Hoppet är helt borta. Man vill göra fel för att det är "det enda rätta".. Det blir för jobbigt, men man kämpar på med detta skadliga beteendet ändå.. Tills man kommer till en punkt då man plötsligt ångrar sig. Tittar upp och ser en ljusning i att börja göra rätt istället. Man mår bra över sitt beslut. Ser positivt på det här mer hälsosamma levernet(rätt ord?). Men med en liten huns av tvivel. Då det faktiskt är en tvärsväng och förändringar är svårt. "Är det verkligen vad jag vill?". "Är det verkligen rätt beslut?". "Vart leder detta mig?" ..

Ja, det känns bra till en början. Men jag hinner faktiskt inte ens äta bra under en DAG, innan tvivlet blir för starkt, och missnöjdheten gnider mig blå... Ja. Och jag måste börja "göra rätt" igen...

.. Och så börjar det om.

Just nu? Ja, just nu befinner jag mig vid "att äta bra, men med tvivlet och en gnutta missnöjdhet i släptåg". Jag VILL börja svälta igen. För att det "är rätt".. Men samtidigt är även DET smärtsamt på sitt eget lilla vis. Flykt för att dölja beteendet. Svårt att få det att gå ihop med familjemiddagarna och helgernas alla måltider.. Viljan, behovet av att äta.. men "inte få"... Alla röriga scheman, uträkningar och faktaletande.. Att alltid behöva tänka efter, en två eller tre gånger, innan man tar en tugga. Och inte minst. Att ångra varje gång man ätit "för mycket". Trots att det egentligen är alldeles för lite.

MEN. Vi tar dagen idag. Ska iallafall försöka. Är nog inte så svårt =)

Hmm... Hihi. Jag kan inte minnas hur dagen började :P Tänk efter, kära D. Tänk efter =P

Jag klev ju säkert upp iallafall. Så långt är jag med. Men sedan får jag nog hoppa direkt till stan, tror jag. För att morgonen är svart.

På busshållsplatsen nere vid vägen, påväg till stan, mötte jag den här kvinnan med bebisen. Grannen som jag hade en lite halvt ofrivillig, lite halvt välkommen pratstund med för någon vecka sedan. Hon pratade lite grann, och jag försökte svara. Precis som förra gången. Sedan klev vi på bussen, och då den var rätt full, satte jag mig längre bak i bussen, och hon stannade såklart vid sin barnvagn. Inte mig emot. Jag var rätt så nöjd med den... Okej jag minns inte ordet.

.. Men iallafall. Jag tyckte att det var skönt att slippa vara social, och då för att slippa prata med henne EFTER bussresan, klev jag istället av vid köpcenret. Ja, istället för busstationen.

Hade lite SMÅTT dåligt samvete för att jag inte sa hejdå när jag klev av. Men jag kände mig helt enkelt tillbakadragen, och hade ingen lust att prata.

Egentligen skulle jag ha varit på den här frivilliga aktiviteten/arbetet idag. Men jag blev väldigt osäker och rädd när jag skulle gå dit. Jag kunde helt enkelt inte se mig själv klara av att gå in genom den dörren. Inte heller in på den gården. Ville inte bli sedd där. Jag vet inte. Jag känner mig helt enkelt otrygg på den platsen..

Så. Jag gick och handlade istället. Och satt sedan på en bänk och väntade ut tiden tills jag kunde åka hem. Kände mig lite missnöjd över att ha dragit i mig fler kilokalorier än vad jag hade planerat. Än vad mitt schema tillät... Men kunde nästan acceptera det, med tanke på att jag skulle fixa till det imorgon.

Ja. Sedan åkte jag iallafall hem. Lite tidigare än tänkt. Men det var många som ville åka samma buss hem iallafall. Bland annat 13åringen, 19åringen(okej 20åringen då), och så grannen med sin lilla bebis.

Hemma. Ja, vad hände då? Jag spelade iallafall lite Bejeweled. Det minns jag. Läste en av bloggarna bland mina bokmärken.. Jag kollade mailen...

Ja, och så åt jag. Ännu en sak för mycket!

Jag minns inte när allt vände. Men tror det var någon gång efter middagen. Eller vid halv fyra-tiden kanske det var. Då fick jag iallafall för mig, efter att ha gjort typ tre olika planer för att försöka komma fram till hur jag skulle äta framöver.. Ja. HAR man ett krig inombords, så HAR man. Och jag känner mig ALDRIG nöjd!

Men så gjorde jag ett schema över hur det skulle se ut om jag började äta "normalt". Ja, ungefär som jag borde.. Och efter en stund. Helt plötsligt öppnades mina ögon igen. Antagligen var det framtiden som gjorde det.. Eller inte. Minns inte..

Nej, jag minns helt enkelt inte vad det var som utlöste detta uppvaknande idag. Men vaknade gjorde jag iallafall. "Jag är STARK. Jag ska KLARA detta!".

Åt såklart alldeles för mycket under kvällen. Och HÅRDA ramar. STARKA strukturer. Ja, det är ett MÅSTE, om jag inte ska känna mig tvungen att svälta igen för att återfå kontrollen. Och dessa strukturer börjar imorgon. Dessa är gränsen mellan svält och hälsosamt ätande.

Ja. Jag satt iallafall vid tv:n hela kvällen. Hängde tvätten åt mamma. Eller egentligen åt oss alla. Men annars, i princip bara tv:n. Bus med 13åringen. MASSOR! Söta han. Han är så retlig :P. Och så disken såklart.

Vi såg även del två av "Den skyldige". Och jag ÄLSKAR serien! Den är såå bra. Såå spännande, och jag FÅR bara inte missa den sista delen!

Och nu blir det sängen. Hoppas på en bra och stark dag imorgon.

God natt med er <3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunn...

Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annar...

Det är så svårt... Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lik...

Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt... Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera...   ... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför...