... Jag ska blogga bara för att det ska bloggas... Så det blir nog inget jätteinlägg just nu.. Känner att jag håller på att tappa greppet om bloggandet. Iallafall när det gäller att skriva om min dag. Vanliga inlägg om tankar och känslor, skriver jag ju fortfarande. Dock inte här.

Min dag idag.

Vaknade imorse, av ett mess. Men kände inte att svaret var något att ta tillvara på...

Så. La undan mobilen och somnade om direkt.

Då jag skrev... Eller rättare sagt. Har SKRIVIT en del frustrerade och arga mail de senaste veckorna till flera olika ställen... Så fick jag svar från allihop IDAG...! Varför just IDAG, undrade jag då. Men jag blev ju såklart lättad. ÄNTLIGEN har de förstått att jag inte skriver för att bli ignorerad. Utan för att jag BEHÖVER något!

Sov vidare en stund till... Men bestämde mig sedan för att kliva upp och äta frukost.

På med morgonrocken. Och så lite yoghurt med Granola.

... Sedan blev det till att leta fram lite papper som jag hade tänkt läsa igenom efter duschen. Vad det var för papper, håller jag utanför idag.

Så. Rev lite i kartongen med alla möjliga texter och födelsedagskort och liknande...

Och klev sedan in i duschen... Inte för att jag ville, hade någon lust eller för att det var skönt... Utan för att det VERKLIGEN var BEHÖVLIGT! Och imorgon ska jag på möte.

Efter duschen, som trots allt gjorde mig lite gott, la jag mig direkt på sängen för att börja sortera och sedan LÄSA alla över femtio sidor med text!

... Ont i armen. Tog en paus för toa. Och axeln var alldeles ÖM, efter att ha lagt halva min kroppstyngd på den!

... Kom till slut på, att lägga mig på rygg :P

Nu. För ca en timme sedan, högst, blev jag klar. Bestämde mig för att trots allt äta någonting litet mer idag. Hade ju bara ätit lite yoghurt och granola...

Men samtidigt tyckte jag inte om tanken på att börja äta bra men ändå inte bra. Att börja äta ordentligt, tilräcklig mängd, när jag redan visste att jag inte skulle kunna hålla på rutiner eller äta varierat... Jag vill inte göra någonting halvdant. Utan SKA jag börja äta ordentligt... Så vill jag också ÄTA ORDENTLIGT! ... Om ni förstår vad jag menar.

Åt iallafall en bit blåbärspaj... Och efter det, lite yoghurt och granola... Under en del ångest... Men en ångest som jag bara sket i. Orkade inte...

... Sedan tog jag chokladbollen som jag precis tagit ut ur frysen...

... Ja, jag ville vräka... Men det ska jag undvika idag. Ska gå och lägga mig nu istället...

Så. God natt med er <3

Har kommit hem från mina föräldrar för en stund sedan...

Så ska berätta om dagen... och sedan gå och lägga mig. Ny dag imorgon.

Jag klev upp efter en natt av hetsätning och regnläckage i fönstret i vardagsrummet. Mailande till olika... Ja, ställen... 

Klev upp vid ungefär halv nio.

Pappa hämtade...

... Nej, gud vad segt det går! Vet inte riktigt vad jag ska skriva.

Vi åkte iallafall iväg till huset. Det gamla huset. Där det skulle flyttstädas, pappa och jag.

Jag tog mig direkt an badrummet på övervåningen. Mer ingrott smuts än vad man kunnat ANA! ... Och efter tre "nu har jag gjort så gott jag kan"(ja, svårt att bli nöjd), fick jag ändå lov att nöja mig... Inte för att JAG skulle vilja hyra ett hus med ett badrum som ser ut så! Skulle HELT klart behöva en renovering!

Det blev en paus mitti, för lunch hemma hos föräldrarna. Och så åkte pappa och jag tillbaka till huset för att städa lite till. Avsluta det vi höll på med... Och då vi inte skulle hinna så mycket idag, bestämde vi att vi skulle städa resten på lördag och söndag nästa vecka..

... På vägen TILL städningen, från mig, berättade pappa att han hade fattat det som att den lilla jack russelkillen som jag har passat några gånger åt min mammas kusin, men som sist var så FRUKTANSVÄRT, otroligt AGGRESSIV(!), nu antagligen inte finns längre! Och jag har inte fått veta något. Misstänkte det. Men har inte hört något från mammas kusin, fastän jag messade honom för över en vecka sedan. Men är väl svårt att prata om, kanske...

Känner dock själv lite skuld, då det kanske var tvunget att ske, för att JAG sa att jag inte orkade passa en hund som jag måste JOBBA så mycket med!

Men, men. De hör kanske av sig och berättar tids nog :)

Jag kände mig lite osäker och pressad under städningen idag. Då jag aldrig har flyttstädat förut. Och allt måste ju bli såå rent! Jag menar. Jag ska kunna titta på rummet/huset/lägenheten, och känna att... "Ja, här skulle jag kunna känna mig nöjd... Det här känns fräscht... HIT kan jag flytta in"...

... Och jag kände ALDRIG att jag kunde få det rent nog! ... Men jag höll mig vid gott mod. På bra humör. Och sedan när det var över, fick jag göra vad jag kunde för att känna mig någorlunda nöjd med min insats... Trots att jag kommer att vilja städa det lika många gånger till, NÄSTA gång vi kommer dit!

Hem till föräldrarna igen, för middag. Och sedan blev det lite Harry Potter 2, tillsammans med mamma, pappa och delvis 14åringen och 17åringen.

Jag kände mig lite spänd för att jag egentligen inte ville tvinga ut pappa på vägarna så sent, när han skulle och jobba tidigt dagen efter... Lite ångest och ängslan för det... Nästan så att jag tänkte föreslå att jag kunde STANNA där tills dagen efter, på grund av dåligt samvete!

... Men å andra sidan, hade det ju varit DE som ville ha min flytthjälp... DE som ville bjuda på middag efteråt... Och de som föreslog att jag kunde stanna och se på Harry Potter först! ... Jag tror nog bara att de var tacksamma för min hjälp :) ... Så jag behövde nog inte oroa mig.

Han skjutsade hem mig vid kvart i nio-nio kanske. Kom väl hem hit till halv tio tiden senast... och sedan hade han vägen tillbaka, för att få sova... Men det tycktes inte vara några problem.

Direkt jag kom innanför dörren, kände jag ångesten ta över min kropp och göra mig orolig och tung... Ja-a. Jag mår inte BRA av att komma hem hit igen. Att sätta mina fötter innanför denna tröskel... Och då jag VET hur jag brukar må här hemma. Hur tyngd jag blir av mina egna tankar och ensamheten, så brydde jag mig inte om att vänta på att dessa skulle komma... Utan jag tog ut ångesten i förskott...

Kände direkt ett behov av att börja äta... Och blev än tyngre i själen, av att inse att jag kommer att behöva tampas med ÄTANDET igen!

... När jag var med mina föräldrar idag. Hemifrån och sysslade med annat. Lät min hjärna fokusera på någonting nytt... Ja, då kom jag också PÅ hur onödig jag var! Att jag måste SLUTA vara så dubbel! Tillåta mig själv må dåligt när jag är hemma... och må helt okej när jag befinner mig med familjen... Ja, det känns nästan som om jag lever ett dubbelliv...

Så. Ett nytt försök till ingen svält, tänkte jag.. Det borde väl gå(?)...

Jag bestämde ingenting... Men med ens jag kom hem, insåg jag att det skulle bli en BRA mycket större utmaning än vad jag hade tänkt mig!

Nej, jag har inte svält ännu. Jag har ju varit inne i en vräkarperiod... Men det var igår kväll som jag kände att den enda utvägen var just att sluta äta...

... Sedan jag kom hem, har jag ätit lite yoghurt med granola... och kollat lite bloggar och sådär

... Och nu ska jag sova. God natt med er <3

... Jag hade gått och lagt mig, efter en ren skitdag. En dag full av tankar. Full av funderingar och kokande känslor... En dag som började bra, men stegvis stegrade sig sämre och sämre. Hjärnan blev tröttare och tröttare. Mer seg ju längre jag grävde...

Men jag var hela tiden FULLT medveten om VARFÖR...

Jag sitter HEMMA. I lägenheten... HELT ensam... HELA dagarna... Och gör INGENTING! ... Ja, mer än att stirra ut genom fönstret, sitta vid köksbordet och stirra på brinnande ljuslågor... Eller ligga på sängen... Under filten... Ja, och BARA fundera! Leva mitt liv innanför mitt pannben...

Ja, ni förstår vad hjärnan kan ställa till med för dumheter när man låter den jobba för mycket med ingenting(?)... Ja. JAG blev iallafall osäker på mig själv. Kluven och förvirrad.. Och mer och mer vilsen, ju längre tiden gick...

Men till saken.

