Jag satte mig precis vid datorn för att försöka göra iordning en sådan där bild som jag brukar göra, igen. En typ "I mitt huvud just nu"... Men jag stoppade mig själv. Då jag varken är speciellt säker på vad som skulle stå på den bilden, och för det andra inte hade en aning om vart jag skulle placera den! Ja, idag undviker vi besluts-och prestationsångesten. För att, nu när jag ÄNTLIGEN lyckats klättra upp, tänker jag inte falla ner igen... Inte än på ett tag!

Jag var nyss inne på T:s blogg och fick se vad jag... Ja, både jag och hon redan anade komma. Vi har ju pratat lite fram och tillbaka om det. Om hur hon kände inför en eventuell inläggning och hur jobbigt hon hade det... Ja, jag ska inte prata över ryggen på... Eller säger man bakom ryggen? Ja, det är iallafall bättre om ni själva besöker hennes blogg om ni vill veta vad hon skriver om och vad vi diskuterat...

Men samtidigt som detta sänkte mig lite grann, då jag nyss tagit mig upp. Ångesten kom tillbaka lite lätt och sinnet började bråka med mig. Men jag är samtidigt rätt så lättad för hennes skull. Då det känns som om detta kan vara en stor hjälp på vägen för henne. Det känns som om hon kan komma att lämna det där stället med ett MYCKET bättre mående och massor av ny styrka ;)

Dagen idag. Ja, den har väl inte varit så mycket mer än hemsk. Tråkigt att säga det... Men så är det! Jag tror att jag föll ner i min gamla djupa grop som jag tidigare bodde i. Jag kände att jag nu låg så långt ner jag bara kunde komma. Hade ångest. Kände mig hjälplös. Instängd i mig själv. Jag ville för första gången på länge, svälta. Skada mig själv på bästa sätt. Ja, jag kunde inte se en välmående D.

Ja, ni vet ju inte hur jag tänkte. Vad jag kände och vem jag var, dagen innan jag började skriva på denna bloggen. Vad det var för en mörk och vriden plats som jag så viljestarkt gjorde en U-sväng ifrån. Ni vet inte vad det var för några tankar och beteenden som jag så tvärt bestämde mig för att göra mig av med, dagen innan jag startade upp "Dagen Min"... Men just den gropen, kändes det som om jag hade fallit tillbaka till idag...

Jag ville ingenting. Orkade ingenting. Och jag kunde inte bestämma mig för ifall jag ville svälta eller äta tills jag dör. Vilket jag än riktade in mig på, gav mig ångest. Ja, jag fruktade för läkarmötet på Torsdag. Då jag hade ställt in mig på att gå dit. Le och svara så bra jag kan. Och sedan lämna stället med ett intyg i handen och frislagen från vården. Och "Hur skulle DET gå, när jag mådde såhär?"!

Jag vet inte om mitt mående berodde på att jag läser mycket om ätstörningar just nu, och därför påminner mig själv, eller om det mer hade med läkarmötet att göra. Kanske är jag bara rädd och orolig(?). På torsdag ska ju trots allt, allt det gamla tas upp på nytt... Kanske föll jag ner i just den gropen, bara därför(?)...

Men vilket fall, har dagen varit jobbig. Jag sa ju i mitt kvällsinlägg igår, att idag skulle bli en bra dag, eftersom att det hela tiden går upp och ner, okontrollerbart. Men jag missbedömde lite. Dagen idag, ville "bovarna" ha på sig att göra vad de nu gör inom mig. Men nu till kvällen. Vid sextiden någon gång, lämnade de mig. Jag började le. Fick LUST att le! ORKADE le igen. Jag kände mig fri och glad. Kunde SE igen. Bara sådär helt plötsligt. Det känns som att, det enda jag kan göra när allt är som mörkast, är att släppa allt, ta mig igenom det och vänta. För att, plötsligt vänder det.

Idag har jag iallafall spelat lite Bejeweled, lite Zudoku. Jag har läst min kära T:s blogg... Ja, jag har legat i sängen och bara stirrat. Proppat i mig russin i raketfart. Och därpå nötter. Ja-a... Det var nog min dag. Minns inte om jag GJORT något mer! Men nu till kvällen, så jag på tv... och även det sista avsnittet av den första polisen-filmen. ... ...

Ja, vi får se vad det blir av det hela :) Lycka till underbara T <3 Och god natt med er <3