.. Ja, nu är det ju bara två veckor kvar... Sedan tar jag steget ut i det vuxna livet igen.

... Och jag VILL ju gärna säga att mina känslor är mest positiva vad gäller den nya lägenheten. Att få ett eget liv. Ta eget ansvar... Att ÄNTLIGEN kunna få ta hem hundar till mig när jag känner för det...

Och SJÄLVKLART att TILL SLUT ha tagit mig såpass långt att jag ska få börja praktisera vilken dag som helst nu! ... Och på HUNDDAGIS!

... Men sanningen är den, att jag är mest orolig och rädd. Självförtroendet tynar bort mer och mer... och allt det mörka med ett vuxet liv... växer sig bara större och större... Tyngre och tyngre...

Nej, det är ingenting som jag tänker på hela tiden... Men när jag SER åt det vuxna livet, så ser jag bara en massa tungt ansvar, och jag själv som ligger och ger upp på vardagsrumssoffan, nerbäddad under täcket... Med skitigt hår... Mår dåligt för att jag inte gör det, det och det... Men vill samtidigt inte göra någonting för att må bättre...

Ja. Mardrömsscenario.. Men jag har VARIT där. Och det är nog DÄRFÖR som jag har en sådan klar bild av det.. Någon annanstans har jag aldrig befunnit mig, i det vuxna livet.. Livet hemifrån...

Okej... Men babbel. Babbel...

Nu blir det dagen idag.

Bla. Bla. Bla.. Undrar om jag ens behöver SÄGA hur mina morgonar börjar. Kliva upp. Äta frukost. Gå och lägga sig igen. Sova vidare. Och kliva upp igen.

Äta min lunch.. Och sedan börjar dagen...

Idag började jag direkt efter lunchen, röja lite i mitt rum. Sortera de saker som jag hade lagt i en SlängaHög... Och packa ner de där få sakerna som samlats på min hylla över skrivbordet, vartefter jag fått dem av mamma och pappa...

Sedan började jag... Ja, jag minns inte.. Jag tråkade. Ja, framför datorn.. Läste väl lite bloggar. Kollade blocket hundar... Ja, och la in en uppdatering av Kvar-Att-Göra-Listan...

Sedan minns jag inget mer.. Minns bara att jag satt här vid datorn och stirrade. Hade tråkigt. Försökte komma på vad jag skulle göra... Utan en IDÉ på att jag kunde gå ut en stund och klippa skott!

Bestämde mig för att trots allt betala den där räkningen som har legat på mitt skrivbord i flera dagar.. Räkningen på den första hyran på den nya lägenheten... Har inte känts bra att göra det, innan. Då jag kände att det var så tidigt. Men "vad väntar jag på?"...

Så. Betald. Och så fixade jag den på e-faktura också. Kanske är enklast, tyckte jag. Fastän jag knappt vet vad det ÄR för någonting...

Få se om jag även tar den på autogiro sedan.. Men vet inte. Jag vill ju ha kontroll...

Ja-a.. Tråk. Tråk. Vad  jag vet..

Och sedan blev det middag.

Äta.. För att sedan gå upp hit och sätta mig vid datorn en stund.. Tråka. Tråka...

Sedan kom 17åringen hem från sin kille.. Kom in på mitt rum, jättemunter... Men jag var nog inte på mitt bästa humör. Var inte otrevlig eller så.. Men väldigt ointresserad av att prata... Eller på annat sätt... Intressera mig av någon konversation...

La mig på sängen och väntade. Medans hon var i köket och åt mat... Och sedan gick jag ner och såg på tv..

14åringen kom hem. 17åringen kom ner... Och.. Ja, det blev inte mycket av konversation från min sida. Korta svar.. Som visade att jag var bara liiite intresserad. Knappt. Men ändå inte avvisande... De hade ju varandra, pratkvarnarna :P

Pappa och mamma kom hem från 21åringen, tidigare än räknat.. Så då blev det kaffe och fika, ändå. Vilket INTE var tänkt.

Idag var aptiten helt okej. Jag har ätit bra.. Eller iallafall bättre än vad jag har gjort de SENASTE. Och fika gick allt ner, det också ;P

Film. Tillsammans med pappa, mamma och 14åringen.

Diska iordning efter fikat... Och sedan gå upp hit. För att stirra rakt in i dataskärmen, minut efter minut. Utan att ha någonting att egentligen TITTA på.. Bara försöka komma på någonting att göra... Utan framgång. Komma på någonting att blogga om... Men sedan, när jag väl har skrivit de första styckena... ändå känna att det inte hör till denna dagen i SIG(!)... Lite ångest på det... Och trots känslan av att vilja ta BORT de översta styckena i inlägget, så tänker jag spara det som det är... För att, det var ju SÅ det BLEV :)

God natt med er <3

Min kvar-att-göra-lista är uppdaterad.

De två undre punkterna är tillagda idag.

.. Jag tänker att bilden som jag precis la ut, ska vara det enda viktiga i mitt liv, just nu... Det ska ju inte VARA mer än så.. Alla problem på vägen dit, borde inte få klänga sig FAST såpass mycket som de hittills har gjort... Och rädslan för att göra fel... eller VARA fel, ska ju inte HELLER få stoppa mig på min väg mot "livet som jag vill ha"... på det sättet som de hittills gjort.

... Men ÄNDÅ så är det så svårt att slappna av.. ÄNDÅ tillåter jag gång på gång, rädslan och ångesten... Dessa brister på logiska förklaringar... Ja, ALLT vad det nu kan vara(!), stoppa mig...

Ja, det är svårt..

Imorse när jag gick på min väg mot bussen. Tog steg efter steg, på denna långa, lite lätt snirkliga grusväg.. Ja, då slogs jag helt plötsligt av känslan... Av TANKEN på hur jag egentligen skulle KÄNNA där jag gick i min egen takt, om jag var ett BARN.. Om livet vore näst intill kravlöst. En lek... Då man inte ens kunde FÖRESTÄLLA sig, hur livet som vuxen, skulle vara... Hur STORT det skulle bli... Hur många livsnödvändiga MÅSTEN som skulle dyka upp framför näsan på en...

Ja, jag tror inte att jag... Att NÅGON skulle må såhär dåligt. Vara såhär stressad och osäker. Rädd.. Om livet FORTFARANDE kunde vara lite av en LEK. Om man inte behövde TÄNKA framåt.. Inte behövde bry sig om pengar eller samhällets krav...

... Förr ville jag bo på en öde ö... Bortom samhället...

Har alltid känt att jag hör hemma på typ stenåldern eller något... Man dog BRA mycket tidigare... Och fick själv kämpa fysiskt för sin mat... Men det var äkta. Som alla andra djur... i det vilda...

Inget vetenskapligt bakom detta... Bara mina egna känslor :)

.. Men nu går vi vidare. Dagen idag.

Vaknade imorse. Bla. Bla. Bla.

Hade drömt om mig och den värsta mobbaren i klassen(när jag gick i grundskolan. Sexårs till nian).. Vi busade(i drömmen) och kramades. Skojjade med varandra. Och umgicks... Ja. Vi TILL OCH MED... HÅNGLADE!

Inget som jag tycker om att göra i VANLIGA fall. Då jag inte ser tjusningen i det. Och har basillskräck.. Xsambon och jag, såklart. Men egentligen ingen större njutning. Och det upphörde rätt så omgående...

Men iallafall. ÄNNU värre när det var just den HÄR killen! Helt osannorlikt!!! :P

Konstigt man kan drömma =P

Klev iallafall upp. Åt frukost. Klev i säng igen.. Fick sedan svar från personligt ombud, som jag messade igår natt och frågade ifall hon tyckte att jag borde gå på dagens möte eller inte. Och varför..

... Hon tyckte att jag skulle gå dit. För att det kunde hjälpa mig i min strävan ut i livet..

Sov en stund. Men klev sedan upp till klockan, vid tjugo över tio. Då jag skulle äta lunch med mamma och pappa, innan jag skulle dra till bussen och pappa till jobbet.

Traskade sedan iväg. Mamma fick ta disken idag..

Nu kom dessa funderingar.. Så jag behöver ju inte berätta mer om det.

Väl i stan, gick jag in på ClasOlsson en vända. Ville bara kolla lite. Få tiden att gå. Tills jag skulle på möte klockan två.

Beslutsångest, som vanligt. Då jag drogs med tanken att jag INTE ville släpa hem någonting nytt, nu när jag snart ska flytta. Bara mer att packa ner och flytta över, då.. Men samtidigt såg jag såå fina saker. Skulle jag passa på... eller bara gå vidare, och antingen hoppas att de finns kvar NÄSTA gång, eller att det finns andra ÄNNU finare saker då?!

Gick ut därifrån..

Över en timme kvar till mötet. Så jag gick in i stensalen utanför biblioteket och satte mig. Väntade. Skrev dagbok. Funderade.

... Bestämde mig sedan för, när det var 55 minuter kvar, att ta en LÅNG promenad medans jag väntade. Gå RUNT alltihop och sedan komma FRAM precis vid omsorgsenhetens kontor...

... Dumt gjort, D.. Dumt gjort.

Jo, man kan ju säga som så, att jag inte är särskilt bra på att bedöma sträckor och tider.. Inte så konstigt, iockförsig. Eftersom att jag ALLTID går för mig, okända sträckor..

Men så. Jag började långsamt. Tänkte. Jag har gott om tid på mig.. Men ju längre tiden gick, och ju mer jag kände mig borttappad. Ja, inte visste vart jag var... Desto mer stressad började jag känna mig... Och det slog mig plötsligt... Hade jag gjort ett misstag? Skulle jag hinna dit i tid? Till mötet som har varit bokat i en månad...

Började ryka under fötterna på mig. Det blev varmt i hela kroppen. Nästan så att det ångade.. Och benen rörde sig BOKSTAVLIGT talat, så fort de kunde bära mig...

Bultande hjärta. Nästan magknip... Och varmt i nacke och ansikte.. allra helst.. Och hela tiden, frågan... Vart ÄR jag? Och, kommer jag att hinna?

Men. Jag hann. Och det var PRECIS.

Först så hittade jag inte in i byggnaden. Fel sida om stängslet... Ja, de håller typ på och bygger där...

Jag hade för en stund sedan, tagit av mig jackan, och knäppt upp munkjackan... Och nu försökte jag bara lufta och stressa ner, innan jag gick in på ett kontor med en handläggare.

Bara att jag var VARM och kände mig röd i ansiktet, gjorde mig stressad. Så jag hade ett HIMLA problem att stressa ner och slappna av...

Så kom hon... Och precis som alla andra gånger, fick jag ett HELT annat intryck av personen som jag träffade, ANDRA gången, än vad jag gjorde den första. Både till utseendet. Då jag näst intill ALDRIG tittar på personen i fråga, av ren osäkerhet och presskänsla... Men så tar man några snabba tittar, andra gången... och man SER vem det är man har träffat.

Likaså. Rent... Ja-a.. Vad säger man? Ja, men hennes utstrålning. Idag verkade hon MYCKET varmare och mjukare, än vad jag uppfattade henne FÖRRA gången. Hon var jättetrevlig och förstående... Och hon gjorde klart för mig att allt skulle göras på MITT sätt. För att det var viktigt att jag kände mig trygg i det hela..

Hon var glad och utstrålade en varm känsla...

Och ja-a... Vi bestämde iallafall att jag inte behövde ta något beslut om kontaktperson IDAG. Utan det var bara att jag skickade in svaren på hennes frågor, per mail... och sedan påbörjar hon utredningen när jag känner mig redo... OM det händer...

Vet inte.. Då måste jag nog träffa henne, i samband med det... Men har hon redan svaren på frågorna, så går det snabbare(vad jag fattade)...

... Så gick jag därifrån. Nu skulle jag handla mjölk till mamma, innan jag tog bussen hem. Gick till min standard matbutik. Köpte två mjölkpaket, en smoothie och ett tuggummipaket.

Och så. Till bussen.

Stod och väntade en stund... Kanske föör länge, kändes det som. Mycket folk... Och...

... Ja-a. Hemma.

Där fortsatte funderingarna kring kontaktperson. Vilket aldrig kändes särskilt rätt.. Det känns liksom inte som om DET är vad jag behöver... och kanske vill ha..

Det känns liksom som om, ifall JAG vill gå ut och ha kul... Om DET är vad mitt hjärta säger till mig och skriker om... Ja, då har jag ju många syskon..

Nej, det viktigaste för mig, är att känna mig trygg i livet. Att kunna få stöd i de känslor jag har och de tankar jag tänker... Jag behöver tjata ut allt jag bär på, tusen gånger om... Och jag behöver få rätt svar vid rätt tillfälle... Och bloggen gör hälften av det arbetet..

Jag behöver VÅGA, mer än bara en gång i veckan på ett café eller liknande...

Kanske funkar en kontaktperson. Men vad skulle det hjälpa att ansöka, när jag faktiskt alltsom oftast vill fly undan social kontakt? ... Om jag bara riskerar att avvisa.. Avvisa... AVVISA?

- Ja, tankarna snurrar... Men vi får se hur jag gör... Det kanske är mer rätt för mig än vad jag tror :)

Annars.

Jag har iallafall svarat på NÄSTAN alla frågorna som handläggaren på omsorgsenheten skickade till mig...

... Hmmm.. Jag känner att det är något som jag har glömt.. För att jag vet jag tänkte tanken, flera gånger idag, att just "det här" riskerar jag att glömma...

... Nej, jag minns inte..

Det som är glömt, är glömt. Det var nog inte så viktigt.

Middag. Diska efter middagen.. Och sedan upp hit, för att sitta i ett par timmar...

Ja. Jag har läst lite bloggar också!

Annars vet jag inte.. Förutom det där som jag glömt. Irriterande när det händer..

Ner till tv:n. Äta rabarberpaj med vaniljsås, tillsammans med mamma och pappa. Tog fram min smoothie. Men den åkte tillbaka in i kylskåpet igen.. Och så blev det IDOL. Mamma åkte till jobbet. Pappa, jag och 14åringen blev kvar i soffan. 

14åringen drog upp, efter en stund. Pappa och jag satt kvar..

Pappa drog till datorn.. Jag satt fortfarande kvar..

Såg på utröstningen.. Och sedan gick jag upp hit. Skriver nu detta inlägg. Och går sedan och lägger mig.

God natt med er <3

Jag måste ta mig dit...

Mycket i huvudet, just nu. Mest intryck. Saker som jag sett och snappat upp under dagen. Tankar som fastnat i huvudet. Då jag slarvat med att skriva i punktlisteboken... Men också de saker som inte släppt efter ÄVEN om jag har "punktat" ner dem!

... Men förutom det, så är det ju också så mycket andra saker som etsar sig fast i skallen... Och småsaker som ligger och trycker i bakhuvudet... och skapar pressade känslor med ångest som sällskap...

Ja. Det händer ju för mycket just nu, helt enkelt.

Men vidare.

Igår natt, innan jag somnade, såg jag klart på den där pjäsen på youtube, som jag hade börjat med natten innan... Ja. Efter att ha lyckats sluta oroa mig för presentasken till 21åringen, som inte gick att öppna(!)...

Klev iallafall upp imorse. Helt nyvaken... När klockan ringde, vid kvart i åtta.

Åt min frukost, i tron om att mamma och pappa låg och sov i det öppna sovrummet, några få meter bort..

Tassade sedan upp på övervåningen igen. In på rummet.. Och bäddade ner mig för att sova en stund till.

Sedan klev jag som vanligt upp igen, vid tolvtiden. Då jag hörde mamma och pappa, förbereda för lunch...

Åt lunch tillsammans med dem. Och plockade av och diskade iordning efter det..

Sedan så TROR jag allt att jag gick upp hit och började fiffla på den där presentasken. Testa...

Eller så satte jag mig vid datorn först... Jag MINNS faktiskt inte..

Men DET kanske inte var så viktigt då.

Fifflade iallafall med den där presentasken. Försökte klura ut hur man fick upp den... Men precis när jag skulle börja, hörde jag 17åringen komma hem ifrån skolan... Och JAG blev JÄTTESTRESSAD!

... Jag tycker inte om att göra väsen av mig... Inte när andra hör... Blir orolig. Stressad... Får ångest...

Ja, jag är för försiktig, helt enkelt.. Jag vill inte att folk undrar vad jag håller på med... Eller tycker att jag beter mig underligt... Inte när de inte kan SE vad jag faktiskt gör!

... Och så ville jag inte riskera att "locka någon TILL mig"!

Så. Jag blev bara mer och mer frustrerad, ju längre jag höll på. Ju fler GÅNGER som jag la undan asken i frustration... Och tog fram den igen, av ren envishet.

... Satte igång datorn... Och skrev av mig mina känslor, på denna bloggen...

.. Och nej. Jag hatar inte mina syskon ;) Jag tycker bara inte om att umgås. Förutom om jag SJÄLV VÄLJER det, förståss =)

Efter det. Ja, då började jag skriva ner intruktionerna på Word. Översätta de tyska, mer utförliga instruktionerna... Liksom de engelska, väldigt "veka" instruktionerna... Och så ändrade jag och justerade, så att det skulle bli begripligt.

... Så HUR man gör, VET jag. Det är jag på det klara med. Men att sedan få TILL det(!)... Nej, det tvivlar jag STARKT på. Och det hela bränner HÅL på mig...

Efter det... Hmm..

Ja, jag minns jag satt...

Nej. Nu kom jag PÅ en sak. Det var NU som jag såg klart på pjäsen! Och inte igår natt. Då VAR det väl så. Jag VAR för trött inatt... Annars vet jag inte..

Efter det, så blev det iallafall middag. Då jag kände att jag bara ältade och ältade. Skrev punkt efter punkt... Skrev av mig i dagboken... Och bara samlade tanke på tanke, som störde mig. Press och oro... För mycket på en gång i livet...

Ja, då blev det ner för lite mat. Pannkakor från frysen, blev det idag.

Åt tre stycken. Och satte mig sedan vid tv:n och stirrade.

Osocial och nere... Trött. Och ville inget annat än att stirra rakt ut...

17åringen kom ner. Var lite social... Men det var en jobbig stund.. Ingenting jag visade. Men SA inte heller särskilt mycket när hon pratade.. Svarade bara lite kort. För att inte verka avvisande..

Där blev jag sedan kvar hela kvällen.. Blev lite lättare i sinnet, under kvällens gång... Men fortsatte fånga intryck på intryck.. Och känna mig lite spänd över att jag ville hålla FAST vid dessa tankar som kom... Och märkte att jag inte riktigt orkade...

Åt iallafall den andra delen av min rågkuse från lunchen, och en liten skål med yoghurt, nötter, frön och russin... Och till det, en kopp varm kakao.. Ja, ska väl försöka hålla fast vid den rutinen till VARJE kväll nu. Förutom helgen. Då det kan bli fika eller godis istället. Om jag vill.

En sista notis... innan jag säger god natt.

Jag har oroat mig en del och tvivlat på ifall jag vill GÅ på det där mötet på omsorgsenheten imorgon. Då jag faktiskt inte vet vad jag ska SÄGA. Jag menar. Vad är jag DÄR för? BEHÖVER jag ens någon kontaktperson? Kommer jag att vilja umgås med någon ALLS, när jag har flyttat?

... Men mest av allt... Kommer jag att klara av att framföra vad jag vill ha sagt, på mötet? VET jag ens vad jag vill ha sagt?! ... Kommer det att BLI någon KONVERSATION?

Nej. Allt känns osäkert. Så får se om jag avbokar det.. Men känns ju lite dumt. När det har varit bokat i en månad..

God natt med er <3

Ja-a...

Frustrationen är hög...

Jag bara TÅL inte att riskera att ha misslyckats. Att ha gjort någonting som jag känner att med största sannorlikhet, inte kommer att fungera.. Inte kommer att bli lyckat...

Presenten...

Jag är RÄDD. Orolig.. Osäker.. Försiktig när jag försöker... Försöker ÖPPNA denna presentasken med plexiglas, som jag köpt till min syster(21åringen)... Fastän jag VET att man säkert måste VARA lite hårdhänt.. Om man ser till bruksanvisningen..

Men det LÅTER bara så mycket.. Och jag VÅGAR inte.. Allra helst inte NU. När både MAMMA och 17åringen är hemma!

Vill inte dra åt mig uppmärksamhet... Vill inte bli hörd... Inte just på det HÄR sättet.

Och jag får inte upp den.

Jag förstår inte varför den som ska lägga I presenten, OCKSÅ måste kunna öppna den! Skulle den inte kunnat vara ÖPPEN från början?! Och så får man jobba med att få IGEN den istället, när man har lagt I presenten...

... Nej, jag tycker inte om det här... Varför ska jag ALLTID köpa så konstiga och märkvärdiga presenter?

.. Nu har jag ju inte lust med att varken PACKA eller klippa skott, som jag har på schemat idag...

Okej. Nu har jag fått hem 21åringens födelsedagspresent..

Då jag inte kunde komma på vad jag ville ge henne från hennes önskelista... och hon även hade önskat sig pengar, tänkte jag göra det lite roligare ändå... Och ge henne pengar..

MEN. Med en sådan här liten rolig träask från coolstuff. Där man kan lägga sedeln bakom en bit plexiglas... Och sedan får hon sitta och försöka komma på hur man får UT pengen därifrån.

Men ja-a.. Det hade ju hjälpt lite om jag SJÄLV hade vetat hur jag får IN den där ifrån BÖRJAN :P

... Ja. Jag känner mig helt lost. Jag vågar ju iockförsig inte FÖRSÖKA just nu. Då folk försöker sova härhemma, och man kanske behöver LÅTA en del... Men det värsta är ju att bruksanvisningen är på TYSKA!

... Ja, jag får försöka imorgon. In ska jag nog allt få sedeln till slut ;D Irriterande bara att jag inte vet HUR. Snacka grubbla, tills jag får något annat att grubbla på :P

... Lite uppstressande. Men det löser sig nog. Är bara rädd att den ska gå sönder medans jag FÖRSÖKER.. Trät verkade så skört.. Men det BORDE ju hålla. Vad är det ANNARS för sport att få ut sedeln?!

Dagen idag.

Orka "prata", EGENTLIGEN...

Men en LITEN sammanfattning ska jag nog orka med.

Började se på en pjäs eller liknande, på youtube, igår natt.. Såg en timme och en kvart. Sedan orkade jag inte ligga på rygg och hålla i mobilen. Koncentrera mig, något mer...

Ligga vaken en stund till...

För att sedan kliva upp till klockan, vid kvart i åtta.. Efter att ha vaknat till, några gånger...

Ja. Jag vaknade någon gång inatt och fick panik, också. Jag hade LEGAT på hela min hand. Och jag vaknade upp och kände att den var HELT bedövad. Myrorna kröp inuti den... Och när jag kände på den med andra handen, så kändes den helt tjock...

Så jag började i panik, slå och slänga med den... Och bli alldeles förskräckt för att jag trodde att den hade dött. Skulle ruttna och falla av xD

Ja. Jag ursäktar mig väl med att jag knappt var vaken :P

Ja. Frukost iallafall. Hungrig. Men ville ändå inte äta mer än vad jag brukar. Läskigt det där, vet ni :P

Upp och lägga mig igen. Sova. Halvsova vidare en stund.. Och sedan kliva upp runt tolv... Ner för att äta lunch tillsammans med mamma och pappa..

