Okej. Man kan ju säga att jag är väldigt splittrad. Dagen idag har varit rätt hemsk. Måendemässigt. Men. Ja-a. Splittrad. Jag är iallafall glad att jag har klippt mina naglar nu. För att det är såå mycket enklare att skriva! Det var ju ett rent handikapp att knappa på tangenterna och få till ett helt ord utan att missa varannan bokstav, med METERlånga fingernaglar :P Men nu så. Frisk ;D

Ja. Dagen idag.

Jag klev upp imorse, till det mörka och unkta vädret. Drog i mig min morgonyoughurt med musly och russin. Och passade även på att svälja min vitamintablett med smoothie istället för vatten. Då jag inte ska äta mellanmål längre, och smoothien som jag köpt, måste ta slut. Japp. Ingen ångest för det. Lite småfunderingar fram och tillbaka, om att jag åt mer till frukost än jag brukar. Men lugnade mig själv genom att konstatera "Men, det blir ju bara tills denna är slut. Inte för alltid"...

Och det var gott ;P

Efter frukosten, satte jag mig som vanligt, häruppe vid datorn, och väntade in tiden tills jag skulle åka till stan. Kollade upp vädret, Japp, det skulle regna. Det skulle inte bara vara trist och grått. Sådär deprimerande och tung luft... Nej, man skulle bli blöt och äckligt fuktig också. Men iväg skulle jag ändå. Måste ju få tiden att gå idag. Då jag har gemensam kartläggning med försäkringskassan och arbetsförmedlingen imorgon. Yes, det ser vi fram emot ;) Har längtat sååå. Snart kan jag se skymten av min praktikplats, av mitt värdefullare liv, i slutet av denna långa mörka tunnel =)

Satt iallafall här en stund. Minns som vanligt inte vad jag gjorde. Men säkert inte så långt ifrån det vanliga. Kollade hundar på blocket. Sökte lite lägenheter. Läste bloggar... Ja, och så spelade jag säkert lite Bejeweled. Var det något mer, så får ni inte veta :P För att det har jag i så fall glömt.

Sedan gick jag iallafall iväg till bussen. Drog på mig en gammal omodern, läckande och lite smått unken regnjacka, och promenerade min väg igenom duggregnet... Var lite tidig till bussen. Så väntade på den i sådär tio minuter. Och så när jag klivit på och ska ladda om mitt busskort för en ny månad, börjar krånglet... och mitt rejält mycket sämre mående. Ja, min psykiska och emotionella hälsa, är extra skör just nu. Sinnet bryts sakta ner till ett grått och torrt pulver på marken. Ja. Och tålamodet mot mig själv och omvärlden, är väldigt litet. Trött, trött, trött...

Ja. Men tillbaka till saken. Så vad var det då som körde ihop sig i min skalle, på bussen? Ja, dessa bussar. Dessa busschaufförer... Skulle ladda om kortet. Säger till snubben att jag ska åka "härifrån och in till stan". Han knappar på sin maskin. Och summan visas på displayen. "Ja, men det där stämmer inte. Det ska kosta "så" mycket"... Han kollar, och jag förtydligar. "Jag ska från det zonnumret till det zonnumret". Så tydligt det bara kan bli i en busschaufförs huvud. Och så skriver han in det. Visar mig att det står rätt... Och gissa vad. Samma summa visar sig ÄN en gång på displayen framför mig!

Ja, jag accepterar ju såklart. Finns ju inte så mycket att göra. Men jag VET summan var fel. Och jag hinner inte mer än sätta mig, och så ropar jag högt och tydligt. "Men nu tog du ju betalt från ---- till ---- ändå!". Och så gick jag fram. Visade kvittot. Och han visade mig än en gång displayen på sin maskin. Och det står rätt där, men fel på mitt kvitto. Jag har betalat fel... ÄNDÅ.

Han kunde inget göra åt saken... och jag gick irriterad och frustrerad, därifrån.

Ja. Och där började jag må skit. Kände mig unken och grå. Ville aldrig mer stoppa en tugga i min mun. Ville bara sluta äta helt och... Ja, jag vet inte. Tankarna bara for genom mitt huvud, och jag kände mig uppgiven och nedstämd. Det berodde nog inte så mycket på bussincidenten. Utan mer på att jag nu fick nog. Var trött på det ständiga inombordsliga kriget, vad gäller mat och ätandet i det stora hela. Trött på att vilja åt två håll, men att bara stå och vingla i mitten... Frustrerad över att vara jag och göra vad jag gör mot mig själv...

Ja, jag vet inte. Minns faktiskt inte så mycket. Jag mådde dåligt. Men resten är deg i mitt huvud. Kan väl konstatera att jag fick nog idag. Och jag kunde inte komma fram till "äta eller svälta". Båda har både negativa och positiva sidor.

Men vidare.

Jag gick iallafall och satte mig i min favvogalleria. Skrev lite dagbok och funderade över ifall jag skulle gå och se om jag kunde rätta till busskortproblemet, på pressbyrån eller något. Men orkade inte. Ville inte. Det var inte värt det. Livet var inte värt någonting.

Satt där en stund och kollade på folk. Väntade på att bussen skulle gå. Och gick sedan tillbaka till busstationen och väntade där istället. Satte mig i bussbåset och bara väntade. Sedan gick jag på bussen, och behövde INTE dra kortet i läsaren(!). För att den var trasig! Vad ÄR det med deras bussar egentligen?

Jaja. Inte mig emot egentligen.

Väl hemma, gick jag direkt upp hit och skrev av mig. Hade lust att bara PROPPA i mig godis och liknande, i ren desperation! Äta till jag dör, typ. Samtidigt som jag ville hålla mig borta från ALLT som man kan stoppa i mun! Dubbelt. Och jag skrev. Skrev igen... Och en gång till. Blev inte mycket klokare för det.

Spelade lite Bejeweled. För att få tiden att gå. Kollade allt det jag nämnde tidigare, en gång till. Åt middag. För mycket, enligt mitt huvud. Ännu mer ångest. Frustrationen kokade. Mer skrivande. Och sedan lite musik och att krypa ner under filten i sängen. Där somnade jag... Och när jag vaknade, blev det tv tillsammans med mamma och 17åringen.

När jag satt där vid tv:n, lättade mitt humör mer och mer. Sakta men säkert. Jag pratade mycket med mamma, om näringslära. Ja vi diskuterade mat, fiber, protein, kolhydrater, fett... Ja, och att laga egen mat, göra eget godis, baka m.m

Det är så intressant. Jag ÄLSKAR näringslära. Och att veta vad jag bör stoppa i mig och inte. Och att göra nyttigare alternativ till det som man köper... Ja, det får mig att känna mig trygg och glad. Kreativiteten får blomstra lite grann ;)

Men detta är svårt. Allt blir bara till en enda röra i huvudet på mig. Varav jag ger upp, då jag inte orkar hålla på. Jag funderar på att träffa en dietist. Så att jag får ett RIKTIGT schema upprättad efter mig. Ett PERSONLIGT schema. DÅ kanske jag kan känna mig trygg! Och så kan jag ställa frågor och sådär ;)

Ja, jag mår bättre nu. Men huvudet är pajk, känns det som. Det känns såå överarbetat, instängt och spänt. Ja, jag känner mig som en trött och deprimerad fånge i min egen kropp.

Ja. Men nog om det. Jag har en morgondag att se fram emot ;D God natt med er <3