Jag sitter här och funderar... Vad har jag gjort idag, egentligen? Mitt minne är ju inte det bästa och hjärngympa för att träna upp det, hade kanske inte suttit så fel :P Har man svårt att minnas sin dag, vid 24års ålder... Ja, då... Hmm. Vet inte ens vad jag tänkte säga :P Så var det med den saken =D

Men jag ska ge det ett försök.

Dagen idag har varit en sådan där dag mittemellan. En sådan där dag då man redan har gjort vad man kan och måste vänta på att få ta nästa steg. Ja, det har varit en dag då jag har lite lagt saker åt sidan. Gett mig själv en dag att vila och bara inte bry mig om någonting...

Jag låg och drog mig i sängen imorse, då lusten att göra någonting alls och vetskapen om att dagen skulle bli just "en dag mittemellan", gjorde att jag inte såg någon mening att kliva upp... "Jag skulle ju ändå inte få lika mycket gjort, uppnå lika mycket som jag gjorde igår". Så jag låg kvar. Blundade. Vred och vände mig i sängen. Tills jag VERKLIGEN inte orkade ligga kvar längre! För att jag började känna mig rastlös och stel i huvudet. Ja, typ.

Så jag klev upp runt 12-tiden. Åt en "Frukost"... Om man nu kan kalla det det. Det var väl mer som en godisbit. Inte alls mättande. Men ville inte ha något "matigt" heller. Jag ville hellre hålla ut... Vet inte varför. Saknar det väl lite grann. Eller så protesterar min hjärna lite grann, för att framstegen går för fort.

Men när hungern kom, sådär vid tre-tiden, bestämde jag mig för att äta ändå. Jag ska ju göra FRAMSTEG, få ett BÄTTRE liv. Då måste jag ju ta det HELA vägen ;) Förnuft, mina vänner ;) Sunt förnuft. Tur man har det inom sig, undangömt någonstans :P

Men annars. Idag har jag inte gjort särskilt mycket. Men jag har inte heller uppnått ingenting. Jag har mailat fram och tillbaka med ett personligt ombud. Hon ville veta några saker om mig och min situation och sa även att hon kunde hjälpa mig med att kontakta vården. Om jag satt med. Då vården vill prata med personen i fråga också. Så. Ett halvt steg taget ;) Nu är det bara resten kvar =)

Jag har fotat mina växter. Vattnat mina växter. Konstaterat två av mina växter döda, och dragit upp dem och slängt dem i sopkorgen. Jag har även kollat blocket, efter hundar och lägenheter. Suttit och fikat med mamma och pappa. Sett på FILM med mamma och pappa... Delvis 13åringen...

Ja, vad har jag mer gjort? Jag har läst lite bloggar... Försökt hitta lite nya bloggar att läsa... Tyvärr utan framgång...

Ja-a ni... Som sagt. En dag mittemellan. Så mycket mer kan jag inte komma på att jag har gjort. Säkert glömt något. Men den dagen jag kommer på DET, den sorgen :P

God natt med er <3

Vet inte varför. Men har bara lust att blogga. Ingenting att skriva just nu. Men jag har nyss tagit ett par foton på den växt som faktiskt överlevt mina inte allt för gröna fingrar :P Ja, min stora Fikus finns ju fortfarande. Men den räknas inte. För att den har jag inte odlat själv =P

En av tre egenodlade vattenmelonplantor, lever fortfarande, iallafall. Får se hur länge jag lyckas :P

Ha en bra dag, alla sköna =) Så ses vi ikväll ;)

Men ack så nöjd jag är över min nya header. Svart och vitt... Inte så dumt ändå :) Tråkiga färger. Men jag trivs helt klart med bloggen som den ser ut nu. För nuet iallafall ;)

Ja-a... Vad kan jag säga om dagen idag?

Jag minns inte riktigt hur det gick till. Men på NÅGOT sätt har jag bara accepterat utmaningen idag. Jag har accepterat att livet ÄR en kamp och att hur mycket jag än vill, kan jag inte göra någonting åt det. Det enda jag kan göra, är att ta mig an kampen och kämpa tills jag vinner... Eller sätta mig på tvären och ge upp. Så. Vad väljer då en tjej som inte ännu haft chansen att testa på livet? ÄR en kamp det enda sättet att äntligen få leva på riktigt, är det klart att jag "springer" tills jag nått mitt mål =) Ingen fråga om saken. Sluta ifrågasätta livets kamp, D. :P

Ja, så jag tog iallafall kontakt med det där stället som alla tipsar mig om... Stället som hjälper till i kontakten med olika myndigheter. Skickade iväg ett mail till dem, och frågade hur jag skulle gå tillväga för att få en ny arbetsbedömning. Då jag inte är inskriven på psykiatrin längre och min handläggare på försäkringskassan därför inte fick hjälpa mig att boka tid hos dem.

Nej, för att det är nämligen såhär. Försäkringskassan vill inte låta mig börja praktisera... Ja, eller rättare sagt, göra en gemensam kartläggning med dem och arbetsförmedlingen, med den arbetsbedömningen som jag redan har. Utan jag måste skaffa en ny först... Och det var ju okej, tyckte jag. Jag kunde ju bara gå till arbetsförmedlingen istället och börja praktisera utan försäkringskassans "deltagande" (eller vad man nu ska kalla det)... Men tyvärr verkar det som om även DE vill ta del av mitt nuvarande läkarintyg. Vilket kommer att göra att även DE anser att jag behöver ett nytt för att de ska våga släppa ut mig på en praktik...

Ja, så idag kontaktade jag iallafall personligt ombud, och såg om de kunde hjälpa till, så att jag fick ett nytt intyg från någon läkare. Känner nämligen inte att jag klarar av att ta kontakten med vården själv. Bara för ett litet intyg.

Jo. Och förutom det, har jag varit ute och cyklat idag. En HEMSK cykeltur! Ja, ärligt talat. Den var en tur av mardrömsstuk! För det första, är min cykel alldeles för kort och väldigt trött, efter sådär 13års användande. Ja, minus fem, då för åren som den bara stått nu. Så jag behöver en ny.

Cykelturen var tung. Det är bara förnamnet! Det var varmt som bara f*n... Pedalerna gjorde rejäla motstånd när jag försökte trampa, och första biten, klev jag av cykeln varannan meter, för att hjärtat försökte pumpa fortare än vad min andning klarade av att ventilera! Benen blev som spaghetti, och halsen började strama från hakan och ner. Till och med tänderna, kände jag av!

Ja, hela turen var en kamp mot vinden som tog i som ALDRIG förr! När vägen var platt, fick jag kliva av cykeln och gå. När jag promenerade med cykeln bredvid mig, var jag tvungen att böja mig över den och verkligen ta i för att kunna gå FRAMÅT. Och andningen saktade inte ner bara för att jag GICK inte!

Och inte ens i nedförsbackarna fick jag vila! Nej. Jag lovar er. Hade jag slutat trampa i nedförsbackarna, hade cykeln börjat glida bakåt UPPFÖR backen istället =P

Det var inte heller det enklaste att hålla sig kvar på vägen! Nej för att när jag väl hade svängt ut på stora vägen från landsvägen, blåste istället vinden ner mot diket. Och här var balansen viktig! För att eftersom att vinden alltför ofta saktar ner ett par sekunder, för att hämta nya tag, så flög jag ju nästan ut på vägen! Eftersom att jag lutade mig ut mot vägen hela tiden, för att inte hamna i diket när det blåste som mest!

Ja, så var det med den cykelturen. Och GISSA om jag var nöjd när jag väl kom hem och knappt kunde gå nerför trapporna utan att benen darrade och vek sig under mig :P Jo, stolt över att ha varit så uthållig och bestämd. Stolt över att inte bara ha slängt cykeln i diket och GÅTT hem =P SKA jag ha ett bättre liv, så SKA jag! Och det fysiska är faktiskt någonting så mycket enklare att kontrollera än det psykiska. Så jag börjar väl där. Ett enkelt steg ;)

Ja-a... Annars. Jag har ju bevisligen gjort en ny header till bloggen. Jag har... Nej, det har jag inte. Jag har INTE kollat blocket, efter hundar och lägenheter. Inte idag. Jag har läst lite bloggar och kommenterat lite med min kära bloggvän T...

