Men ack så nöjd jag är över min nya header. Svart och vitt... Inte så dumt ändå :) Tråkiga färger. Men jag trivs helt klart med bloggen som den ser ut nu. För nuet iallafall ;)

Ja-a... Vad kan jag säga om dagen idag?

Jag minns inte riktigt hur det gick till. Men på NÅGOT sätt har jag bara accepterat utmaningen idag. Jag har accepterat att livet ÄR en kamp och att hur mycket jag än vill, kan jag inte göra någonting åt det. Det enda jag kan göra, är att ta mig an kampen och kämpa tills jag vinner... Eller sätta mig på tvären och ge upp. Så. Vad väljer då en tjej som inte ännu haft chansen att testa på livet? ÄR en kamp det enda sättet att äntligen få leva på riktigt, är det klart att jag "springer" tills jag nått mitt mål =) Ingen fråga om saken. Sluta ifrågasätta livets kamp, D. :P

Ja, så jag tog iallafall kontakt med det där stället som alla tipsar mig om... Stället som hjälper till i kontakten med olika myndigheter. Skickade iväg ett mail till dem, och frågade hur jag skulle gå tillväga för att få en ny arbetsbedömning. Då jag inte är inskriven på psykiatrin längre och min handläggare på försäkringskassan därför inte fick hjälpa mig att boka tid hos dem.

Nej, för att det är nämligen såhär. Försäkringskassan vill inte låta mig börja praktisera... Ja, eller rättare sagt, göra en gemensam kartläggning med dem och arbetsförmedlingen, med den arbetsbedömningen som jag redan har. Utan jag måste skaffa en ny först... Och det var ju okej, tyckte jag. Jag kunde ju bara gå till arbetsförmedlingen istället och börja praktisera utan försäkringskassans "deltagande" (eller vad man nu ska kalla det)... Men tyvärr verkar det som om även DE vill ta del av mitt nuvarande läkarintyg. Vilket kommer att göra att även DE anser att jag behöver ett nytt för att de ska våga släppa ut mig på en praktik...

Ja, så idag kontaktade jag iallafall personligt ombud, och såg om de kunde hjälpa till, så att jag fick ett nytt intyg från någon läkare. Känner nämligen inte att jag klarar av att ta kontakten med vården själv. Bara för ett litet intyg.

Jo. Och förutom det, har jag varit ute och cyklat idag. En HEMSK cykeltur! Ja, ärligt talat. Den var en tur av mardrömsstuk! För det första, är min cykel alldeles för kort och väldigt trött, efter sådär 13års användande. Ja, minus fem, då för åren som den bara stått nu. Så jag behöver en ny.

Cykelturen var tung. Det är bara förnamnet! Det var varmt som bara f*n... Pedalerna gjorde rejäla motstånd när jag försökte trampa, och första biten, klev jag av cykeln varannan meter, för att hjärtat försökte pumpa fortare än vad min andning klarade av att ventilera! Benen blev som spaghetti, och halsen började strama från hakan och ner. Till och med tänderna, kände jag av!

Ja, hela turen var en kamp mot vinden som tog i som ALDRIG förr! När vägen var platt, fick jag kliva av cykeln och gå. När jag promenerade med cykeln bredvid mig, var jag tvungen att böja mig över den och verkligen ta i för att kunna gå FRAMÅT. Och andningen saktade inte ner bara för att jag GICK inte!

Och inte ens i nedförsbackarna fick jag vila! Nej. Jag lovar er. Hade jag slutat trampa i nedförsbackarna, hade cykeln börjat glida bakåt UPPFÖR backen istället =P

Det var inte heller det enklaste att hålla sig kvar på vägen! Nej för att när jag väl hade svängt ut på stora vägen från landsvägen, blåste istället vinden ner mot diket. Och här var balansen viktig! För att eftersom att vinden alltför ofta saktar ner ett par sekunder, för att hämta nya tag, så flög jag ju nästan ut på vägen! Eftersom att jag lutade mig ut mot vägen hela tiden, för att inte hamna i diket när det blåste som mest!

Ja, så var det med den cykelturen. Och GISSA om jag var nöjd när jag väl kom hem och knappt kunde gå nerför trapporna utan att benen darrade och vek sig under mig :P Jo, stolt över att ha varit så uthållig och bestämd. Stolt över att inte bara ha slängt cykeln i diket och GÅTT hem =P SKA jag ha ett bättre liv, så SKA jag! Och det fysiska är faktiskt någonting så mycket enklare att kontrollera än det psykiska. Så jag börjar väl där. Ett enkelt steg ;)

Ja-a... Annars. Jag har ju bevisligen gjort en ny header till bloggen. Jag har... Nej, det har jag inte. Jag har INTE kollat blocket, efter hundar och lägenheter. Inte idag. Jag har läst lite bloggar och kommenterat lite med min kära bloggvän T...

Ja, och så har jag suttit vid middagen i över en timme. Säkert två. Jo, vi skulle göra våfflor, familjen och jag. Men det blev inte så mycket AV det. Nej, det slutade med att mamma ställde sig vid spisen och gjorde pannkakor av våffelsmeten istället :P För att järnet ville inte grädda våra våfflor. Det tog över en halvtimme per våffla och då var de fortfarande inte frasiga! Och SOM hon svor över det där järnet, min mamma =P Järnet som de köpt lagom till denna dagen.

Ja-a... Som det kan gå. Men vi skrattade lite över det också. Så ingen gråt, här inte :P Blev en lång familjemiddag, helt enkelt :P

Sedan har vi typ sett på film. Det var nog det enda. Vi såg på "Polisen som vägrade ta semester! Roligt roligt. Ni borde se de filmerna. Det är sådana filmer som man ABSOLUT finner sin favoritkaraktär i! Min är Evald Larsson.

God natt med er <3

Ny början. Ny header :) Blir den för mycket, tycker ni? I så fall, byter jag till en annan =)

Jag själv KAN väl tycka att den kanske är lite för mycket. Men jag tycker samtidigt om den. Den förklarar hela min situation... Eller typ. Med bara några meningar ;)

Ni får ingen bild idag. För att mina ben känns som spaghetti och jag är fortfarande andfådd :P Spänd under hakan och ner i halsen... Kall om både öron och kinder...

MEN så nöjd jag är! Jag kämpade mig nerför nedförsbackar... Ja, tro det eller ej! Men inte ens nedförsbackarna fick jag vila! Uppför uppförsbackar! Och att hålla mig borta från diket och vägen, var rena rama korsordet! =P

Att bara gå, var inte det heller, lugnande för min ack så ansträngda andning!

Men inlägget kommer som vanligt, ikväll ;)

Ja, jag har kommit fram till något... igen :P Och denna gången, ska jag kämpa HÅRDARE ÄN NÅGONSIN! För att. Vill livet ge mig en kamp, ska jag också kampen vinna. Kämpa tills jag inte längre har något att kämpa mot! ;)

Så. Jag delar med mig av vad jag nyss skrivit på min andra blogg. Från och med nu, gäller det! Nu är det slut på att fega, sega och lata sig. Nu tar vi tag i livet och tar oss dit vi vill! Till vårt mål!