag ville gå ut. Det var fint väder ute... Och jag hade såå tråkigt! Dagen var lång. Och ovissheten ifall föräldrarna skulle komma imorgon eller idag... Eller inte alls! Ja, den tog KÅL på mig!

... Så till slut messar jag mamma ändå.. Så får de känna sig pressade eller oönskade. Vilket som nu hände...

Jag skrev "Hej. Tänkte höra efter ifall ni planerar att komma hit idag eller imorgon. Bara så att jag vet" ... Och det kunde då uppfattas som att jag RÄKNAR med att de kommer NÅGON av dagarna.. Eller som att jag UNDRAR ifall de tänkte komma NÅGON av dagarna... Det kan också uppfattas som om jag har andra planer och då kanske helst inte vill att de kommer ALLS(?) ... Ja, eller så behöver jag bara veta.

Jag förstår inte riktigt... Nog för att jag är flexibel och alltid säger att de kan komma när de vill. Då jag inte har några tider att passa och då kan hålla mig hemma den tiden... Men jag säger också ALLTID att de ska säga till i förväg, när de tänker komma. Så att jag vet.. Men det går aldrig riktigt fram..

Det känns liksom som om det borde vara en självklarhet att jag ska få veta iallafall några TIMMAR innan de kommer.. Och gärna kanske iallafall vilken DAG, när det finns två att välja på! För att, även om jag kan vara hemma när de än vill komma, så kanske jag vill kunna åka iväg när de INTE ska komma.. Och det går ju inte om de bara skriver innan de åker!

... Men ja. Nästa gång får jag väl vara tydligare, och säga att jag vill veta dag och ungefärlig tid, dagen innan. Alla tänker ju inte som jag :)

Men de kommer iallafall imorgon, fick jag veta..

Eller jag TROR att det var det jag fick veta iallafall! Men efter mammas svar, blev jag osäker på ifall de kände sig TVUNGNA.. Att de hade RÅKAT lova någonting som de nu inte kommer våga bryta... Men när jag funderade på mitt svar. Ungefär "Okej, men hör av er om ni inte kommer. Eller om det blir ändrade planer"... Ja, då kändes det som om det skulle låta som om jag tänkte åka IVÄG i så fall.. Och att de då skulle tro att jag stannar hemma fastän jag vill iväg...

Så jag skrev inte tillbaka... Bara "Okej, då vet jag" .. Vilket kändes kort... och nästan lite vasst...

Klockan var nu ungefär halv tre... och jag hade precis missat bussen in till stan.. Nästa skulle gå klockan fem...

Ångest på det... Dagen kändes lång. Och jag ville bara åka iväg...

Kollade upp trafikplatsen ungefär en halvtimme(promenad) härifrån.. Men därifrån gick en buss "NU" .. Och jag skulle inte hinna gå dit på en minut... *suck* ...

Men jag gick ut ändå... Tänkte att jag får väl promenera lite. Få tiden att gå... Och sedan sitta så kort tid som möjligt på busshållsplatsen och vänta..

Men jag orkade inte promenera någon längre runda.. Jag ville hålla mig nära busshållsplatsen...

Och ja. Det blev den korta rundan. Och så hem för att hämta mina hörlurar. Lite musik skulle ju inte sitta fel..

Nu var det en timme kvar. Drygt. En timme och en kvart. Och jag började promenera långsamt, långsamt, till busshållsplatsen.. Med musiken i mina öron..

En timme och tio minuter.. Ja, ungefär. Innan bussen skulle gå, nådde jag busshållsplatsen... Och nu var det bara att VÄNTA...

Det tog lång tid... Lång tid...

Men fastän det tog just lång tid, så mår jag alltid bättre när jag sitter utomhus. Och jag kom att fundera på om jag kanske ALLTID ska gå och sätta mig på busshållsplatsen, istället för att sitta inne vid fönstret eller datorn...

Väl i stan. Ja, jag lämnade inte ens busstationen. Jag gick bara in på pressbyrån. Gav mig själv en smäll av beslutsångest, nervositet och stress... När jag skulle försöka välja någonting att äta, fastän jag fortfarande kände mig såpass äcklig, att jag inte var sugen på NÅGONTING..

Men jag valde till slut. Och gick sedan och funderade på det jag hade köpt. Ältade och diskuterade.. Där jag gick och drack mitt kaffe. Njöt.

... Ja, det var HÄRLIGT ute idag. Så FRIDFULLT. Så FRISK luft. Och det är något ALLDELES EXTRA med att vara ute i stan om kvällarna och känna doften av SOMMAR i luften. Ja, det doftade sommarkväll. Och alla ljuden påminde mig om grillkvällarna med familjen... En UNDERBART lätt känsla. Och jag fick bara lust att bo i stan. Så att jag kunde ta härliga kvällspromenader om somrarna och andas in den härliga doften och lyssna till alla lugnande ljud av människor och trafik... Det inte inte ALLS samma sak här i byn..

... Bussen hem...

Äta framför datorn... Och sedan bara sitta och stirra på skärmen. Ut genom fönstret. Gå mellan kök och vardagsrum. Sovrum och badrum. Kolla mig i spegeln. Riva upp de sår som jag lyckats låta vara, någorlunda under hela dagen...

Jag har funderat hund. Den hund som jag vill köpa.. Funderat. Funderat... Och funderat..

Jag har haft ångest för att mina föräldrar ska komma imorgon. Då jag egentligen inte orkar. Inte har lust... Inte vill träffa någon... Människor känns bara så svarta och vassa. Spetsiga, just nu... Det är en känsla jag får... Och jag har inte lust att SE någon. Prata med någon... LYSSNA på någon...

... Men så blir det säkert HELT annorlunda när de KOMMER.. Och säkert inte ALLS jobbigt eller ansträngande...

Men hunden är ändå mitt ångest nummer ett, just nu...

Så är det.

God natt med er <3

Ja, jag tror att det var sockerkoma...

... Idag har varit en... låt oss säga, hemsk dag.. Önskar jag inte ville säga det... Men det är så det känns just nu..

Det händer liksom inte mycket upplyftande just nu. Och min lilla kvava bubbla, blir bara mindre och mindre. Tätare och tätare... Och jag inser bara mer och mer vad jag har och vad jag går miste om... Ja, verkligheten kommer ifatt mig.

... Igår natt... Ja, igår i och över huvud taget... Jättejobbigt... Önskar jag inte ville säga det heller... Men än en gång. Det var så det kändes... Även om jag ÖNSKAR att jag ville... Att jag ORKADE vara mer positiv.. för min egen skull.. Men sanningen är... Livet. Det... Jo, det kanske FINNS en mening. Men den är inte närvarande just nu... Jag kan inte SE den... Inte NÅ den... Och allt blir bara mer och mer tröttsamt..

Men iallafall.. Gårnatten. Frustration.. Oro, och ångest i MASSOR.. Allt som jag behöver göra.. Ta tag i... Allt som jag gör så gott jag kan med, men som inte går framåt... Och alla frågetecken... Allt tvivel.. och allt MISSTRO som hänger i luften och tynger min själ...

Ja, jag kände mig väldigt känslig...

Och så ligger jag där. Nerbäddad. Och håller NÄSTAN på att somna ifrån ångesten... NÄSTAN...

Och så hör jag "Vad fan är det frågan om!?" uppe ifrån lägenheten ovan mig... Och igen.. "Vad fan är det frågan om!?" ... Han lät påverkad... Och hans röst kunde inte skära vassare i mina öron.. "Håll käften", viskade jag irriterat och frustrerat.. "Kan ni bara hålla KÄFTEN!" ... Han blev tyst däruppe... Jag började koppla av och "njuta" av min ångest. Den skärande smärtan som försökte slita upp min böstkorg så att hjärtat kunde hitta ut...

... OCH... så började det knarra. KNARRA.

Jag vet inte VAD de gjorde.. Men det lät som om de stod en FLOCK människor däruppe och gungade fram och tillbaka för att knarra det där golvet i hopp om att väcka ALLA grannar!

... Nej, men det lät nog inte så högt... Men det störde... Det störde EXTRA mycket igår. Dessa småljud från grannen ovan...

Frustrationen och ångesten. Oron och tvivlet... Ovissheten. Och att behöva leva flera dagar till... Grannarnas knarrande...

Ja, jag klev upp igen. Klockan var mellan tolv och ett.

Jag tände ljusen i köket. Och så satte jag mig och bara stirrade. Fortsatte försöka skriva av mig alla känslor, i mina anteckningar på mobilen... Och skrev ett kort inlägg på bloggen...

Jag hoppades att grannarna nu skulle ha lugnat ner sig... Och så gick jag och la mig igen...

Jag tror att jag efter en stund, satte på mitt favoritnaturljud som jag har på mobilen. Den som får mig att bäst koppla av... Och så vilade jag. Och när jag kände mig tillräckligt trött.. Stängde av ljudet.. och somnade någon gång därefter...

... Grannarna var tidigt uppe.. Och jag vaknade igen, redan... Ja, jag minns inte när. Men kan tänka mig att den var runt sex någon gång...

Men jag låg kvar. Jag messade dock butiken som jag gjorde kundbeställningen av lamporna... och betalade i förskott för några veckor sedan. Då jag såg att de även hade ett MOBILnummer och inte bara mail.

... Mailen svarar de ju inte på... Men KANSKE mobilen(?)...

... Ja, meddelandet gick fram iallafall... Så NÅGON mobil tog emot mitt mess...

Så nu vilade jag lite till.. Rätt så avkopplad. Då det nu fanns en CHANS att jag kunde få svar på min fråga och låta en av alla tyngder lätta från min bröstkorg...

Somnade om. Och vaknade... Ja, egentligen hela tiden..

Men då jag inte skulle åka in till stan idag. Ja, inte med tio i nio-bussen som jag BRUKAR göra. Eftersom att jag idag skulle handla "dagens mat" i den lilla affären här i byn.. Ja, då låg jag istället kvar.. Jag klev inte upp förrän halv elva.

... Och inget svar från lampbutiken...

Inget svar från soffnissarna... Och egentligen ingen framgång på NÅGONTING. Dagen skulle bli ÄNNU en dag i mängden..

*Suck* ... "Vill bara gråta.. Slänga mig ut.." ...

Jag gick iväg till affären, där vid elvatiden... Handlade det jag skulle ha. Och gick i vanlig ordning, hem. För att sätta mig vid datorn, göra mig en kopp kaffe. Och börja äta vad jag hade köpt.. Medans jag blint stirrade på den händelsefria skärmen...

Läste sedan alla bloggar som jag följer.. Kollade blocket husdjur..

Vilket påminner mig.. Kanske ska skriva vad det var kvällen slutade med igår, som gjorde att den blev nästintill ohanterbar.

HUND.

Jag hittade MIN hund. Jag blev så KÄR och hon kändes så RÄTT för mig. Det var så att jag till och med började PLANERA för vad jag behövde skaffa hem. Hur mycket jag behövde ha i hundbudget. Och hur resan för att hämta valpen, skulle gå till..

... Men det var ju såå TUNGT att bära. Hela grejen. Eftersom att det inte KÄNNS HELT optimalt. Jag har ju STORA cravings för kärlek. Ett STORT behov att att väcka livets mening och den sovande lyckan, till liv. Ett STORT begär av att få någonting... Ja, att LEVA för, helt enkelt..

Jag behöver ÄLSKA. Och jag behöver en anledning till att andas. En anledning till att kämpa mig igenom allt skit...

... Ja. Men allt måste ju stämma. Och jag vågar inte slänga mig in i någonting som KAN komma att smärta mitt liv ännu MER än vad det gör UTAN dessa 24-timmars krav och kärlek. HUR mycket det än smärtar att INTE våga göra det!

... Men iallafall..

På något sätt fick jag tiden att GÅ här framför datorn.. Jag vet jag...

Ja, jag är tillbaka till dagen idag, nu.

.. Jag vet att jag var, även idag, frustrerad.. Då jag sminkade mig.. Och det gör jag ju aldrig annars. En ren(ny) frustrationssyssla..

Men jag skickade iväg ett mail till soffnissarna.. Igen. Som jag senare fick svar på. Messade några mess med mamma... Och beställde sedan hem soffan.

Fyllde i budgeten som hade blivit. Det vill säga. Drog fram alla kvitton ur min bruna lilla ryggsäck. Och började fylla i alla summor. Inklussive summan för soffan..

... Och så blev klockan halv ett... Jag kom på att ifall jag skulle åka med fem över ett-bussen till stan idag, behövde jag gå snart..

Men vädret var tråkigt. Ingen lust till promenad i stan.. Det kändes onödigt att åka in för att bara sitta på busstationen.. och sedan ta nästa buss tillbaka igen...

Jag kollade klockan lite då och då.. Tvekade. Och velade..

Och så blev klockan.. fem minuter innan bussen skulle gå. Och jag kommer på en anledning att åka in! ... Om nu mina föräldrar skulle komma någon dag i helgen, för att hänga upp min tv.. Vilket de ska. Så är det ju lika bra att jag åker in till stan och köper "dagens mat" för DEN dagen, redan NU.. För att det skulle jag inte våga pressa in just då. Eftersom att jag inte vet riktigt när de kommer..

Så. Jag drog på mig en keps. Och så min bruna lurvfleecejacka.. Grabbade åt mig min lilla bruna ryggsäck... och så SKYNDADE jag mig iväg till bussen!

Jag var inte SÄKER på ifall den skulle ha gått redan när jag kom dit. Men då fick jag ta nästa i så fall..

... Det regnade ute. Det var kallt... Och jag valde HELT fel kläder, i all hast. Då jag inte hann kolla ut genom fönstret ordentligt.. Men det fick gå ändå.

Väl i stan. Ja, jag gick till butikerna som jag skulle in på. Handlade den "mat" jag skulle ha.. Och sedan, under funderingarna på ifall jag borde gå till lampbutiken och slänga frågan direkt i ansiktet på dem istället, gick jag tillbaka till busstationen..

Bussen skulle gå tillbaka hem om fem minuter...

Väl hemma igen. Ja, jag tog omvägen hem. Så att jag fick promenera lite. I vetskapen om att jag med största sannorlikhet skulle proppa idag. Och jag redan hade ätit..

... Satte mig vid datorn igen. Med en kopp kaffe. Och lite av det som jag hade köpt... Minns inte vad jag gjorde. Kanske kollade jag bara det gamla vanliga en gång till.. Kanske stirrade jag stint på "min" valp som jag bara LÄNGTADE efter att få hem om knappt två veckor... Kanske lät jag bara ögonen falla på en icke rörlig och helt ointressant skärm...

Jag minns inte så mycket mer...

Jag har kollat igenom lite kläder på BonPrix.. som jag har gjort de senaste dagarna. Sedan jag fick deras katalog i brevlådan.. Men nu kollar jag på deras webbutik.

Och så har jag kollat fram en sele till Vovven(som jag antagligen inte ska köpa.. Vovven alltså... Och inte selen heller, såklart).. och en långlina. Jag har redan hittat koppel och en liten expander, tidigare...

... Jag gick och la mig på sängen... Jag hade proppat.. Ätit MASSOR. Och felet med när JAG äter MASSOR, är inte att jag just äter mig SPRÄNGANDE FULL! Utan det är att jag äter JÄVLIGT FEL också! ... Socker. Socker i massor. Blev man inte illamående av att låta magen spänna sig likt en balong, då man fortsätter proppa fastän både lusten försvunnit.. det har blivit ÄCKLIGT... och det faktiskt inte finns en KUBIKMILLIMETERS yta kvar att fylla... Ja, då blir man iallafall illamående av allt ÄCKLIGT SOCKER!

Jag bestämde mig för att promenera av mig lite illamående... Promenera bort den proppade känslan... Och ta mig BORT ifrån den "mat" som jag nu mådde så DÅLIGT av att bara SE, att jag hade den goda lusten att(återigen) SLÄNGA den. Den mat som jag köpt...

... Jag promenerade långsamt, långsamt. Jag mådde dåligt. Inte bara fysiskt. Utan även psykiskt och känslomässigt..

Jag var olycklig.. Ja, just DEN känslan har inte riktigt gått UPP för mig förut. Visst. Jag tror inte att jag har varit lycklig på så, så länge... Men det är först NU som jag faktiskt REAGERAR på det. Att det är DET som mitt hjärta försöker säga mig..

Väl hemma igen...

Ja, jag tror jag satte mig vid datorn.. Men bara  några få minuter. För att jag hade ingenting att göra.. Så jag gick istället och bäddade ner mig igen..

Kände mig desperat. DESPERAT. Jag kände ett EXPLODERANDE behov av att PRATA med någon. Jag behövde VERKLIGEN PRATA! Men vem jag än funderade på, så var det aldrig passande. Jag HAR ingen nära som kan hjälpa mig.. Stötta mig i den här livets stora fråga.. "Hur skulle jag bli lycklig? ... Hur mycket borde jag chansa och riskera för att nå lyckan och ett värdigt liv? ... Och borde jag följa mitt hjärta... Eller "fegt" lyda förnuftet?"

... Ja, det var det stora frågetecknet om hundens inverkan på mitt liv... Var det rätt att chansa? ... Eller borde jag motvilligt kämpa mig vidare och hoppas på att även en ANNAN väg till slut kan göra mig lycklig och berika mitt liv med kärlek?

... OCH vad skönt att jag somnade!

Ja, jag somnade. Klockan var sju när jag la mig.. Jag var säkert smärtande olycklig och desperat i en halvtimme.. Knappt. Och sedan fick jag somna ifrån en stund... Och DET var skönt!

Vaknade strax innan nio igen... Öppnade ögonen vid nio. Och såg att det nu hade blivit nattsvart ute...

Kom på mig själv med att ha sovit i nästan två timmar och började då bäva inför natten..

.. Men så klev jag iallafall upp... Satte mig här... Och bloggade. Då jag hade fått en första mening till mig...

God natt med er <3 ... Nu blir det nog Ack Värmland :)

Jag kunde lika gärna kliva upp igen...

De knarrar i golvet(mitt tak) på övervåningen. Jag har skärande ångest.. Ett hjärta som vill hitta ut..

Orolig över mina kundbeställda lampor som jag ännu inte hört någonting från...

… Och många långa dagar framför mig...

Jag vill bara sova...

... Jag vet inte HUR många gånger jag har satt mig på GOLVET eller toalettlocket de senaste dagarna.. Det är liksom där jag hamnar. Ångesten blir för tung.. Jag vill gråta. Men inga tårar finns... Ibland nästan HUGGER det i hjärtat. Det trycker och ilar... Precis som om hjärtat försöker tala om för mig vart kniven ska sitta om det var vägen jag valde att gå...

... Jag är HELT klart inne i någon slags kris... Och jag vet inte vilken väg jag ska gå för att hitta rätt.. Samtidigt som jag hela tiden tar mig små små myrsteg framåt... Eller ja. Åt NÅGOT håll iallafall!

Men just nu, till kvällen, har allt blivit extra jobbigt. Precis som det ALLTID blir framåt kvällen. Ångesten som bara har försvårat LITE grann under dagens gång, har till kvällen gjort hjärnan tjock av tankar och själen tung till golvet... Och frågetecknen blir bara större och större..

... Jag kände mig rätt så hoppfull i morse.. Men att inte veta... Att...

Ja, jag vet inte. Det känns bara tungt... hela alltet...

Och nu i skrivandets stund, blev bara allt så tomt i huvudet... Så jag vet varken ut eller in.

Därför börjar jag rabbla dagen nu, så kanske allt klarnar.

... ... OM jag orkar.. *suck* ...

... Jag önskar jag kunde prata med någon... Men vet inte med VEM. Behöver svar. Behöver en riktning. Vägledning... Jag behöver trygghet. Säkerhet... Jag behöver pepp...

... Ja, och så behöver jag mening och kärlek...

Behöver, behöver. Behöver...

Jag har iallafall, efter en lång natt, varit i kontakt med...

.. Jag börjar tröttna. Jag vet inte ens vad jag ska kalla henne.. Känns så långt att säga "min kontakt på kommunen" varje gång..

Men henne iallafall.. Och det kändes bra, för en stund. Att läsa hennes peppande ord... Men det DÖR ju så snabbt. Vet inte hur jag ska kunna hålla någon låga ALLS vid liv...

Och så har jag iallafall som vanligt, varit i stan en snabbis. Köpt dagens "mat" ... Och sedan väntat på bussen hem igen...

Ätit framför datorn, med en kopp kaffe...

SUTTIT vid datorn. Messat mamma.. Skrivit till soffnissarna(därifrån jag ska köpa soffan)...

Jag har kollat blocket. Läst bloggar...

Ja, och så har jag, efter att Boendestöd hade ringt, tagit ett bad.

Och på talan om dem. Kvinnan som ringde, hon kändes jättekonstig. Jag tyckte att det var så extra svårt att hantera samtalet med henne.. Jag som har lite svårt med att prata i telefon.

Hennes sätt att prata.. Att konversera. Ja, hon sa någonting. Men verkade helt frånvarande. Som om hon ringde, men samtidigt var upptagen. Höll på med någonting annat...

Och under dessa relativt LÅNGA stunder av tystnad... Ja, jag visste inte om hon väntade på att JAG skulle säga någonting... Eller ifall hon normalt sätt TAR sådär långa pauser under samtal...

Obehagligt. Och jag undrade hur det skulle gå att träffa henne... Men "förklarade" även för mig själv att "Det där var ett första intryck. Kanske blir någonting HELT annat när vi sedan träffas". Får väl hoppas.

Annars. Ja. Ett bad. Ett långt bad. Vari jag ALDRIG ville kliva upp! Nej, jag ville helst ligga kvar där. Somna.. Ja, och så var det bara...

Det var fridfullt. Ångesten var borta... Och ja, något annat ville jag inte ha...

Sedan dess... Ja, meningslöst datahäng. Ett avsnitt av "Unga föräldrar"... Och så sminka mig, i ren frustration. Japp. Nu börjar jag göra mig FIN på grund av frustrationen. Först naglarna.. Och nu smink.

... Men grejen är den, att nu MÅR jag såpass dåligt vissa stunder, att jag gör VAD som helst för att få några SEKUNDER.. En ynka MINUT av någonting att göra. Fokusera mig på...

Så kom jag på... Det bara slog mig... och det kändes SJÄLVKLART. JAG ville ha en hund. Det var det enda rätta. Då jag behövde kärlek. Någon att bo med.. Och någonting att göra. Jag behövde någonting som kunde lyfta upp mig och göra vardagen värd att leva...

Och betydde en hund att jag kunde vara LYCKLIG... Ja, då kunde ALLTING annat kvitta.

Då betydde inte praktiken NÅGONTING.. Inte heller det faktum att det blir svårare att träffa föräldrarna... Inte att jag blir låst och inte längre kan dra iväg hit och dit om jag hade velat, på samma sätt som tidigare...

Och skulle mitt val göra mig boendelös någon gång... Ja, det kunde jag riskera. Om jag fick chansen att bli lycklig. Må bra, här och nu..

Men nej. Tvivel. Tvivel... Tvivel...

Och bröstet.. HJÄRTAT SKREK. Skriker än.

... Imorgon är en dag. I övermorgon en annan... Och på söndag en till... Och så FORTSÄTTER det bara! ... Och jag vet inte hur länge till jag orkar MED min... Mitt eget jag...

God natt med er <3

... Funderingarna går... Och jag känner mig såå vilsen...

Vill bara ha chansen till mening och lycka... Men är detta vägen?

Skrivet i min textsamling, under eftermiddagens gång..

... Dock så blev det aldrig bestämt vart vi skulle träffas. Men att det blev på torsdag nästa vecka.. DET vet jag iallafall ;)

... God natt med er <3

... Nej, jag kanske ska skriva ett LITET inlägg om dagen iallafall.. Ävenom jag känner att varje dag är den andra lik... och att jag har tröttnat på att rabbla samma visa... samma vardag, kväll efter kväll... efter kväll...

Det finns liksom ingenting att skriva. Och de senaste dagarna har varit så LÅNGTRÅKIGA.. Innehållit så mycket ÅNGEST och oro, att jag bara har bett till högre makter om att få sova... Önskat mig sömntabletter, då mina dagar är tre timmar långa... Sedan börjar natten igen..

Saker går segt. Saker är ovissa... Vet ingenting. Händer ingenting.. VILL allting... Men kommer ingenstans... Kan, men orkar inte...Kan inte... Men önskar jag kunde...

Viljan tryter...

... Ja, jag vet inte... Allt känns så komplicerat. Och faktum är att det inte är LIVET i sig, som jag har tappat tilliten till.. Nej, jag tror på livet.. Jag tror på och SER alla goda ting bakom det tunga, som livet kan erbjuda mig... Men jag litar inte på mig själv...

Jag har ALDRIG riktigt litat på mig själv.. ALLTID haft dåligt självförtroende... Vilket såklart inte blev BÄTTRE av att även de flesta ANDRA såg ner på mig!

... Men nu de senaste dagarna... Eller låt oss till och med säga, ÅREN! ... Har allt bara blivit så mycket blekare.. Om möjligt så har självförtroendet fått sig en REJÄL smäll av allt som hänt och INTE hänt sedan jag flyttade hemifrån för första gången!

... När jag först flyttade, var allt fortfarande möjligt. Trots allt jobbigt som hänt under skolåren.. ALLT var möjligt! Och jag skulle jobba. Jag skulle ha egna husdjur... Ja, flera stycken! Många barn... Och jag skulle bo tillsammans med min mörka, snygga kille, i ett litet sött hus ute på landet...

Och det var inga planer som FÖRSVANN sedan när jag hamnade med min mörka snygga kille i en liten etta med kokvrå och fransk balkong i H*vetets stad.. Nej, inte på säkert två år! Två ÅR av helvete! ...

Nej, jag FORTSATTE planera.. FORTSATTE drömma och blicka framåt... Även EFTER att jag hade slutat kämpa.. Gett upp...

... Men nu... Nej, jag kan önska... Och jag önskar ganska mycket... Men jag TROR inte... Jag kan inte och VÅGAR inte se framåt... Framtiden FINNS liksom inte.. Då jag varje gång jag FÖRSÖKER föreställa mig framtiden och det goda livet, kommer på alla hinder på vägen.. Det jag aldrig lyckas åstadkomma... Det faktum att livet... men mest jag SJÄLV, sätter krokben för mig innan jag ens hunnit ta det första steget!

... Det möjliga är omöjligt...

Och som bilden nedan säger... "Jag skulle kunna dansa på bordet. Men jag ligger i sängen" ... Och DET är det jobbigaste! ... De omöjliga möjligheterna.

... Men dagen idag... Och igår.

Jag orkar ju inte tänka EFTER vad som hände igår och rabbla hela DEN dagen.. Men kan ju berätta ungefär.

... Jag har börjat ligga i sängen och kolla på serier på mobilen istället... Jag har såklart enligt rutin, varit och handlat min mat för dagen... Vilket är bra i SIG. Då det är den i princip enda händelsen UTANFÖR lägenheten, på hela DAGEN.

Dock så tycker jag att det är jobbigt att jag åker så TIDIGT hemifrån. Då jag blir så tidigt HEMMA igen då.. Men vaknar man vi sju och inte kan somna om... Ja, då blir det bara uppstressande att stanna hemma... Och man bryr sig inte riktigt OM hur stressad man kommer att bli.. Hur DÅLIGT man kommer att må av RESTEN av dagen sedan om man är hemma igen redan vid ELVA!

Annars.

Jobbcoach ringde mig igår... Ja, jag BLEV lite förvånad! ... Trodde att vi brukade köra på sms och mail... Men tydligen inte den här gången.

Ja, jag svarade. Men kände mig inte särskilt trygg.. Och hade tyckt att ett mail hade fungerat lika bra..

Men nu ser det iallafall ut som så, att hon och jag, tillsammans, ska ut på praktik på måndag och tisdag nästa vecka...

Ja, det var väl det!

... Efter det, började jag må väldigt dåligt. Satte mig inne på toalettlocket och bara... visste inte vart jag skulle ta vägen...

... Jag är bara rädd att det ska bli som det BRUKAR bli! Jag ställer mig och stirrar. Paralyserad och vågar inte göra någonting. Och sedan, då jag vill därifrån men inte vill åka med i bilen, så GÅR jag därifrån... Uppgiven och dann... Och visst. Det är väl inga större problem... om jag hade kunnat vägen! Och haft en ANING om hur LÅNGT det är!

... Gick och la mig till slut... Svårt att somna...

Och vaknade sedan vid sju imorse... Eller tidigare... Minns inte riktigt. Då jag vaknar så MÅNGA gånger under morgonen.

... Klev iallafall upp vid halv nio. Och gick iväg till bussen. Fullt villigt. Och halvt motvilligt... Ville ju åka mitt på DAGEN idag. Så att jag kan komma HEM senare..

Iväg. Handlade det jag skulle äta... En lång och tröttsam promenad dit och tillbaka till busstationen... En promenad under funderingen ifall jag skulle dra ut på tiden och ta nästa buss... Eller om jag skulle raska på och ta den som kommer snart... VILLE ta nästa.. Men mina ben ville raska på... Ja, jag var för stressad för att sakta ner... Vilket resluterade i första bussen.

... Väl hemma... Dator. Sängen... Dator. Sängen... Serier i sängen...

... Och så ett mess från mamma, som undrade hur det var och sådär... 

Själv har jag rivit upp mina sår, gång på gång på gång... Oroat mig och ältat en det ena, en det andra... Och det är bara så mycket som hänger i luften just nu... Så mycket ovisshet... Och så mycket OGJORT som borde göras men inte orkas med...

Min dag är slut efter bussresan, affären och ätandet... Mitt dygn är tre timmar långt... Och... jag vet inte...

God natt med er <3