Blogga för att man vet att man kommer att ångra sig sedan när man känner att det är viktigt att blogga NÄSTA gång, om man inte gör det denna... Ja, det har blivit en vana nu..

Jag ORKAR liksom inte.

Dagen idag.

Sängen. Nerbäddad. Sängen. Nerbäddad... Ja. Sängen nerbäddad.

Det har inte hänt NÅGONTING. Och jag har endast varit uppe EN gång. Och det var för att äta middag, vid sextiden. Då jag ÄNTLIGEN hade fått för mig att jag måste börja äta igen! Mest då för att det inte fungerar att "svälta ihjäl" när man ska träffa sin familj flera gånger om, under samma månad..

Men också för att jag hade börjat må så SKIT av det.. Mådde illa.. Ont i bröstkorgen... Huvudet...

... Ja. Och så har jag ju inte TID med att oroa folk just nu. Jag har inte TID att genomgå någon rehabilitering.. Att bråka med folk som inte förstår... Eller att läggas in på sjukhus..

Och jag bryr mig för mycket... "Vad skulle mina föräldrar tro? .. De som inte ens kan SE ifall jag mår bra eller dåligt?!"

Så. Efter att ha legat i sängen. Haft ont. Mått illa. Försökt sova så mycket som möjligt... Och oroat mig. Ältat som F*N, om hur jag ska kunna dölja det hela för mina föräldrar... Efter att ha messat lite grann med personligt ombud...

Ja, då bestämde jag mig. Men jag kände också, i det här läget, att ensam är starkast.. Jag behöver ta tag i det här på egen hand och kämpa ifred.. Då jag annars riskerar att bli svagare i mig själv.. Jag behöver använda ALL min styrka nu.. Och inte någon annans. Om jag inte ska ge upp..

Ja. Ge upp, är ju också ett nära ord just nu.. För att jag vill inte MED mig själv. Jag orkar inte dras med mitt sätt och tänka och känna...

Men familjen min, finns. Och jag kan inte göra något dumt mot dem... Inte ens utsätta dem för den oro och förtvivlan som det innebär(allra helst för mamma) när jag hamnar på sjukhus i månader i streck.. Nu är de ju iochförsig nära...

Men nej. Jag kan inte ge upp för min egen skull.. Måste "tyvärr" kämpa för deras.. Ja, det är så det känns nu...

Att bo ensam... Ja, det känns ensamt och meningslöst... "Och hur ska jag orka?" ...

Jag är rädd för mig själv... "Vad hittar jag på när alla dessa Decemberdagar med familjen är avklarade? Vad utsätter jag mig själv för DÅ? När jag fungerar som jag gör... och egentligen inte trivs med någonting?" ...

Men just nu, är ju det skit samma.. Just nu, spelar inte DET någon roll alls.. För att, just nu, HAR jag ju dessa träffar med familjen, som jag har dem lovat.. Och dem ska jag vara pigg och kry till ;) Så gott det går.

Middag iallafall. Vid sextiden.. En liten barnportion iockförsig.. Men ändå. Bättre än ingenting..

Sedan bäddade jag ner mig igen. Med morgonrocken och allt. Undviker det obehagliga fönstret med den obehagliga tanten på balkongen mittemot... Nästan KRYPER ner i sängen. För att unvika att synas.

Sover en stund. Vaknar vi halv åtta igen... Försöker sova.. VILL sova. Men kan inte. Har legat för mycket idag. Fortfarande hungrig.. Tom. Ont. Seg. Trött... Ont i huvudet av att blunda mer...

Funderade på att ta någonting mer att äta.. Men det tar emot... Är inte säker på varför.. Men jag vill helt enkelt inte ha in någonting i min mun. Känns fel. Obehagligt..

Borde ändå försöka.. Får se hur jag gör... Men tvingade iallafall upp mig själv för lite "tvångsmässig bloggning"..

Så. Nu går jag och lägger mig igen.. Storhandling med mamma och pappa imorgon.. Orka...

God natt med er <3