Ja, och så har jag suttit vid middagen i över en timme. Säkert två. Jo, vi skulle göra våfflor, familjen och jag. Men det blev inte så mycket AV det. Nej, det slutade med att mamma ställde sig vid spisen och gjorde pannkakor av våffelsmeten istället :P För att järnet ville inte grädda våra våfflor. Det tog över en halvtimme per våffla och då var de fortfarande inte frasiga! Och SOM hon svor över det där järnet, min mamma =P Järnet som de köpt lagom till denna dagen.

Ja-a... Som det kan gå. Men vi skrattade lite över det också. Så ingen gråt, här inte :P Blev en lång familjemiddag, helt enkelt :P

Sedan har vi typ sett på film. Det var nog det enda. Vi såg på "Polisen som vägrade ta semester! Roligt roligt. Ni borde se de filmerna. Det är sådana filmer som man ABSOLUT finner sin favoritkaraktär i! Min är Evald Larsson.

God natt med er <3

Ny början. Ny header :) Blir den för mycket, tycker ni? I så fall, byter jag till en annan =)

Jag själv KAN väl tycka att den kanske är lite för mycket. Men jag tycker samtidigt om den. Den förklarar hela min situation... Eller typ. Med bara några meningar ;)

Ni får ingen bild idag. För att mina ben känns som spaghetti och jag är fortfarande andfådd :P Spänd under hakan och ner i halsen... Kall om både öron och kinder...

MEN så nöjd jag är! Jag kämpade mig nerför nedförsbackar... Ja, tro det eller ej! Men inte ens nedförsbackarna fick jag vila! Uppför uppförsbackar! Och att hålla mig borta från diket och vägen, var rena rama korsordet! =P

Att bara gå, var inte det heller, lugnande för min ack så ansträngda andning!

Men inlägget kommer som vanligt, ikväll ;)

Ja, jag har kommit fram till något... igen :P Och denna gången, ska jag kämpa HÅRDARE ÄN NÅGONSIN! För att. Vill livet ge mig en kamp, ska jag också kampen vinna. Kämpa tills jag inte längre har något att kämpa mot! ;)

Så. Jag delar med mig av vad jag nyss skrivit på min andra blogg. Från och med nu, gäller det! Nu är det slut på att fega, sega och lata sig. Nu tar vi tag i livet och tar oss dit vi vill! Till vårt mål!

Jag känner att jag skriver mitt inlägg redan nu, idag. För att idag är inte en dag som alla andra dagar. Idag är en dag då jag inte bryr mig. En dag då ingenting kan gå tillräckligt fort. Då jag tittar utan att se. Känner mig förvirrad och kluven. Vilsen.

Ja, idag är en dag då jag inte längre är så säker på vad jag vill. Inte heller så säker på vad jag har framför näsan eller vad som är viktigt för mig. Vilket håll jag ska titta. Vilken väg jag ska välja eller vart jag ska vända mig...

En dag helt utan ångest, men då hjärnan har styrt mig desto mer... Mina känslor har varit snälla... Ooooh, så snälla. Men jag har bara känt att hjärnan har fört mig ett steg tillbaka och viljan att kämpa, har trytit. Jag  har även låtit frågan passera. VILL jag kämpa? För att grejen är den, att jag vill inte se på livet som något att KÄMPA för. För att en kamp, det är ett krig. Och jag vill inte behöva kriga om mitt eget liv. Varken med mig själv eller någon annan.

Nej. Jag vet inte. Kanske borde man inte se det som om man "kämpar"... Kanske borde man inte se det som om man måste vara STARK för att kunna leva sitt eget liv. Men hur ska man se på det, då? Man tycks ju inte få åka snålskjuts iallafall. Nej, allt ligger hos en själv! Och slutar jag kämpa, slutar jag även röra mig?

Ja, som sagt. Jag har inte känt mig helt okej, idag. Känslorna har varit på sin plats. Men hjärnan min har bråkat konstant med mig. Fått mig att undra. Fått mig att tveka och fundera. Jag har dock känt mig lite deppig. Men det mest på grund av att jag inte har tagit mig för att göra någonting. Jag har inte känt någon mening med någonting. Då jag tänkt som jag tänkt...

Jag har skrivit på mina andra bloggar tre gånger... Och jag har även TÄNKT lägga ut en bild här. Men då den kändes negativ, struntat i det.

Ja, jag befinner mig vid ett vägskäl (eller hur det nu stavas). Och därför kan jag varken se framåt eller någon annanstans, just nu. Svårt att veta vad nästa steg ska bli. Svårt att ta sig framåt... När jag inte vet vart...

Så idag har jag typ inte GJORT någonting! Pendlat mellan datorn och tv:n. Knappt haft lust att prata... Ja, jag har lyssnat på musik. Knappt två låtar... Innan jag inte kunde koncentrera mig längre. Då jag försökte fundera samtidigt.

Jag har läst lite bloggar, och blivit glad för min kära bloggväns skull. SOM hon kämpar! Heja T!!! Jag har även kollat blocket en gång, och varit inne i ren desperation, på... Ja, där man söker lägenheter...

Ja, sedan har jag bara längtat mig framåt, bakåt... bort. NÅGONSTANS bara! Trött på att stampa.

Så. Inte mycket positivt att dela med mig av idag. Men gårdagen var ju desto underbarare ;)

Som jag skrev tidigare idag (ej här på bloggen)... "För att hitta min väg här i livet, behöver jag karta, kompass och GPS!"

*Visa mig vägen, och jag skall följa den...* ... Ja, så gott jag kan :)

Nu säger jag god natt. Blir nog snart sängen för min del. Var redo att gå och lägga mig, med ens jag klivit upp.

God natt med er <3

Förutom det faktum att jag har haft ca två-tre meningar ur en viss låt, rabblandes i huvudet sedan i FÖRRIGÅR(!!!), så har idag varit en näst intill FANTASTISK dag! Jag känner för att gnälla först och ta allt positivt efter det. Känns mest rätt åt det hållet ;)

Så. Varsågod gnäll, D.

Ja, det är väl typ det enda som stört mig idag. Jag har blivit alldeles TRÖTT i huvudet av att ha nynnat, rabblat och småsjungit på denna sång. Jag menar. Det blir ju så TJATIGT! Det hade ju varit EN sak om jag hade kunnat HELA låten! Men jag kan typ bara melodin och så högst fyra meningar... Utspritt på flera ställen. Så snacka jobbigt. Jag rabblar och rabblar... Suck. Det har ju hållit på i flera dagar nu. Och inte hjälper det att lyssna på annan musik eller försöka sjunga en annan låt, HELLER. Nej, det ÄR just DEN sången...

Okej. Så jobbigt(?). Jo, visst kan man kalla det DET! Men om DET hade varit det enda man led av här i livet, hade jag dansat lyckodansen :P Jo, det har varit en bra dag idag ;) En dag utan ångest. Utan oro, osäkerhet och press. Jag... Ja, det har känts bra.

Natten var trög. Kunde inte sova...(Ja, lite till gnäll :) Det får vi tåla =P Somnade säkert efter klockan tre på morgonen, och vaknade sedan, utan att vilja kliva upp. Låg lääänge och drog mig... Kände ingen större glädje i att kliva upp ur sängen...