Jag hade iallafall bäddat ner mig sängen för natten... Eftersom att det gick så långt att jag satte mig och närapå GRÄT av frustration och hjälplöshet, här på golvet mot väggen.

Jag bestämde mig för att svälta igen. Då det kändes som min enda utväg. "Kan jag inte gå åt ETT av två håll, så får jag väl gå åt det hållet där vägbommen står öppen".

... Ja kontrollbehov deluxe nu alltså. Tappar man kontrollen, så söker man extra mycket efter den... Känner extra starkt behov av den.

... Jag var inne här på bloggen en vända innan jag la mig. Då jag hade ångest för att jag skrev igår.. och  inte kände att jag orkade skriva idag också... "Vill inte HA en massa glapp i bloggen! Blogga varje dag... Eller inte blogga alls!"...

Men kom inte på någonting att skriva. "Vad var den här skiten som varit idag, värt att skriva om?" ...

Så lite halvt uppgiven och frustrerad, ut från bloggen igen...

... Men när jag hade legat nerbäddad en stund och anat dessa nyligen uppkomna sömnproblem, besöka mig även DENNA natten... Kom jag på, med ett RYCK, att jag inte kunde TRIVAS med att tillåta mig själv sluta blogga nu! "Varför kämpar jag DÅ så mycket för att få internet till datorn?!" Bloggen var ju det VIKTIGASTE i mitt liv. Det enda jag LEVDE för där, ett bra tag! ... Och slutar jag med den... Nej, jag kände att jag svek mig själv... Jag ville BLOGGA... Jag VILL blogga. För att det är viktigt för mig att få dela med mig. Dela min resa med någon annan. Även om det blir indirekt. Då jag inte HAR någon att prata om allt med, som det ser ut nu!

Så. Upp ur sängen for jag. Jag mådde(mår) fortfarande dåligt. Och tänkte(tänker) fortsätta med kvällens påbörjade proppande under mättnad... Ja, jag vill få slut på ALLT jag har! ... Jag ORKAR liksom inte längre!

Men förutom det, om jag ska berätta lite om dagen. Så har funderingarna handlat väldigt mycket om hur jag ska ta mig framåt. Vilka vägar jag kan gå... Och vem jag är, vad jag klarar av... och vart jag befinner mig...

Jag har känt mig frustrerad. Uttråkad och uppgiven... Men har trots det, försökt finna dessa lösningar. FÖRSÖKT peppa mig själv till att fortsätta framåt... Hitta anledningar till varför det skulle funka...

Jag har tvivlat. Och skrivit hela ÅTTA A4-sidor i min textsamling!

... Och så har jag diskat. Gjort rent diskbänk...

... Och ja-a... Det var nog min dag, känns det som. Ingen utgång idag.

Men däremot planerar jag att köpa busskort. Så att jag kan tvinga ut mig själv till stan varje dag. DÅ kanske jag kan undvika att sitta hemma och må dåligt... Bli frustrerad på mig själv, min situation och hela livet ;D

God natt med er <3

... Jag känner att jag VERKLIGEN behöver blogga just nu. Så jag fyllde halvt motvilligt på mitt mobila bredband igen.. TROTS att jag inte vet när jag kan få igång adsl!

Jag vet inte ens vart jag ska börja... Med tanke på att jag inte minns vad jag redan har berättat. Vad jag sa sist. Det har ju blivit så konstigt. Nu när jag inte har haft internet och istället har skrivit på Word för att sedan föra över hit... Varför jag tänkte sluta blogga.

Men nu känns det bara som om jag... Ja, jag vill blogga. Men jag tänker däremot INTE lägga ut alla texter som jag tidigare skrivit till denna bloggen. Det orkar jag inte.

Så jag får helt enkelt ha det här glappet i bloggen. Och de som vill läsa, får ta det ifrån nu istället.

Så. Till situationen. Sedan jag flyttade hit, har det varit VÄLDIGT mycket familjesammankomster. Då det har varit jul och nyår och sådär... Och mitt uppi alltihopa... FLYTTEN! Både mina föräldrars och min egen!

... Jag har även diskat, städat och tvättat.. Försökt mig på att handla. Men inte fått det gjort mer än en gång. Då det känns omständigt att konka tunga kassar på bussen. Dock några småhandlingar på denna dyra, pyttelilla butik i byn.

Tvättningen var en stor utmaning. Då hjärnan började rulla rundor och jag inte kunde slappna av för en SEKUND. Inte heller sitta stilla. Hela tiden ville jag kolla upp någonting.. Eller söka fakta... Jag mådde verkligen JÄTTEDÅLIGT. För att jag inte visste så mycket. Blev osäker på hur jag skulle göra. Hur jag BORDE göra... Vad som var det BÄSTA, mest miljövänliga... Hur jag skulle sortera tvätten... OM jag skulle sortera den!

Ja. Det var hårt. Och det var en dag av tårar.

Diskningen har såklart inte varit något problem. Då jag hade med mig DET hemifrån.

Däremot källsorteringen bubblade också upp ordentligt. På grund av perfektionismhjärnan och osäkerheten..

... Men trots att det är stort att flytta, har jag kommit såpass långt med mig själv, att jag nu VILL ta mig framåt. VILL ha ett liv. Och VILL mot framtiden. TROTS att jag inte ännu kan se den!

Jag känner mig stark och rätt så positivt ställd...

Och tråkigt nog, måste jag säga att ätandet fortfarande är mitt största problem. Ätandet och att faktiskt TA mig framåt i livet. Att VÅGA satsa.

Just nu är jag inne, inte i en svältperiod. Utan i en hetsätarperiod. Om man nu kan kalla det så. Jag äter. Och äter... Och äter! HELA tiden! Och det räcker inte med att bli mätt. Illamående... Eller bara inte SUGEN längre! Utan jag blir mätt. Mättare. Ännu mera mätt... Illamående. Spänd i magen. Börjar ångra mig... Men först när det känns som om maten pressas upp för att det är så FULLT, slutar jag äta... OM det jag äter, tagit slut!

Detta får mig att känna mig utom all kontroll. Vilket uppmanar till svält...

Men då jag inte alls är INNE i någon sådan period. Då jag varken "aktivt" vill dö... eller ens vill ge upp för stunden, så har jag inte heller den starka viljan som krävs för att hålla mig borta från ätandet.

Utan det jag VILL, är att komma igång med livet. GÖRA saker. UPPNÅ saker. Och må bra. Träffa folk. Skratta och le... Bara känna mig sådär fantastiskt stark... Som jag vid det här laget, nästan kan LITA på att jag kan vara! ... Om jag bara får lite stöttning på vägen.

Jag kanske inte kan nå ENDA fram dit jag vill. Uppnå alla... eller ens NÅGON av mina drömmar! Men jag kan HELT klart uppnå ett drägligt liv. Ett VÄRDIGT liv.

Men orkar jag inte kämpa, kan jag lika gärna ta dödens utsträckta hand direkt(som jag fortfarande hade valt vid aktiva alternativ).. Dock känner jag mig ju som sagt stark just nu. Så det ska nog gå bra.

Kortkort om dagen idag då.

Dagen har mest bestått av att äta.. Och att i ett desperat försök att få kontroll på ätandet, räkna kalorier. Vilket funkade. Men pressen och mitt eget förstånd, gjorde att jag istället gjorde upp ett schema över både ätandet och över vad som behöver fixas i mitt liv. Att ta emot stöd och hjälp. Ja. Vad jag steg för steg, ska göra för att uppnå ett liv som jag orkar leva med.

... Sedan gick jag tyvärr till affären ändå. Och köpte en massa onyttigheter och nyttigheter... Och FROSSADE. Som F*N! Ont i magen. Spänd. Bubblig...

Ja, och så ångrar man sig.

Skriver en MASSA pepp till sig själv. Sätter upp nya regler och riktlinjer... Och känner faktiskt lite hopp för en stund...

Det är svårt i kontakten med ALLA som man behöver för att få en trivsam vardag just nu, tycker jag... Vilket är lite frustrerande. Likaså att internet inte blir fixat härhemma... Och att det vuxna livet innebär så mycket ansvar och stora beslut hela tiden...

Men jag klarar allt BRA mycket bättre än vad jag hade trott! Så. Det kunde varit värre ;)

Jo. Mina dagar består av att titta ut genom fönstret, kanske ska nämnas också. Jag sitter och stirrar. Dricker en kopp te... och bara stirrar. Tittar någon in, vänder jag bort huvudet eller backar undan stolen som jag sitter på...

Ja. Det får nog räcka. God natt med er <3

Nu har jag officiellt gett uupp med bloggningen, känns det som...

Orken tryter... Och det känns inte alls kul att blogga när man inte kan göra det direkt på bloggen... utan måste föra ÖVER allt sedan, när man någon gång får internet till datorn!

Känns lite tråkigt.. Då bloggen var min enda riktiga DAGbok... Men nu får det räcka med känsloboken... Min textsamling på datorn...