Ja-a... Idag alltså...

Jag tar dagen ifrån början, så får vi se vart vi hamnar ;)

Jag klev som vanligt upp imorse när klockan ringde. Det var tänkt att jag skulle duscha. Men jag hade varken lust eller ork. Visste att jag verkligen behövde det. Då jag HATAR att visa mig för NÅGON, om jag har det minsta smutsig färgskiftning i håret! Vilket jag var medveten om att jag hade idag.

Men jag klädde på mig kläderna. Drog en keps över huvudet, och gick ner för att äta frukost.

Redan igår kväll/natt kände jag att det hade blivit för mycket för mig att bo kvar hemma. Då jag såå lätt och ofta, dras ner i skiten rent psykiskt och känslomässigt, av en viss anledning härhemma. Det pratas väldigt mycket vid alla middagar och typ alla chanser då familjen sitter samlad, om problem och bekymmer. Svårigheter och diagnoser...

Det gick väl helt okej till en början. Jag kunde stå ut med det... Stå ut med att må dåligt lite då och då, av just den anledningen... Men igår fick jag nog. Jag orkar inte höra längre. Visst. Det må hända att någon i familjen har det jobbigt. Men jag orkar liksom inte höra på det längre. För att det förstör för mig och gör det tyngre för mig i min egen kamp... När jag hela tiden påminns om alla möjliga jobbigheter...

Och att man aldrig kan få en paus från det, utan att undvika att sitta ner med familjen... Ja, det känns jobbigt...

Jag gick iallafall ner. Nyvaken och lite smått lättirriterad. Såg att 19åringen satt på min plats. Rutin-och vanemänniska som jag är. Tog fram en skål och en sked, och satte mig på en annan plats och väntade på att han skulle bli klar...

Men upptäcke väldigt snart, att mamma även idag, drog upp ämnet bekymmer och problem. Bråk med skolor om extraklass, för att syrran behöver det, det och det...

Ja, jag drogs direkt ner i skiten. Trött på det, som jag redan var. Så jag la undan skålen och skeden. Och gick upp hit och skrev av mig på min tredje blogg. Spelade lite Bejeweled. Skrev mail till personligt ombud. Frågade om det fanns NÅGON som helst hjälp att få, om man behöver flytta så fort som möjligt för att kunna må bättre.

Sedan gick jag och duschade. För att kanske skulle jag till stan. Och då tänker jag INTE dölja min halvskitiga hår med en keps! Då vill jag vara fräsch.

Sedan fortsatte jag typ spela på datorn. Kollade lite på termosmuggar. Och försökte komma fram till en bra modell som både håller värmen och håller tätt. Hittade två favoriter. Får se vilken jag köper.

Jag hade typ gett upp med mitt matschema, då jag "misslyckades" idag. Hoppade över frukosten. För att vad var det för mening att äta efter schema, om man ändå bryter det så fort det blir jobbigt? Det var ju redan förstört. Och jag orkade inte hålla på...

Men jag samlade mig, och bestämde mig för att ta nya tag. Inga jobbiga minnen och känslor, ska få ta död på min kamp! Jag KLARAR ju det här!!!

Så vid ettiden åt jag lunch, och började därifrån med mitt schema ;)

Sedan kollade jag lite till på termosmuggar. Jämförde storlekar osv. Jag har pratat länge med 17åringen... Och nu på kvällen, har jag skummat igenom bloggarna som jag följer. Jag har varit INNE på blocket, men backat ut direkt. Då jag inte orkat kolla. Och jag har sökt lite lägenheter. Jag har även skrivit ett mail till det där stället där jag kan få aktivera mig lite. Frågat vad man kan göra där och hur jag går tillväga för... Ja-a...

Ja-a... Det var nog det, tror jag :) Annars har jag glömt något. Ja. Vi såg på film ikväll. Pappa, mamma, jag, 19åringen och 17åringen. Någon vampyr-varulvfilm.

God natt med er <3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunn...

Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annar...

Det är så svårt... Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lik...

Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt... Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera...   ... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför...