Hihi :P Trött jag blir på mig själv =P Samma tråkiga gamla bilder varje dag... Men i brist på annat så ;)

Den har växt och utvecklats lite, sötisen. Men den börjar växa ur sin lilla burk som den nu står i. Så den måste planteras om... "Men tänk om den dör"   

Funderar även på en sak... Har gjort iordning ett par gamla texter som för mig är historia nu. Som jag skrev under den tid då jag mådde som sämst... Men är inte så säker på vad man bör dela med sig av... och vad man bör hålla för sig själv. Så jag väntar med det :)

Vi hörs ikväll!

Måste bara, innan jag lägger mig, tala från mitt hjärta lite, och uppskatta min kära bloggvän lite extra =)

En del av inlägget jag nyss skrev på min andra blogg:

Länken till finaste T. Här.

Nu ska jag bädda ner mig och njuta av att det nu lättat lite =)

God natt med er <3

Okej. Vi kan väl låtsas att klockan är ungefär halv nio nu, så att jag kan skriva mitt inlägg med en gång =) Och jag ska försöka göra det med ett leende på läpparna. Inte den enklaste utmaningen just idag, kanske! Har svårt att bara tillåta mig själv att göra smilisar... Även om dessa skulle vara "fejk"!

Jag ska försöka göra det enkelt för mig idag. Då min hjärna har bestämt sig för att tröga, de senaste dagarna! ... Så jag börjar från morgonen... eller gårnatten och jobbar mig framåt ;) *Yes! En smilis* =P

Natten var som den alltid har en tendens att bli när man VET att man ska upp tidigt! Man vrider och vänder på sig. Fram och tillbaka. Huvudet ligger inte skönt på kudden... Och man kan bara inte få ro.

Somnade väl runt tvåtiden... kanske. Kollade inte klockan. Vaknade sedan vid sju när klockan ringde. Märkte inte av att jag stängde av den. Men så såg jag texten... Ja, jag minns inte vad det stod. Men att den skulle ringa igen klockan fem över sju. Jag blev väldigt förvirrad och fattade inte hur mycket klockan var. Försökte sätta igång alarmet klockan sju igen... Alltså samma tid som den redan hade ringt. Och kom sedan på... "Just det ja. Jag måste iväg!" ...

Så jag klev upp. Klädde på mig och gick iväg till bussen. Det var skönt ute och solen sken. Sådär strax innan halv åtta på morgonen. Härliga vår :) (Fick mig faktiskt att dra lite på smilbanden i skrivandets stund).

Tog med mig 17åringens kasse som hon hade glömt vid busshållsplatsen, och räckte över den till henne när jag kom in till stan. Och gick sedan direkt till mötet... Som jag by the way lyckades hitta till på första försöket :P

Personligt ombud och jag, gav oss direkt på vad vi var där för att göra. Ringa psykiatrin. Hon satte på högtalartelefon (heter det så?), så att vi båda kunde höra vad som sades och även sticka in med ett par ord, för min del, om jag ville.

Allt gick väl rätt så bra. Jag kände mig lite psykiskt stel. Sådär handfallen. Visste inte vad jag skulle säga... Så jag lät personliga ombudet, ta initiativen till vad som skulle sägas när.

De/vi kom iallafall fram till att vi skulle ringa upp psykiatrin igen på onsdag eftermiddag, för att höra efter deras beslut. Ifall psykiatrin kunde hjälpa till med en ny arbetsbedömning. Eller om det var bättre att vårdcentralen gjorde det.

Så personligt ombud skulle komma hem till mig på onsdag, och så ringer vi tillsammans... Och så tar vi det därifrån sedan ;)

Efter mötet, ville hon gärna visa mig ett speciellt ställe i samma byggnad, dit man kunde gå och aktivera sig om dagarna, om man hade haft kontakt med psykiatrin MINST en gång. Det var gratis och det fanns lite allt möjligt att göra. Bara att komma och gå som man vill :)

Sedan skildes vi åt, och några minuter senare, får jag beskedet av en sköterska, att vi hade ringt till fel mottagning. Ber henne ringa personligt ombud istället. Och började direkt tvivla på om jag egentligen en VILLE det här. Det kommer ju att ta sådan tid, och nu måste vi träffas igen och börja om. "Var det värt det?"...

Började känna mig osäker, kluven och lite smått deppig. Vad skulle jag göra nu? Jag var inte sådär jätte... Ja, inte jätte alls! Men det var en liten besvikelse. Och jag kände att jag även svek mig själv, nu när jag ÄN en gång, funderade på att göra en tvärsväng! FÖR många tvärsvängar, och man åker i cirklar!

Men personligt ombud hörde av sig... och hon hade ordnat det. Så att allt fortfarande blev som vi tänkt oss. Så, då kör vi! Helt enkelt.

Så satt jag i solen bland bussarna och gottade mig. Det var varmt och skönt. Och mycket fina (och lite mindre fina =P) vovvar att titta på. Alltid intressant, tycker jag ;)

Väl hemma... Ja, då har jag inte gjort mycket. Suttit vid tv:n. Ätit fika. Druckit kaffe. Redigerat lite foton, vattnat mina växter, kollat hundar på blocket... Och skrivit, skrivit, skrivit. Ja, jag vet inte HUR mycket jag har SKRIVIT idag! Jag har verkligen inte kunnat bli av med den jobbiga känslan inombords! Känslan av uppgivenhet, osäkerhet på vad jag vill och vart jag är påväg. Ångest och depp för att jag känner att jag trots mitt starka inre, inte riktigt orkar med. Inte VILL orka med! Egentligen inte ser varför det skulle vara VÄRT det! ...

Jag gick ut och gick, bara en snabbis. Kände för att skrika högt. Men det vågade jag inte. Tänkte på grannarna. Så började sjunga istället. Mina favoritlåtar i höga toner. Det var härligt, och en liten paus från alla jobbiga känslor. Kände fortfarande av dem, men tankarna fördes till annat... och dödstankarna slappnade av en stund... Nej, jag har inga självmordstankar. Men känner ändå en viss närvaro till döden...

Men jag ska tänka positivt nu. Jag MÅSTE klara detta! Så ÄR det bara! Och jag är stark! Bestämd och envis som bara sjutton! Jag SKA klara detta! För att ALDRIG att jag går ner mig sådär igen! För att, TROTS all mobbning i skolan, till den grad att jag fäste min blick i golvet, av osäkerhet och ångest... så var sjukhustiden den absolut JOBBIGASTE tiden i mitt liv! Tiden mest fylld av ångest och... Ja, mest ångest. Och uppgivenheten av att ALDRIG kunna få som man vill, att inte ens kunna lämna sjukhuset eller lämna ett bråk med personalen... att folk aldrig förstod en eller lät en säga sitt... Ja, den var hemsk... ALDRIG mer försätta mig i den situationen! ...

Ja, det blev långt detta... Men det är ju inget ovanligt. Nu blir det nog snart film. Sedan blir det sängen. God natt med er <3

Jo-o... Att sjunga HAR ju faktiskt ungefär samma effekt som att skrika. Iallafall om man sjunger låtar med höga toner ;) Så när det inte går att peppa sig själv till att varken tänka eller känna annorlunda, och man inte bara vill skrika rakt ut... Ja, då sjunger man! Sjunger som ALDRIG förr! Dessutom tänker man på annat för en stund ;)

Okej. Ibland blir det inte alltid som man tänkt sig. Men så blir det det ändå :P tänka sig  ;)

Men skriver från mobilen. Sitter och solar mig bland bussarna. Så inlägget kommer som vanligt ikväll :)

Okej. Jag vet inte riktigt vart jag ska börja... Ta ett djupt andetag nu, kära D.

Idag... Ja, vad ska man skriva? Ska jag börja med hur jag har mått, kanske? Känns så rörigt inombords idag. Och jag har känt mig både rastlös, uttråkad, lite smått deppig... Orolig och nervös. Jag har haft känslan av att det inte HÄNDER någonting... Att jag inte GÖR någonting och att jag inte KOMMER någonstans. Känslan av att uppleva ännu en dag "mittemellan".

Men kanske ÄR det så det KÄNNS, när man faktiskt inte är nöjd med sitt liv(?). Kanske spelar det ingen ROLL vad man gör, vad man uppnår, om man ändå inte spenderar sina dagar med någonting man tycker om(?)...

För att idag HAR jag uppnått saker. Idag HAR jag kommit framåt... Ett steg närmare en praktikplats... Och det HAR hänt saker härhemma...

Jag har bara känt mig så... Ja, jag vet inte. Usch svårt det var att blogga idag... Ingen bra dag, på många sätt idag... och just nu, känns det tomt. Vill bara skrika rakt ut... Men det ska jag inte! För att jag borde känna mig positiv och glad, just nu. TROTS att huvudet känns segt och jag inte riktigt mår som jag önskar, för tillfället...

Men jag borde vara glad. Känna lättnad. För att imorgon ska jag träffa ett personligt ombud klockan 08.15, för att fixa tid hos läkaren för en ny arbetsbedömning. Jag borde känna mig stolt över mig själv, för att jag äntligen gör någonting som jag VET kan ta mig framåt. TROTS att jag egentligen inte alls känner mig trygg med det! Då vården gör mig nervös och förvirrad. Vilsen.

Och att jag har tagit tag i detta helt själv, borde få mig att känna mig tillfreds med mig själv. Glad och framåt. Peppad. Men det gör det inte riktigt. Vet inte vad det beror på. Men mina känslor har tyvärr valt att lägga sig åt det andra hållet idag. Ångest... nervöst pillande... och vad jag än gör och har gjort, känns fel... Saker som inte alls stör mig när jag mår bra!

Idag har 21åringen varit på besök. Då var jag glad. Vi pratade och umgicks lite grann. Tråkigt nog skulle saker härhemma hända och ledsna miner visa sig i huset, medans hon var här. Långa samtal i telefonen och stundvis frånvarande föräldrar... Mycket diskussioner och tröstande hit och dit...

Men annars. Ja, jag har suttit här vid datorn. Läst bloggar. Stirrat ut genom fönstret. Mailväxlat tillsammans med personligt ombud... Ja-a. Och jag har INTE cyklat. Trots att jag bestämt mig för att göra det varannan dag. Kändes bara inte så lockande idag...

Men imorgon tar vi nya tag! Ryck upp dig D! Du har ju ingenting att vara nere för! Ge dig själv ett stort leende på läpparna och se fram emot morgondagen. Dumt att slösa bort ÄNNU en dag av ditt inte alltför långa liv, på att må dåligt och göra ingenting =) Kom igen nu D! Kom igen! =D =D =D

Ja, jag har väl kollat blocket efter hundar och lägenheter, också. Annars vet jag inte om det var så mycket mer. Mer än "Jack the ripper" tillsammans med mamma, pappa och 13åringen, nu på kvällen.

Nu blir det sängen. Ska med 07.35-bussen imorgon.

God natt med er <3

Irriterande när man har redigerat iordning två bilder, och så istället för att spara båda, räkar man ersätta den första... Suck. Men inte så mycket att göra åt.

Här är iallafall en av dem =) Min och Xsambons lilla sötnos <3

Det är min cykeldag idag. Men jag sitter bara inne och glor. Eller det är bara vad det känns som. Egentligen har det ju faktiskt hänt saker! Men någon cykling har det inte blivit av! ... Mer om det ikväll :)

Känner ångesten i hela kroppen. Nervöst pillande... och en orolig känsla inombords...

... Så jag tog lite foton, bara för att ha någonting att göra =D Jag och mina växter =P Men de är ju de enda jag kan sköta om med kärlek och omsorg, just nu ;) Man tager vad man haver!

22åringens gamla kaktus som stått utan vatten i över fem år! Nu omplanterad :P

Hörs ikväll!