Okej. Stickan funkar! Mobila bredbandet alltså.

Här kommer gårkvällens inlägg:

Och så råkar man ändra ljusinställningarna på  dataskärmen… Och hann inte se vilken inställning den hade från början… Typiskt. Och det värsta är att det gjorde mig orolig. Gav mig ångest… Det fick mig att fundera.

”Hur ser alla andra på de bilder som man lägger ut?” … ”Hur mörka är de på DERAS skärmar? … ”Och vilken är standardinställningen?” …

Det är så dumt.. Jag orkar inte ens fundera…

Just nu. Efter en LÅNG och intensiv dag, sitter jag här och inte vet VAD jag ska tänka, tycka och tro… Jag känner mig förvirrad… och tankspridd. Tittar runt i lägenheten och känner mig ängslig… För att jag känner inte riktigt att jag kan FUNDERA.. Jag kan inte SE hur jag vill att saker ser ut… Eller vart jag vill ha vad… Vad jag borde köpa… SKA köpa… Och vad som passar in…

… Och så hamnade fel jättetunga skåp, på fel sida om det andra… Då den ena har en liten hylla som man fäller ner nästan som ett bord… Och nu kom det skåpet för nära dörröppningen. I vardagsrummet.

… Vilket innebär att, nästa gång pappa kommer hit, måste vi flytta dem igen.

Saker som ska flyttas. Annat som måste köpas… Och en duschkran att vänja sig vid...

Ja. Jag kan ju inte säga att jag trivs… Än så länge.. Det är ju bara så ofullbordat… Och jag har glömt hur det var att bo i lägenhet… Man hör ju röster HELA tiden!

… Jag känner mig ensam och jag kan inte trivas… Vilsen… Och vill inte bädda ner mig. Då lägenheten känns smutsig.. Och golvet är kallt… Dessutom känns det som om jag bor tillsammans med okända människor. Då det är så lyhört..

Men. Dagen idag. Lite snabbt.

Vaknade till klockan, vid halv åtta imorse. Åt frukost.. Och gick sedan och la mig igen… Satte klockan på ringning två gånger till..
Natten var jobbig. Somnade inte förrän efter tre. Kanske till och med efter fyra! … Önskade mig bort. Ville inte flytta. Ville inte ta mig an vuxenlivet…
Bad till högre makter om att få försvinna. Somna in. Och inte vakna upp igen… Aldrig ha funnits…

Ja-a… Så. Klockan blev typ nio… Och jag började dra ur lakanen ur sängen. Och packa ner det allra, allra sista.

Sedan samlade vi oss. Pappa, mamma och jag.. Och åkte iväg för att hämta nycklarna..
Vid det här laget hade jag redan ringt dit, och känt mig extra modig och stolt, för att fråga om nycklarna hade kommit… Ja, vi ville ju inte åka dit i onödan. Ifall den förra hyresgästen lämnar in dem senare idag.

Hämtade nycklarna.

Och så hem igen.
Nu blev det en snabb lunch. Innan vi åkte iväg till lägenheten med första lasset.
… Och SOM vi kämpat idag! Tunga kartonger, upp och ner för trappor. Lika tunga och tredubbelt så otympliga möbler över sig uppför… och nerför trappor…
Mjölksyra i benen… Muskler som verkade växa så det knakade… Och ett sinne som bara blev tröttare och tröttare…

Men vi kämpade på. Pappa och jag… Ja, mamma hjälpte också till lite grann.

Två vändor med släpet, blev det… Och så monterades lite möbler ihop…
Vi fyllde släpet återigen, för att flytta över lite grejer till 23åringen… Mestadels möbler…

Och sedan så skjutsade pappa hem mig… Monterade och flyttade möbler på plats… Möbler som jag nu inte känner att står ALLS okej… Jag vet ju liksom inte riktigt hur jag vill ha det… Och ångesten gör mig missnöjd…

… Jag vill inte HA ett eget boende.. För många beslut… För lätt att kräva för mycket… Allt blir för viktigt… Och frågetecken stora…

Men jag har i alla fall duschat.. Plockat iordning lite… Och bäddat rent sängen…

Ska försöka sova lite… För att imorgon är det möte med jobbcoach och personligt ombud…

God natt med er <3

1/12 – 14 kl. ca 22.00

 

Oslofru

2 december 2014 20:42

Fin blogg du har :)

http://www.oslofru.com

D

2 december 2014 22:30

Tack så mycket :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunn...

Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annar...

Det är så svårt... Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lik...

Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt... Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera...   ... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför...