... Vet inte hur mycket jag ska säga... Hur mycket det är värt att gnälla och klanka ner på livet... och sig själv(!), här på bloggen...

... För att det blir bara en massa gnäll. Gnäll. Gnäll...

... Jag VILL vara positiv. Glad. Skratta och le.. Men just nu, är inte det vad mitt sinne vill. Vad min själ känner för... Den bankar och slår, för att få komma ut. Då den vantrivs som självaste f*n därinne!

Jag orkar liksom inte bry mig om att se det ljusa i livet. Då jag inte litar på att jag kan uppnå någonting..

Igår natt när jag låg där i sängen. Nerbäddad, och inte kunde sova. Så slog det mig plötsligt som en knytnäve i magen. Ögonen fylldes med tårar, och jag ville bara gråta...

"Varför LEVER jag?". Jag kom på alla de saker som INTE skulle hända. Alla de saker som jag INTE skulle uppnå. Jag insåg hur mitt liv egentligen ser ut. Hur det HAR sett ut... Och hur jag ser min framtid...

... Och jag undrade... Ja, varför lever jag? Vad har jag för anledning? Jag kämpar utan att uppnå... Och jag bara fortsätter. Är blind för hur saker och ting går. Och känslorna som jag borde ha.. Upggivenheten och viljan att bara ge upp. Inse mig besegrad... Eller viljan att kämpa ännu hårdare...

Ja, jag känner bara att jag borde reagera starkare än vad jag gör...

Och när jag säger det, känns det såå fel.. För att jag reagerar väl? ... Eller?

Jag skrev iallafall ett inlägg i min dagbok. Ett uppgivet och frustrerat. Ett dödslängtat sådant... "Varför LEVER jag?" "Vad är MENINGEN?" ...

.. Somnade till slut, och vaknade imorse, runt åtta-halv nio. Åt frukost, och bäddade sedan ner mig i sängen igen..

Halvsov. Sov oroligt. Vred och vände på mig. Tittade på klockan. Ja, fram till klockan tolv. Då jag klev upp för lite lunch...

Efter lunchen, blev det nog datorn direkt, tror jag. Spelade lite Colour Chain och BubbleShooter. Kollade lägenheter och mailen. Läste lite bloggar...

Sedan så är det mesta grumligt och svagt i mitt minne. Jag har suttit och legat på sängen. Tråkat och väntat på att tiden ska gå. Känt mig värdelös av att inte göra någonting viktigt... Och så har jag som vanligt, funderat över situationen och mig själv.

Jag har känt mig osäker och splittrad. Kluven. Inte vetat åt vilket håll jag ska gå. Och bara ältat det faktum, att jag nu är påväg åt två olika håll, i precis samma takt. Jag kämpar som F*N för att ta mig till H*vetets stad. Pratar med Xsambon om det, för jämnan. Och jag blir frustrerad, stressad och orolig... Får ångest för att jag inte vet hur jag ska ta mig dit..

Samtidigt som jag kämpar precis lika hårt för att finna en lägenhet HÄR i närheten. För att inte svika mina föräldrar och göra dem oroliga. Och för min egen skull(!). Då jag faktiskt har testat livet i H*vetets stad flera gånger tidigare.

... Och MITTI allt detta, tror jag mig inte ens klara av det vuxna livet. Det ansvar om det innebär att bo själv. Litar inte på att jag kommer att tillåta mig själv att leva och må bra.. Om ens ÖVERLEVA(!)... När jag väl får chansen att själv välja. Att ta distans från människor och verkligheten.

Min själ KRÄVER att få komma vidare nu. Att få uppleva, upptäcka och uppnå någonting i livet. Att ge det hela en mening... Men jag kan inte tillfredställa den. Då jag bara beter mig som en jojjo. Tar mig ingenstans. Rör mig bara uppåt - lika fort neråt. Framåt - lika fort bakåt... Och snurrar en J*VLA massa!

... Och jag känner mig såå ensam.

Har pratat med Xsambon i telefon. Diskuterat det hela, och gnällt en hel del.

Pratade i ungefär en och en halv timme.

... Skrev till Personligt ombud, av ren uppgivenhet och frustration... Jag BEHÖVER ifrån den här skiten! Jag BEHÖVER röra på mig!

En del Small Wonder på mobilen.. Och messande med Xsambon..

Åt en MASSA onyttigheter! Bara VRÄKTE i mig! Då jag inte orkade längre. Och bara ville döva smärtan..

Sedan när det var dags för middag, kompenserade jag det. Eftersom att matlusten var borta... Och jag åt bara några tuggor..

Upp hit. För några avsnitt Small Wonder. Och sedan ner för lite tv.

Film med mamma, pappa och 14åringen.. En kopp kaffe...

..Och nu blir det sängen.

God natt med er <3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunn...

Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annar...

Det är så svårt... Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lik...

Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt... Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera...   ... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför...