... Ja, jag skriver nu.. För att jag har inget annat att göra..

Natten slutade jättejobbigt. Och dagen började lika jobbigt.. Jag låg i sängen. Länge. Länge.. Då jag, när jag klev upp FÖRSTA gången, bara för att gå på toa, höll på att svimma och var tvungen att andas väldigt mycket.. Ansträngt.. För att inte falla ihop.. Vilket sedan FORTSATTE ett tag, efter att jag hade bäddat ner mig igen.. Kallsvettades och så vidare..

Det var inte kul alls.. Och jag vågade liksom inte kliva UPP en gång till efter det.. Ja, eller tids nog, såklart..

Alltså. Jag VET ju typ vad det berodde på.. För det första så har jag LEVT på endast te och något VÄLDIGT litet om dagen, i ungefär fyra dagar.. Vilket bör innebära både uttorkning och näringsbrist..

Men det konstiga DENNA gången, var dock hur min KROPP REAGERADE! ... FYRA DAGAR, liksom! Och jag gick ner två kilo.. Samma som jag gick ner på TVÅ VECKOR när jag precis hade flyttat HIT!

... Och sedan.. Jag har ALDRIG upplevt att bli såpass svimfärdig när jag inte har varit i DUSCHEN, förut! ... Inte vad jag kan MINNAS iallafall..

Men jag låg där i sängen.. Funderade på, på vilket sätt jag skulle kunna få mig själv att inte ramla IN i dessa perioder av svält igen.. För att denna gången har det varit så ENKELT att inte äta.. Ingen strid inombords, där den ena delen av mig har SKRIKIT efter att få äta.. INGENTING.

... Det har nog bara varit så mycket ANNAT som har tagit mitt fokus, helt enkelt..

Men idag. När jag låg där. Rädd för att kliva upp.. Och utan att kunna finna EN ENDA BRA ANLEDNING till att jag skulle svälta... Inte ville jag bli smalare.. Inte såg jag mig själv som tjock.. Och inte heller ville jag dö..

Så, VARFÖR? VARFÖR plågade jag min kropp, förstörde jag mina inre organ på det här sättet, när livet har så mycket att ge mig, bara jag hittar dit och TILLÅTER det?

... Ja-a.. Jag strugglades fortfarande med det faktum att jag både behövde och INTE behövde hjälp.. Att jag både kände att det var nödvändigt och att det inte finns någon anledning ALLS till det.. Strugglades med det faktum, att jag i svaghetens stund, bara ville skriva till någon som kunde skaffa mig hjälp... Hjälp att ta mig UR det här helvetet! "Nu på en gång!" ... Och att jag samtidigt inte kunde GÖRA det! För att när jag väl ska FÅ hjälp... Ja, då HAR jag inga problem.. Då MÅR jag inte dåligt... Och då KLARAR jag allt på egen hand... VAD jag än har upplevt för jobbiga känslor, minuterarna, timmarna, dagarna innan!

... Man kan inte få hjälp med ingenting..

... Ja, jag vet inte varför.. Men jag fick för mig att jag skulle sluta blogga.. Jag skulle avsäga mig åtminstone boendestödet... och så skulle jag börja om på nytt.. Jag behöver en omstart.. Jag behöver börja om på ny sida.. Och på DEN sidan, skulle jag börja som en stark och positiv person.. Som en glad och framåt person.. En person som VILL leva.. Och som vill göra varenda dag till en bra sådan..

Och jag skulle inte längre dela med mig av livet. För att mina dåliga dagar, skulle förbli osagda.. Den negativa energin som jag tynger denna bloggen med, skulle inte få slå tillbaka på mig något mer... Och jag skulle inte längre tillåta mig själv att gnälla utåt, när livet kunde vara så mycket mer... "Nej, kan jag inte skriva positivt och upplyftande, så vill jag inte skriva alls"..

... Jag vet inte varför. Men på något sätt, känns det som om bloggen är en blockad, ivägen för det goda livet.. Och "slutar jag blogga, kan jag ta tag i mig själv och mitt liv. Vara glad, framåt.. och bara ta tag i alla vardagens problem, med styrka i sinnet och ett leende på läpparna"..

Jag klev upp en stund på eftermiddagen.. Långsamt. Långsamt gick jag.. För att inte svimma.. Magen var så tom att den stramade när jag satte mig upp... och ÄN mer när jag ställde mig upp! Jag orkade inte stå för en längre stund...

Jag värmde en frusen varmkorv i mikron.. och tog lite dressing och ketschup till den.. Lyssnade på lite musik... Och gick sedan och la mig igen...

Jag låg... Ja, jag tror att det var fram tills klockan strax innan halv fem.. Och sedan fick jag nog.. Jag tänkte INTE gå in i graven NU, när jag hade så mycket som jag behövde orka med nästa vecka! Och både PAPPA och 26åringen att träffa! "Hur skulle DET gå, om jag inte kunde ställa mig upp utan att närapå SVIMMA?!" ...

Jag gick iväg till affären.. Ja, lite piggare nu, efter en massa vatten och en korv..

Köpte mig lite lördagsgodis. Då det är lördag.. Det fick duga för idag..

Och sedan kom jag hem hit.. Åt mig mätt på godiset. Medans jag såg på ett par avsnitt av två olika serier... Eller det var nog en film och ett par avsnitt av en serie. På WebbTv:n...

... Och nu har jag bestämt mig för att åka iväg till stan och handla lite av varje, vad jag har lust med, i matväg, på onsdag nästa vecka.. Då det är min första "lediga" dag.. Jag har pappa på måndag.. 26åringen på tisdag... Och så har jag EGENTLIGEN Boendestöd på torsdag.. Men ärligt talat.. Jag mår SÅ DÅLIGT av det där! ... Så jag vet inte om det är värt det.. Känns kanske mer värt att testa igen, själv... Annars får jag försöka ta tag i det på annat sätt..

Klart jag är osäker.. Men besöket ger mig ångest.. Och jag kan bara se mig själv säga "nej", "nej"... och "nej", till ALLT som hon föreslår.. Då jag inte struntar i dessa saker NU för att jag inte kan... Utan snarare för att jag inte vill!

... Och vad gäller bloggen... Ja, känner jag att jag kan börja skriva det MINSTA POSITIVT, så kommer jag att skriva.. Men funderar på att låsa mina inlägg tills vidare.. Så kan jag öppna dem igen, när jag känner att jag har tagit mig en bit på vägen.. Att jag är gladare och mer mottaglig för livet goda...

... Så. Tack för mig sålänge.. Och god natt med er <3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunn...

Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annar...

Det är så svårt... Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lik...

Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt... Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera...   ... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför...