... Mitt hjärta SKRIKER... Och jag VET att det enda som kan rädda mig nu, är att bli sambo igen! ... Men jag har ingen att bli sambo MED..

... Jag behöver någon och leva min vardag med. Någon att diskutera saker med. Och någon som kan föra mina tankar till luftigare och lyckligare platser.. Ge mig framtidshopp-tro- och- drömmar igen..

Någon som kan göra att livet blir MER än bara tankar och känslor.. Att jag kan TÄNKA mig att leva i 60 år till.. Att vakna upp till nästa morgon och veta att dagen inte bara kommer att hanteras.. utan att den även kommer att vara full av värde..

... Ja, det där med boendestöd. Det där med stöd till arbetslivet.. Insatser och stöd...

Nej, det har aldrig känts riktigt tryggt för mig och inte heller nödvändigt.. Då jag alltsom oftast "flippar iväg" och inser att jag inte ALLS har några problem.. Att jag KAN allt jag vill.. Och att alla insatser är onödiga insatser.. TROTS att jag faktiskt inte tar mig någonstans.. Och strugglar med mig själv hela tiden!

Nej. Jag behöver kärlek.. Någon att dela min vardag med... Och BARA det!

... Och nu när jag sitter här och funderar på samma sak som jag har gjort hela dagen, känner jag mig såå hjälplös.. Så ENSAM.. Och såå vilsen och fel...

Vilket håll jag än tittar, slänger sig en bom framför mina ögon.. Jag kan inte göra "det", för att då händer det där... Då känner jag så, så och så... Men jag kan inte heller göra det andra... För att då händer det där istället... Vilket inte HELLER känns bra!

Det ena är värre än det andra. Och det andra är så bra att det förstör...

... Men det KÄNNS inte bra. Och jag funderar på att ta tag i mig själv nu, EN GÅNG FÖR ALLA! ... Och hantera mig själv som frisk. Agera frisk. Och göra vad som måste göras i min vardag. Det ÄR ju inte så svårt!

Tvättstugan till exempel.. Hur svårt kan det VARA för en frisk människa, att gå några meter bort och vrida om en nyckel för att beställa tid?.. Att sedan sätta igång en maskin med tvätt? ... Att torktumla eller hänga tvätten? .. Och att sedan VIKA den? ... Klart.

... Handlingen blir däremot en utmaning.. Då jag inte riktigt får ihop hur man kan handla för flera dagar i rad.. på EN och samma GÅNG! ... Men om det är så, så får jag väl göra min lista.. Handla för kanske..

Ja, eller jag vet inte.. Men får väl köra på den ostrukturerade typen.. Handla för stunden. Och sedan fylla på med vad man behöver allteftersom..

... Praktiken har jag OCKSÅ funderat på.. Då jag tror att Jobbcoach vill ha svar snart, på huruvida jag vill pröva på det där slottet eller inte...

Men samtidigt har jag känslan av att "om jag ska kunna VARA frisk, så måste jag också SES som frisk.. Och det känns enklare att AGERA frisk på en plats med friska människor.."

... Jag funderade "arbetsförmedlingen" ... Men varför skulle DET gå bättre än det gör där jag är NU? ... Men å andra sidan... Det blir ju inte SÄMRE heller.. Med tanke på att jag står som fastgjuten i betong, som det ser ut redan NU!

... Jag kanske BEHÖVER KRAV på mig, om jag ska ta mig någonstans alls! ...

Men kort nu.. Dagen idag.

Jag gick och la mig igår natt, trots allt. Jag var trött.. Och bestämde mig för att gå och vila... Bäddade ner mig under täcket, med alla kläderna på.. Skulle ju ändå duscha imorgon... Och somnade.

Sov inte oroligt.. Eller ja. Jag DRÖMDE inte konstigt iallafall! Och vaknade inte upp äcklig..

.. Så. Japp. Att sova som på dagen, med kläderna på... Det funkade!

Vaknade imorse.. Innan klockan ringde.. Men låg kvar... en stund..

Klev upp vid halv tio tror jag, och duschade..

Småplockade sedan lite grann. Så att det inte skulle se... Ja, för att jag inte skulle behöva skämmas när Boendestöd kom.

La mig på sängen igen. Vilade.

Och så ringer hon.. Samma tanke som igår.. "Ånej.." ... Men jag svarade. Och hon undrade bara om hon kunde komma om femton minuter.. Vilket var ungefär en halvtimme tidigare än sagt..

Visst. Det gick bra.. Jag vilade lite till.. Men gick sedan och satte mig på golvet i solen.. Jag frös..

Väntade..

Femton minuter gick. Även tjugo och tjugofem.. "Varför FRÅGADE hon då?"

... Och så kom hon. Fem minuter tidigare än vad som bestämdes igår..

Trevlig äldre kvinna.. Som hade jobbat som boendestöd i fyra dagar, har jag för mig att hon sa.. Var glad och trevlig...

... Men ja-a.. Själv kände jag mig osäker. Otrygg.. Och VÄLDIGT tvivelaktig till hela grejen.. Varje sak som hon räknade upp, kändes bara som en övertygelse om att detta var något av det onödigaste... Det känns bara så FEL. Så ONÖDIGT. Då jag KAN! Jag ÄR kapabel.. Och BEHÖVER inget stöd för dessa saker. "Jag är ju bara dum som inte tar tag i det" ...

... Vilket får mig att känna att jag vill ta avstånd från alla stöd och insatser.. Bort med aktisvitetsersättningen, så att folk börjar sätta krav igen! ... För att jag behöver flytta tillbaka ut i verkligheten! ... Göra vad jag MÅSTE göra! Och inte bara backa hela tiden "för att jag kan.." ... För att det är "okej" ..

Ehhmm..

Sedan gick hon iallafall. Och vi bestämde att hon skulle komma varannan torsdag.. Och vi skulle ta tag i tvättningen nästa gång...

... Sedan dess har jag mest funderat.. Ältat.. Och knytit knutar i huvudet.. Känt mig för stark för det ena.. För svag för det andra...

Jag har suttit en del vid datorn. Sett på någon video.. Jag har lyssnat på musik.. Och så har jag ätit..

Jag har legat och vilat på sängen.. Sovit en sväng... Och jag har sprungit runt, runt i lägenheten...

... Ja, det kanske var allt..

God natt med er <3

.. Ja, ja vet inte vad jag ska göra... Jag klarar det säkert själv, om jag VERKLIGEN vill..

... Jag menar. Jag behöver nog bara komma in i det.. i min egen takt.. Eller?

JÄTTEtrevlig tant. Ny. Fyra dagar eller vad hon nu sa.. Pratglad. Och FÖRSÖKTE  planera och prata med mig.. Inte så medvillig dock. Då jag i känslan av otrygghet och att det här inte ALLS behövdes "Jag KAN ju!", hade jag i princip redan bestämt mig för att det inte skulle funka..

... Jag har VÄLDIGT svårt(kan inte) göra saker som jag inte litar på. Helt enkelt. Och jag litar inte på min hälsa.. Mitt mående.. Mina behov... Mig själv... Eller andra heller.

Men vi får se. Mer om det ikväll <3