Men nu till det positiva! För att. När jag väl hade gjort det, vattnade jag mina växter och upptäckte att min ledsna växt som nästan dött, nu står starkt på sitt skaft igen. Japp. Kanske har jag lyckats rädda den! Men bara kanske :P

Sedan medans jag väntade på att jag skulle börja med lunchen som mamma "beställt" tills de skulle komma hem från sin shopping, gick jag ut på gården och satte på youtube i mobilen. Här skulle sjungas! Vädret var fint och glädjen... Ja, den var närvarande :) Så. En kvart hade jag på mig att sjunga högljutt, mina favoritlåtar. Och jag SJÖNG! SOM jag SJÖNG! Högt och ljudligt. Både falskt och ..."sant(?)"... Hihi =P Jo, det var härligt. ÄLSKAR att sjunga. Jag blir bara så glad av det. Och att ta i enda från magen, får mig att tänka på annat... Eller rättare sagt, ingenting, för ett tag ;)

Sedan har jag suttit lite vid datorn. Kommenterat lite med min bästaste bloggkompis. Ja, jag kan ju bara säga EN sak! ... Jag har hittat min dubbelgångare! En själsfrände. För att idag skrev hon en text som lika gärna skulle kunnat komma från min egen mun, rakt ur mitt eget hjärta, för ett år sedan. Jag slår vad om att jag har skrivit minst FEM nästan PRECIS likadana texter, för sådär... Ja, jättemånga månader sedan. När jag hade det som jobbigast. Och att stötta henne genom vad jag en gång tidigare, gått igenom, känns som... Ja, det känns helt overkligt. Jag vet faktiskt inte. Men hon är helt klart en av de närmaste och... Nu glömde jag vad jag skulle skriva. Men hon känns verkligen nära. Och är den jag känner mig som absolut närmast just nu. Häftig känsla. Då jag inte ens träffat henne =)

Men jag har iallafall kollat hundar på blocket, idag. Ja, lusten har lite smått kommit tillbaka. Nu då jag verkar börja må bättre igen. Och nu när jag kommer ihåg det. Jag har kommit fram till, att om allt fortsätter i samma takt som tidigare, kommer jag att ha en lägenhet till sommaren. Senast till hösten! UNDERBART! DÅ kan äntligen mitt liv börja!

Jag har även läst lite bloggar... Ja, det kanske var allt. Ja, förutom filmen som vi såg på ikväll, mamma, pappa, jag, 13åringen, 17åringen och 19åringen :) Minns tyvärr inte vad den hette. Men känner inte för att tipsa om den ändå. Satt nämligen bara och LÄNGTADE efter att den skulle ta slut!

Jo, och så till sista grejen (vad jag minns =P)... Jag har CYKLAT! Ja, jag STRUNTADE blankt i att jag behöver en ny cykel och att min är närapå att falla ihop! Jag mådde bra och jag fick lust att CYKLA =) Och det var UNDERBART. Underbart tungt =P Nej men. Man märkte ju verkligen att man inte har cyklat på över fem år! VILKEN avsaknad av kondition! Jag trodde att jag skulle DÖ, vissa stunder. Minsta lilla uppförsbacke, och andningen blev helt överansträngd. Det blåste i rejäl motvind och musiken i mitt öra, kunde inte vara mer frånvarande. Kunde höra en HINT av den när jag vred huvudet från blåsten.

Jag blev andfådd, varm, det stramade ordentligt under tungan... Ja, som det alltid gör... Brukar även få ont i tänderna :P Och att cykla på treans växel, var BRA mycket tyngre än vad jag mindes det! Orkade KNAPPATS cykla i samma takt som under mina aktiva år :P Och på en väg, var det stenar stora som tennisbollar, utspridda och tjockt lager över hela vägbredden... SNACKA om att jag STUDSADE fram! Blev såpass orolig över cykeln, att jag var tvungen att GÅ den vägen!

VARMT, varmt, varmt. Ja, det var vad det var. Andfådd som få och tanken att kanske vända om.... slog mig några gånger. MEN jag var uthållig och TRIVDES trots allt med vad jag gjorde. Kände mig nöjd och ville göra samma sak VARJE dag! Få upp min kondition igen och känna mig mer hälsosam och nyttig. En ny god vana?

Kände mig iallafall ÄNNU gladare när jag kom hem igen, och har haft humöret på lagom nivå HELA dagen =) En LYCKAD dag!

God natt med er <3 Ursäkta min oförmåga att skriva korta inlägg =P