Efter lunchen, gick jag nog upp hit och satte mig vid datorn ett tag. Kollade blocket hundar, lite snabbt... Och säkert något mer som jag inte kommer ihåg...

Jo. Jag kollade lite bussmöjligheter, till och från hunddagiset. Både här jag bor nu, och där jag kommer att bo sedan... Då jag fick mail från min jobbcoach idag. Hon hade nu pratat med den praktikantansvarie. Och fått reda på att tisdagar och torsdagar går bra. Och att han hade föreslagit tiderna 0800 till 1200...

Hon ville även träffa mig och planera mig praktik, nu på fredag. Men då jag redan HAR ett möte inbokat på fredag och inte hade någon större lust eller tillit till ork att vara i stan i ÅTTA timmar, för att ha möte i HÖGST två(!)... Så mailade jag, efter mycket om och men. Mycket funderande fram och tillbaka, och frågade om det gick bra någon annan dag...

Sedan kom 21åringen på besök. Hade med sig 14åringen hem..

Jag började packa ner lite fler saker som jag kanske inte skulle behöva innan flytten, i en svart säck...

... Och efter det... Nej, just det ja. Det var innan... Jag tog en dusch.. Och jag kan ju säga... Jag har FORTFARANDE hårbottensproblem! Det vill säga. MJÄLL och HÅRAVFALL! Ja, jag blir inte KLOK på det hela! Och det stör mig som F*N.

Mamma kom hem från affären... Och 21åringen började baka kakor... Själv gick jag, halvt ovilligt, ut och klippte lite skott. Snart skulle ju huspekulanterna komma... Inte för att jag kände mig särskilt otrygg idag... Nu var det ju så många andra i min familj, hemma. Så jag kände mig inte lika rädd för uppmärksamheten.

Men men. Skotten måste ju klippas.

Var väl ute i ungefär en 45minuter... Och de blöta löven, stressade upp mig lite lätt, där de klistrade fast sig på vartenda gren. Likaså dessa långa grenar som bara MEST av ALLT, ville sticka in i mina ögon eller fastna i mitt hår..

In igen... Och husspekulanterna hade ännu inte kommit. En halvtimme sena... Och ingen hade hört av sig till oss, med en uppdatering... Suck och stön...

Men så kom de. Visst var det lite jobbigt, men jag undvek bara att möta någons blick... Och det gick bra, förövrigt. Inga problem alls :) JAG behövde ju inte bry mig ;)

Låg en del på sängen... Om jag inte minns fel... Vilket jag KAN göra, känner jag(minnas fel).

Så vi går vidare. Kan ju bara säga att minnet strugglar nu, i skrivandets skull...

Middag iallafall... Och jag åt mig ALLDELES för mätt. Fick ÅTERIGEN erfara den obehagliga känslan av mättnad... Svårt det där med att finna en balans. Antingen blir man för mätt... Eller så förblir man hungrig.

Tv. Tillsammans med 21åringen, 14åringen och mamma...

Mamma åkte på nattmöte/kvällsmöte. 21åringen åkte hem... 14åringen gick upp på sitt rum... Och JAG satt kvar vid tv:n.

Åt en kaka som 21åringen hade bakat... Och jag kände bara att jag var så MISSNÖJD med dagens ätande... Och känslan av brist på kontroll, gjorde att jag åt mer än vad jag borde. Av onyttigheter. Socker och sött...

Kände mig mer mätt än någonsin... Okej, överdrift.. Men är beredd på att äta mer lagom imorgon.

Oroade mig och ältade lite grann, det här med flytten. Inredning. Vad jag vill ha för saker. BORDE ha för saker... BEHÖVER för saker... Hur jag ska PACKA resten nu, när det tillkommer saker efterhand. När jag inte vill ta FLER kartonger... Men ändå känner att VISSA saker vill jag faktiskt HA, som mamma och pappa ger bort...

... Och så har jag oroat mig lite över att packa FAMILJENS saker(!)... För att DET behöver ju OCKSÅ göras... Och jag tycker att det känns såå SVÅRT att packa saker som inte är MINA.. Då andra inte TÄNKER som jag och så vidare... Hur ska JAG veta vad som ska packas vart(?!).. Och vad som ska vara kvar eller slängas? Och så vidare... SKITSVÅRT.

Ja. Stressen inför flytten, börjar bli påtaglig igen.. Och jag oroar mig för egentliga struntsaker. Sådant som kommer att lösa sig tids nog ändå.. Som jag inte ens kommer att TÄNKA på sedan! Jag kommer att sitta där i min lägenhet. Nöjd med vad jag har åstadkommit...

Och här sitter JAG... Rädd för att GLÖMMA hur jag vill inreda min lägenhet(!) ... Ja, det är kanske lite överdrivet... Lägenheten formar sig med tiden, kära D. Stressa inte upp dig för DET ;)

Prat med mamma.. Och sedan grabba åt mig ugnsformarna som jag ändå till slut beslutade mig för att ta, och gick upp på mitt rum..

Öppnade paketet med 21åringens present i. Kollade på den... Blev orolig för att ha sönder den... Eller för att den ska gå sönder när HON försöker... "misslyckad present"...

... Och här är jag nu.

Säger god natt. God natt med er <3

... Ångest. Ångest. Ångest... Frustration.

Men vi tar dagen från början.

Igår natt.. Eller kväll. Var jag för trött för att orka vara inne på youtube. Iallafall till en början.. Men minns inte om jag lyssnade på musik eller något efter en stund...

Jag skulle ju iallafall skriva ett matschema... Vilket jag inte orkade med... "Hur ska jag äta?" liksom... Skulle också ha skrivit en punktlista över alla intryck jag hade i huvudet... Och om jag inte minns fel, en... Eller ja, just det. Det gjorde jag ju! Jag planerade iallafall morgondagen(denna dagen) igår... På min whiteboard, innan jag klev i säng.

Men som sagt. Trött igår natt.

Vaknade sedan imorse... Ja, innan klockan, tror jag... Kan ju minnas fel, såklart.. Eftersom att jag kliver upp TVÅ gånger per dag, så håller jag inte reda på VILKEN av gångerna som jag vaknade innan klockan.

Ja. Upp och äta frukost. Pappa satt redan och åt. Och mamma joinade oss..

Efter frukosten, gick jag direkt upp och la mig igen. Ville hinna sova åtminstone en timme, innan folket skulle komma och titta på huset..

... Klev sedan upp till klockan, vid tjugo i tio... Och när jag stod här och höll på att klä på mig. Göra mig redo för att lämna huset, såg jag även bilen komma körandes nerför allén...

"Okej. Jag kommer att möta dem... Men skitsamma. Jag går bara förbi"...

Ut genom dörren, och får "ett hej i ansiktet" när jag öppnar ytterdörrarna.. "Hejhej" svarar jag och passerar dem.. Börjar gå nerför(eller borde jag säga uppför, denna gången?) allén. Nu skulle jag gå en timmes promenad, tänkte jag. Bara så att de hann lämna huset igen..

Jag kände mig lite handikappad, där jag gick och stapplade. Försökte komma på ett bra sätt att sätta fötterna på. Att GÅ, för att det inte sklle göra så FÖRJORDANS ont i hälen... Skavsåret sved som SJUTTSINGEN! Och jag hade svårt att röra på benen alls.. Och ändå tog jag jumpadojjorna, för att vinterstövlarna var vad som GAV mig skoskavet.

Ont, ont, ont. Men jag fortsatte gå. Långsamt. Långsamt.. Men inte mig emot. Jag skulle ju ändå vara borta i en hel timme.

Jag gick ner till bron. Och ställde mig och bara glodde. Stirrade ner i vattnet. På vassen som rörde sig i vindens takt..

Och där stod jag bara och gjorde ingenting. Ingen musik i öronen. Trots att jag tog med mig både mobil och hörlurar...Nej, jag hade ingen lust. Ville inte HA någonting i öronen. Inte idag.

Jag hade luvan uppdragen. Hörde att det kom någon gåendes på stavar.. Men hade ingen lust att reagera. Inte för att jag BEHÖVDE det(!)... Då jag inte kände personen som kom. Men när han sa hej, var jag ju tvungen att åtminstone vända mig om lite SNABBT, och svara.

Men. Direkt tillbaka till vassen nere i ån(bäcken?)... Ja, med blicken, dåda :P

Efter en stund. Sådär tjugo minuter, kanske. Kände jag ändå att jag kunde börja stappla hem igen. Jag var ju väldigt långsam idag. Så då kanske jag blir hemma lagom. Och så ville jag inte riskera att behöva hantera en situation då gubben på stavar kommer förbi igen... "Ska man säga hej, igen? ... Eller bara ignorera? ... Skulle någotdera kännas konstigare än det andra? ... För honom? För mig?"

På hemvägen, kände jag knappt av skavsåret. Det hade bedövat sig själv, och jag kände mig BRA mycket mindre handikappad.

Väl hemma. Och jag möter hela gänget(hyresvärdar och husspekulanter), utanför vårt hus.. Vi hälsar inte på varandra. Och jag går bara förbi och in. Vovven deras(hyresvärdarnas) fick dock en snabb klapp i förbifarten.

Skönt, tänkte jag. Lite halvt osäker på ifall de ens hade varit INNE ännu.

La jag mig på sängen och satte youtube på mobilen. Musik och vila. Det var vad jag behövde.

... Fem minuter går... Och så knackar mamma på min dörr. "Det kommer ett par till, om tio minuter"...

Stress, stress. Stress. Frustration och irritation... Ångest. "Vad F*N! Kan de inte ge en en SMULA framförhållning!?... Jag orkar F*N inte gå ut en gång TILL, NUUU..."

Ville stanna inne.. Men visste inte hur jag skulle hantera det hela. Ville bara kunna sätta mig någonstans och gömma mig, tills de hade gått igen... Men vid husvisning, kollar de ju igenom HELA huset! Så det skulle inte finnas NÅGONSTANS för mig att sitta ostört.. Och den sociala situationen, kändes omöjlig att hantera.

Jag funderade lite grann på att bara sätta mig i vardagsrumssoffan och stirra. Inte låtsas om att de kommer... Men rädslan att dra någon som HELST uppmärksamhet till mig, gjorde att det inte kändes möjligt.

Så. Jag ställde mig och stirrade i hallen, en stund. Försökte tänka.. Men kunde inte komma fram till NÅGON möjlig lösning. Frustration. Bultande hjärta... Hjälplöshet... Irriterad på våra hyresvärdar som "råkade GLÖMMA nästa par som skulle komma"..

Jag drog iallafall på mig sandalerna... Ja, DET kanske inte skulle störa min häl så mycket! ... Och så gick jag upp på övervåningen för att hämta min mobil. Drog med mig jackan, när jag ändå var där..

Och ut jag for. I RASK takt denna gången. Fort gick det.. Ja, frustrationen gjorde nog sitt. Och stressen också.

Gick på stora vägen. Tänkte gå in på skogsvägen, precis över gatan. Men där såg jag en av grannarna... Hon med siberian husky hunden och den relativt nyfödda sonen... Så jag ville inte gå dit... Ingen lust till att prata.

Fortsatte istället på stora vägen. Till den andra änden av skogsvägen.. Och där satte jag mig ett par meter in i skogen, och bara satt. Stirrade. Tänkte. Irriterade mig som f*n...

Efter ungefär tio minuter, messar mamma... "de kom inte. Så du kan komma hem igen"... IRRITERAD.

... Så jag satt kvar en stund till... Bloggade lite snabbt. Bara för att få ut den VÄRSTA frustrationen. Och tog mig sedan i kragen. Gick hem igen. Snabbt. Jag ville ju hinna äta lunch tillsammans med mamma och pappa.

Bättre humör, under lunchen. Diska efteråt, som vanligt...

Och sedan blev det dator en stund. Började beställa hem alla dessa julklappar och presenter. Efter att ha kollat runt lite på Fyndiq, efter olika inredningsprylar och så vidare. Då jag funderade väldigt mycket över hur jag ville att det skulle se ut i min lägenhet. Vad jag behövde och ville ha... Mycket intryck och sådär i mitt huvud... Som stressade mig lite grann...

Beställde iallafall hem alla julklappar och presenter idag. SOM jag har oroat mig för dessa! Och nu har jag äntligen lyckats! Behöver inte bry mig igen, förräns jag ska hämta ut dem på posten ;)

Efter det. Ner och hjälpa mamma packa upp varor ur kassarna.. Prata lite med HENNE.. Och sedan upp hit igen. Vila.. Bara ligga på sängen. Vila.

Middag.. Mamma gjorde iordning efter middagen. Då jag bara satt och stirrade vid köksbordet.. Väntade ut tiden. Och undvek 23åringens X, när han kom och lämnade hem 14åringen... Ville INTE riskera att behöva prata!

Vila igen. På sängen.

... Och sedan VET jag inte om jag satt vid datorn någonting. Minns iallafall att jag kollade blocket hundar, lite snabbt..

Men då jag var väldigt frustrerad under middagen, tror jag nog mest att jag låg i sängen och lät tiden gå. Trött som jag var..

Ner för lite tv tillsammans med mamma...

Skriva lite i punklisteboken. Då jag känner mig stressad och tankspridd... Bli ännu mer frustrerad och ångesttyngd(om man nu kan säga så), på 17åringens tjatande och repeterande fram och tillbaka... "Jag lovar att varken mamma eller jag är döva"... Ja, det gnager i öronen, kan man ju lugnt säga. Och sakerna hon säger, är ju inte fjärillslätta, precis. Det ska bli SKÖNT att komma till eget! Då slipper jag lyssna på sådant som får mig att må dåligt... Och jag behöver inte få skav i öronen av höga ljud.

Lite dagbokskrivning för att lätta på frustrationen.. Och sedan upp hit för att gå och lägga sig. Sova. Och vänta in morgondagen.. Med ÄNNU en visning!

God natt med er <3

Just det ja. Jag skrev ett matschema idag. Så nu ska jag försöka börja äta ÅTMINSTONE kvällsmål igen! Då jag nästan är ständigt hungrig nuförtiden... Och DET kan ju inte vara bra! Då är det bättre jag fyller på en extra gång på kvällen ;)